Förord till Mozart i Prag
av Harry Järv

Det är glädjande att Jaroslav Seifert får Nobelpriset, både för att han från litterär kvalitetssynpunkt är värd priset och för att det har en räckvidd utöver honom själv utan att detta innebär någon nedvärdering av honom som lyriker: det är första gången priset går till en tjeckisk författare, och det sker i en tid när de tjeckiska författarna och det tjeckiska folket kan behöva någon uppmuntran.

Det har i modern tid funnits två tjeckiska lyriker som kan räknas till de verkligt betydande: Vladimir Holan och Jaroslav Seifert. Holan var en kraftfullare, mer egensinnig, också kantigare och svårare poet än Seifert. Men han dog för några år sedan, och då är Seifert självskriven inom det språkområdet.

Seifert och Holan satt en kväll i slutet av 40-talet på en vinstuga i Prag. Holan kom att yttra sig kritiskt om de poeter som hade accepterat den socialistiska realismens doktrin. Samtalet avlyssnades av någon vid bordet intill och kom till säkerhetspolisens kännedom. Holan hade visserligen hyllat bundsförvanten och befriaren Sovjet i ett par diktsamlingar efter kriget, men detta kunde inte uppväga brottet på vinstugan. Han anklagades för formalism och tystades. Detta gick honom så djupt till sinnes att han isolerade sig från omvärlden; han lämnade sedan inte sin bostad. Han gick inte ut ens efter upprättelsen 1963, men kunde då publicera en mängd lyrik som han skrivit under den påtvungna tystnaden.

Holans rehabilitering var tillfällig. Pragvåren blev höst i augusti 1968, så småningom också vinter.

Seifert hade en starkare ställning som gammal, om än opålitlig partiman. För honom fick samtalet på vinstugan inga omedelbara följder, men partiets tålamod brast ändå slutgiltigt 1950. Då angreps han på samma grunder som Holan: han beskylldes for att ha "sjunkit allt djupare ned i sin subjektivism och apolitiska attityd" och för sin "vägran att erkänna konstnärens uppfostrande roll". Ett av de viktigaste buden i den socialistiska realismens katekes, officiellt proklamerad av Andrej Zjdanov på den första sovjetiska författarkongressen i Leningrad 1934, lyder att litteraturen skall vara fylld av entusiasm och hjältemod. Mot det budet hade Seifert syndat: "Seifert ser inte vår arbetares glädje, hans hjältemod, hans optimism, de underbara nya egenskaper som vårt folk utvecklar, han ser inte förväntningarna på en stor och lycklig framtid."

Med sådana floskler stäckte partiets handgångne man författaren Ivan Skala - ja, han var också politiker, blev så småningom rent av medlem av centralkommittén - Seiferts möjligheter att publicera sig. Först 1954 accepterades hans diktsamling Maminka för utgivning. Dessa dikter var ägnade Seiferts mor och tematiskt acceptabla eftersom de handlar om en arbetarkvinna.

Seifert har proletärt ursprung, och på 20-talet var han journalist i kommunistiska tidningar. I sin första diktsamling, Stad i tårar (1920), hyllade han världsrevolutionen; det är socialistisk-proletär tendensdiktning. Under en utlandsresa, då han bl a besökte Paris, kom han i kontakt med fransk modernistisk poesi, vilket ledde till att han översatte Apollinaire. Efter återkomsten till Prag sökte han sig till "poetisterna", en grupp som betonade konstens estetiska funktion och förkastade logisk och samhällsmoralisk mission i dikten; medlemmarna hyllade fantasins frihet och odlade ett lyriskt bildspråk, men var i övrigt politiskt radikala. Vítézslav Nezval var gruppens ledande gestalt. Han blev senare surrealist och efter 1945 förespråkare för den, så kallade progressiva litteraturen, till och med funktionär i partiets officiella kulturbyråkrati.

År 1925 besökte Seifert Sovjetunionen. Efter den resan kom det in kritiska synpunkter på revolutionen i hans dikter. Brytningen med partiet kom 1929, då han tillsammans med sex andra vänsterförfattare i ett manifest kritiserade partiledaren Klement Gottwald och den antiintellektuella dogmatism som partiledningen företrädde. Fem av undertecknarna utövade sedan självkritisk och togs till nåder, men Seifert och Josef Hora vägrade foga sig.

Till hundraårsminnet 1937 av Pusjkins död skrev Seifert en dikt som var ett angrepp på Stalintidens terror: han beskriver hur snöflingorna faller på Pusjkins bronsstaty, på skaldens hår, "som för att släcka/diktarens glöd". "Många tar skaldens/ord i sin mun,/hycklar att frihet/är deras lag", men "ändå försmäktar/också i dag/fångar i läger,/nu liksom då."

Seifert blev socialdemokrat. Det var på den tiden ett uppseendeväckande steg. Zinovjev hade på Kominterns femte kongress sommaren 1924 sagt att socialdemokratin hade "utvecklats till fascismens flygel", vilket Stalin i september samma år ytterligare konkretiserade till att socialdemokratin och fascismen inte var antipoder, utan "tvillingbröder": fascismen är "en kamporganisation för bourgeoisien, som baserar sig på, socialdemokratins aktiva stöd". Tesen om socialdemokratin som "socialfascism" proklamerades 1928/29 som officiell ideologi, och socialdemokratin betraktades som "en särskilt farlig form" av fascism. Denna begreppsbestämning blev ytterst ödesdiger, då man samtidigt varnade för "opportunistisk" överskattning av Hitlerfascismen. Först i och med folkfrontspolitiken 1934/35 - efter Hitlers maktövertagande, när det redan var för sent - övergavs denna politik, som då redan hade hunnit åstadkomma skador med räckvidd fram till i dag.

Så sent som i början av 60-talet klandrades Jaroslav Seifert med liknande förlegade argument: det hade varit begripligare om Seifert hade gått över till något borgerligt parti; att han valde socialdemokratin var oförlåtligt.

På 30-talet skrev Seifert lyriska dikter inspirerade av barndomsminnen och av det vardagliga livet. Vid Masaryks död 1937 hyllade han presidentens minne i diktsviten Åtta dagar, och under den tyska ockupationen skrev han tio dikter till 120-årsminnet av författarinnan Bozena Nemcová. Han gjorde henne till en symboliskt gestalt som skulle återge folket tron på landets kultur som livgivande kraft under ofrihet och förtryck.

Tjeckoslovakiens författarförbund höll sin andra kongress 1956. Chrusjtjov hade just avslöjat Stalins brott, och de tjeckiska och slovakiska författarna vågade nu kritisera förhållandena efter "februarihändelserna", som är den gängse beteckningen på det kommunistiska maktövertagandet 1948; litteraturen hade fördärvats av dogmatism, författarna hade tvingats till ställningstaganden som stred mot deras intentioner och samveten. Seifert yttrade sig både offentligt på kongressen och privat på ett sätt som ansågs vara partifientligt. Han tilläts inte längre publicera några nya dikter; däremot kunde hans tidigare verk tryckas i en samlad utgåva 1956 till 1959. År 1964, då klimatet redan var ett annat som förebådade Pragvåren, fick han hederstiteln nationalkonstnär.

Vid ockupationen 1968 gav Seifert på nytt ut sina Masarykdikter från 1937. Masaryk fungerade under Pragvåren och början av ockupationen som samlande gestalt. Minnet av hans landsfaderliga regim på 20- och 30-talen framstod i ett förklarat ljus, ytterligare framhävt av jämförelsen med Stalintidens mörka år. Under Pragvåren nämndes Masaryk så ofta i positiva ordalag att en skribent i Pravda den 30 april 1968 fann sig föranlåten att kritisera "den osunda tendensen" i tjeckoslovakiska massmedier att framhäva hans förtjänster. Nu är Masaryk utplånad ur historien i det land som han så effektivt hjälpte till att skapa: alla hans böcker och alla böcker om honom är utrensade ut biblioteken enligt kulturministeriets hemliga beslut i april 1973 (detsamma gäller hans efterträdare som president, Eduard Benes).

Seifert ledde under Pragvåren arbetet i en kommission för rehabilitering av förföljda författare, och 1969 valdes han till ordförande i tjeckiska författarförbundet. Som ett led i "normaliseringen" upplöstes förbundet för att ge plats för en ny, politiskt renlärig förening som bildades 1972. Gustáv Husák är inte särskilt litterärt intresserad, men när han såg listan på de personer som var villiga att bli medlemmar i den nya föreningen blev han misslynt: "Vad är det här för människor - kunde ni inte ha fått med åtminstone ett känt namn?"

Efter sammanbrottet levde Seifert några år i skymundan, men 1974 togs en del av hans gamla dikter med i en tjeckisk lyrikantologi, för säkerhets skull dock beledsagade av ett redaktionellt påpekande att Seifert agerat i skarp motsättning till sitt proletära ursprung och sin ungdoms diktning både vid brytningen med partiet 1929 och genom sina partifientliga och antisocialistiska ställningstaganden i slutet av 60-talet. Han var en av de första som skrev under Charta 77, men kunde ändå 1977 ge ut en samling nyskrivna dikter, och på hans födelsedag den 23/9 1981 innehöll partiorganet Rudé právo en artikel om Seifert som visserligen är någon reserverad, men ändå avsedd att vara en hyllning, och även Husák lyckönskade honom. Säkerhetspolisen hedrade nationalkonstnären med en husrannsakan samma dag. Ännu i augusti 1984 har diktmanuskript av Seifert beslagtagits.

Den första självständiga publikationen med Seiferts dikter i Sverige är Två dikter, som utgavs av Charta 77 på tjeckiska, svenska och engelska till Seiferts 80-årsdag 1981. Då publicerades också i Prag hans diktsamling Pestmonumentet, som förut spritts bara i maskinskriven form i Tjeckoslovakien. Den är skriven 1970, publicerades 1976 i den tjeckiska exiltidskriften Svedeství, som utges i Paris, och kom följande år i bokform på det tjeckiska förlaget Index i Köln. Hela samlingen finns också i engelsk översättning, och våren 1982 utkom en svensk tolkning av Roy Isaksson och Helena Friedlová på Fripress förlag.

Seifert låg på sjukhus när nyheten om Nobelpriset spreds. Två män från säkerhetspolisen stationerades omedelbart utanför hans dörr på sjukhuset. De begärde legitimation av alla som ville gratulera honom. Utöver familjemedlemmarna fick också författarförlagets chef Jan Pilar besöka Seifert. Pilar och Seifert hade träffats tidigare, 1981, när Seifert utsattes för husundersökning och förhör i samband med ett misslyckat försök att smuggla ut hans manuskript ur landet. Den gången hade Pilar eskorterat säkerhetspolisen till Seiferts bostad; nu kom han för att gratulera till Nobelpriset.

Representanter för utländska massmedia som velat intervjua Seifert har inte varit välkomna. Nyheten om priset föranledde små notiser på undanskymd plats i tidningarna, och de utländska journalisterna klandrades i Rudé právo den 13 oktober för att de försökte "missbruka poetens namn i kampanjen mot hans eget land och utnyttja honom i den psykologiska krigföringen mot de socialistiska länderna", dvs för att politisera dikten.

I själva verket är det ju tvärtom de tjeckiska politikerna som politiserat dikten under lång tid.

Vladimir Holan dog den 31 mars 1980. Jaroslag Seifert lever. Också hans dikter lever, liksom Holans, både när de är tillåtna och när de är undertryckta.