Mein Kampf och röde Kalles Kamp
Av Bertel Nygård

www.vasabladet.fi

Förläggaren Kalle Hägglund, född i Oxkangar, sitter i Stockholm och slåss mot fristaten Bayern om upphovsrätten till Hitlers ideologiska bibel.

Bayern-Oxkangar 1–0. Få se vad som händer i andra halvlek.

Det blev förlust när förläggare Kalle Häggjund, bördig från Oxkangar i Oravais, utmanade fristaten Bayern i kampen om Hitlers beryktade Mein Kampf. Han förlorade i såväl tingsrätt som hovrätt. Nu återstår högsta domstolen.

Kalle Häggiund hade gett ut Mein Kampf på sitt enmansförlag Hägglunds i Stockholm hösten 1992. Tyska ambassaden protesterade och påstod att Bayern ägde upphovsrätten. Utgivningen skulle stoppas eftersom boken hotade förstöra ”det tyska anseendet i utlandet”.
Svenska rättsväsendet ställde sig i tyskarnas tjänst. Brottsanmälan följde 1994, och såväl tingsrätt som hovrätt var med på noterna när boken skulle beslagtas. Det var första gången en sådan aktion skulle genomföras i Sverige sedan 1942.

En polispatrull bröt sig in hos gamle maoisten Hägglund, som de trodde förestod ett nazistfäste. Poliserna höll i förvirringen på att fara iväg med Kalles exemplar av Alan Bullocks berömda Hitlerbiografi. En Hitlermustasch ser likadan ut oberoende av på vilken bokpärm den sitter…
Nå, rätt Hitler blev beslagtagen till slut.

Nu är Kalle förbjuden att distribuera boken, mot ett vite om en miljon kronor. Han har fört ärendet vidare till högsta domstolen.

Hemlandstoner

På bok- och biblioteksmässan i Göteborg är Kalle Hägglund en profil man lägger märke till. Han finns med bland de handikappade som protesterar mot djurrättsfilsofen Peter Singer, vilket hänger samman med att han är den CP-skadade författaren och filmaren Lars Mullbacks förläggare. I ett skede finner vi honom stående vid den monter som förestås av Nordiska samfundet mot plågsannna djurförsök, inbegripen i intensiva diskussioner med de unga aktivisterna. Djurskydd är väl okej men de unga aktivisterna i NSMPD är ute och cyklar och Peter Singer pratar strunt om handikappade, tycks Kalle mena.

Plötsligt vänder han sig om, får syn på namnskylten på bladets utsände och utbrister:

– Hemlandstoner. .Jag läser Vasabladet, jäkla bra tidning…

Klart man trillar dit på sånt. Det får bli ett längre samtal om Kalles resa från folkskolan i Oxkangar till en bildningsvärld där han ger ut böcker i den franska upplysningstidens anda, som han själv uttrycker det.
Yttrandefriheten står i centrum, men själv befinner han sig kanhända i periferin, det vill säga i den politiska periferin. Han är kanske rent av på gränsen till ett unikum; det är inte var dag man möter en gammal revoltör som fortsättningsvis påstår sig höra hemma någonstans mellan Mao och Marx.

– Öppenhet, stiger Kalle, och yttrandefrihet, det är ändå det viktigaste.

– Själv är jag röd, men jag tar del av vid olika sorters människor skriver. Sen får man se vad det blir.
Ibland blir det en bok. Kalle ger ut ett tiotal böcker om året. Utgivningen 1997 säger något om hans förlagspolitik:

Thure Jadestig: Untanförskap och delaktighet inför 2000-talet, Rune Mattsson: Samhällets barn, Martin Lundahl: Aprilvarelsen. Epistlar, Lars Mullback: Anklagelser. En stridsskrift, Moshe Erell: Med hög hatt och svärd. En israelisk ambassadörs memoarer. Bo Cavefors: Katolskt och konservativt. Essäer, Stig Jonassson: Hitler i närbild. Samtal, monologer och ,militärkonferenser under andra världskriget 1939–1945, Jan Myrdal: I de svartare fanors tid. Texter om litteratur, lögn och förbannad dikt, Peter Curman: Härdsmälta. En kärleksroman, Restif de la Bretonne: Revolutionens nätter.

Ett rum nära paradiset

Men resan börjar i Oxkangar, och till någon del även i Solf. Kalle, som är född 1943, är på fädernet Oxkangarbo, på mödernet finns rötterna i Solf.

Det var dåliga tider och knapert i hemmet i Oxkangar, med minkfarmning, jordbruk och fiske. År 1957 ställdes kosan mot Västerås.

– Farsan blev metallarbetare och morsan städerska. Vi bodde i en enrumslägenhet, men till och med det var bra.

– Jämfört med det vi hade i gamla landet var det väl så nära paradiset man kunde komma.

Själv hade Kalle ett år kvar i folkskolan. Efter det blev han springgrabb i en blomsteraffär.

– Arbetarbakgrund, säger röde Kalle.

Stolt, men också lite blygsamt:

– Skriv ingen lång artikel. Folk tycker bara att man gör sig till och vill vara märkvärdig.

Började röra på sig

Märkvärdigt var även livet på sextiotalet. Det började röra på sig överallt i världen, säger Kalle, som själv också befann sig i rörelse. Han skulle bli någonting inom databranschen men tröttnade fullständigt. Läste in realen och stora delar av studentexamen, fick jobb som bokuppsättare på Stifts- och landsbiblioteket och började skriva i den lokala sossetidningen.

– Jag var inte fast anställd men jobbade minst heltid. Det var arvode per artikel, och oftast blev det tre jobb om dagen.

– För en ung grabb var det ett ordentligt jobb.

I slutet av det årtionde, då allting rörde på sig började Kalle Häggiund längta bort från Västerås. Det blev Stockholm och universitetsstudier i statskunskap och pedagogik. Där kom politikern in i Kalles liv på allvar, och som många andra den tiden tog han av till vänster och styrde så långt ut på kanten som det över huvud taget var möjligt. Han kom med i Clarté och blev redaktör på tidningen med samma namn. Clarte var en maoistisk gruppcring som sorterade under SKP, en av många politiska förkortningar på den tiden.

Parallellt med studierna och dern politiska agitationen jobbade Kalle Häggiund som portvakt.

Det höll i nästan tre år. Sedan tröttnade han igen.
Då råkade det sig så att Oktoberförlaget, som gav ut politiska böcker och skivor, skulle flyttas från Göteborg till Stockholm. Kalle hoppade på kärran och blev kollega med Robert Aschberg, som vi numera känner som vidlyftig pratshowsledare i TV 3. Kalle tog hand om böckerna, Aschberg skötte skivutgivningen.

– Det skrevs mycket böcker på den tiden. Det var annat än de dumhuven vi möter i dagens universitet…

Sjuttiotalet var en tid med turbulens i politiken, en ungdomlig revoltanda som i efterhand kan te sig aningslös, en flora av vänsterorganisationer som uppträdde under invecklade bokstavskombinationer, splittring och sekterism som ledde långt bort från de ideal ungdoms- och studentrevolten från början hade handlat om.

Även Kalles organisation splittrades.

– Men jag skäms inte för det jag gjorde. Jag står fortfarande för ungefär samma idéer.

Den som gav upphov till den interna striden i Oktoberförlaget var Linda Lovelace, amerikanskan som skrev en självbiografi, Långt ner i halsen, om sin påtvingade prostitution och plågoanden som styrde hennes liv. Kalle ville ge ut boken, men han stoppades.
Då slog han sig ihop med Kicki Askelin och bildade Askelin & Häggiund, som hade stora framgångar under hela åttiotalet.

1984 fick vi nobelpriset, säger Kalle.

Pristagaren var Jaroslav Seifert, den tjeckiske lyrikern som råkade ha Askelin & Häggiund som sin svenska förläggare. Åttiotalet var enligt Kalle Häggiund en guldgrävartid för förläggarna, men också en förrädisk tid. Förlaget sålde mycket, det var ”en jävla skjuts”, och man gav ut allt möjligt. Förlaget växte följaktligen, och det blev början till slutet. Två delägare hade blivit åtta, som drog åt olika håll och stred sinsemellan.

Erfarenheten, säger Kalle, har lärt mig att man ska vara ensam som förläggare.

Dagens Hägglunds är ett enmansförlag. På bokrnässan i Göteborg var Hägglunds ett inslag i en enorm mix av småförlag, många sådana som man inte hört talas om tidigare. Faktum är att småförlagen dominerade eftersom de riktigt stora bojkottade mässan.

Jävla massa smått, säger Kalle Häggiund och låter nöjd med situationen.

Känslan och besattheten

Om de stora, som bojkottar mässan, säger han att de saknar känsla för litteraturen.

De skulle kunna smäcka ett bokomslag runt en tegelsten om produkten gick att sälja. De små, tillägger han, har känslan och besattheten.

Sen böljar han tala om sin utgiving. Nämner ett par böcker om boxning, ett par om tjurfäktning och låter förstå att intet ämne är honom främmande så länge det är bra skrivet.

Lite relief åt Kalle Hägglunds verksamhet ger händelserna den 15 december 1994, då polisen tror sig vara på väg att rensa upp i ett nazistfästc. När polismämen letar efter Mein Kampf sitter Kalle själv på ett lunchställe tio minuter bort och diskuterar med den åttiotårige antinazisten Karl Staf. Denne har suttit i nazistiska fängelser i såväl Danmark som Tyskland, en tid även i dödscell. När Staf fick höra om bokbeslaget sade han sig minnas sin ungdoms Tyskland.
Diskussionen på lunchstället resulterade i utgivningen av Den röda lågan. En dödsdömd antinazists memoarer.

Just nu är Lars Mullbacks Anklagelser en viktig utgivning på Hägglunds.

– En idealisk författare att ge ut, säger Kalle Häggiund när folk samlas för att få Mullbacks namnteckning i boken, skriven med foten.

Om bok- och biblioteksmässan, som ju är en fascinerande blandning av bokutställning och marknadsgyckel och tidigare mötte en del kritik för detta, säger förläggaren från Oxkangar att det framför allt är en folklig mässa. Liksom de flesta ger Kalle Häggiund mässledningen gott betyg.

Hundratusen människor kommer på mässan. Vad kan en förläggareler begära?

”Lärdomar kan vinnas ur källskrifterna”

Vad ska det vara för idé att ge ut Adolf Hitlers Mein Kampf fem decennier efter galenpannans död?
Man kan ha olika sätt att se på det. När Kalle Hägglund gav ut boken 1992 väckte det debatt. Somliga ansåg att Hitlers tankar inte bör finnas tillgängliga. Andra förespråkade en giftskåpsmodell; Mein Kampf ska nog ges ut men låsas in och läsas endast av forskarna. Slutligen argumenterade många liberalt sinnade och andra med förankring i den svenska yttrandefrihetstraditionen för att den nazistiska ideologin avslöjas bäst genom att Hitlers idéer redovisas oppet.
Några röster, som återges i den bok, Den vanliga vägen, Hägglunds advokat Erik Göthe skrev om fallet:

Tidningen Härjedalen 26.11 1992:
”1 dessa tider med ökande rasism även i Sverige skadar det nog inte att få veta Adolf Hitlers tankar, och därför ligger den här billiga utgåvan så att säga rätt i tiden.”

Göran O:son Waltå i Dagens Nyheter 11.11 1992:
”Min slutsats blir att Mein Kampf är ett dokument som måste finnas tillgängligt. Bara genom att noga undersöka bakgrunden och försöka förstå historiens drivkrafter kan vi hindra en upprepning.”

Jesus Alcalå i Sydsvenska Dagbladet 24.10 1992:
”Naturligtvis kan man alltid hävda att det är befogat att läsa historiska dokument. Men det är naivt att tro att V AM:s medlemmar, nu femtio år efteråt, skall få sina ögon öppnade vid läsningen Mein Kampf. Och vilka andra skall utmanas?”.

Själv skriver Kalle Häggiund i sitt yttrande över fristaten Bayerns brottsanmälan:

”Ändamålet med boken har varit att med hjälp av Stig Jonassons grundliga inledning och hänvisningar låta Jäsaren genom Hitlers egna ord övertyga sig om det som, i Tyskland men även i vårt land, idag bestrides i ökande omfattning, särskilt bland unga människor som i brist på egna erfarenheter fått sin bild av nazismen från underhållningsbranschens förytliganden av Hitlerepoken – nämligen hur en på folkfördrivning, folkutrotning och erövringskrig uttryckligen inriktad ideologi, med åsidosättande av erkända rättsstatliga och folkrättsliga normer, kunde vinna stöd av en stor del av befolkningen i en stor europeisk stat, högt ansedd som civiliserad. Uppfattningen att de lärdomar som kan vinnas ur denna historiska källskrift inte får begravas i det tysta, särskilt inte i Europa av idag med tilltagande utlänningshat och rasligt motiverade mord och mordbränder både i Tysklanld och Sverige och på andra håll i Europa, utgår jag från att jag delar med företrädarna för Fristaten Bayerns finansministerium, åtminstone tills annat påstås.”

Att Bayern spelar roll i affären beror på att Hitlers upphovsrätt till Mein Kampf på lösa grunder påstås ha konfiskerats 1945 och och överläts till Bayern. Det är begripligt, förklarar Dagens Nyheters Svante Nycander i förordet till Erik Göthes bok. att Tyskland förbjöd Mein Kampf etter kriget, liksom att tyska myndighcter i sin kamp mot högerextremismen får välja sina egen medel, under demokratisk kontroll.

Men tyskarna ska inte, fortsätter Nycander, blannda sig i anndra länders bokutgivning.

Erik Göthe drar en parallell och ställer frågan hur de rättsvårdande myndigheterna i Sverige skulle ha reagerat om det forna Sovjetunionen hade lagt sig till med Solzjenitsyns upphovsrätt och krävt att inga svenska upplagor av hans böcker skulle fått förekommna.
Svante Nycander avrundar sitt förord:

”Rättsligt må det vara hur som helst.. Från moralisk synpunkt är det orimligt att tillerkänna monstret i Berlinbunkern rättigheter av vad slag det vara månde. Vi borde anse hans författarrätt utplånad och fördöma varje försök att utnyttja den, vare sig ändamålet är censur eller ekonomisk vinnling.”

När Noam Chomsky, den amerikanske språkforskaren och samhällsdebattören, fick höra om det svenska bokbeslaget yttrade han:

”Hur ska det gå när man inte ens får läsa sin värsta fiendes böcker?”

Vasabladet den 8 novenber 1997

Kommentar

Det har flutit mycket vattan under broarna sen ställningen: Oxkangar-Bayern 0-1. Till slut vann lilla Oxkangar.

KH

Ön Oxkangar ligger längst upp till vänster på kartan – ovanför Vasa.