|
Vådan av att få Nobelpris
Året var 1984 och Askelin & Hägglund som naivt trodde att ett
litet förlag kunde kvala upp till elitserien försökte naturligtvis
få Nobelpriset i litteraur som alla andra förlag.
Själv arbetade jag vid den tiden aktivt politiskt mot Sovjets förtryck
i Östeuropa. Efter Sovjets ockupation av Tjeckolsovakien fanns en
ocean av uppgifter, speciellt när det gällde yttrande- och tryckfriheten.
Jag hade besökt landet några år tidigare - tio år efter ockupationen
- och hade tillfälle att träffa många medlemmar av Charta 77 och
fick äran att smugga ut Charta 77-hälsningen till omvärlden detta
eländiga år för tjeckerna. Bara Pragdelen av telefonkatalongen som
jag var ombedd att ta till Sverige kunde rendera ett par år i fängelse
enligt vännerna i Prag. (Bland de aktiva i Charta 77 jag inte kunde
träffa var Vaclav Havel som vid tiden satt fängslad.)
Detta är bakgrunden till publiceringen av Jaroslav Seifert. På
förlaget visste vi att han var aktuell för priset (Dorotea Bromberg
som spekulerade i Nobelpris släppte Seifert under samma höst; hon
hade tröttnat på att vänta.), så vi ställde oss i startposition.
Vi hade dessutom medverkat till till att Två dikter kom ut till
författarens 80-årsdag 1981 så misstanken om spekulation kan ses
som försumbar.
Dygnet före Akademiens ständige sekreterare Lars Gyllensten kungjorde
Seiferts namn klockan 13 i Börshuset var vi på det klara med att
vi hade Nobelpriset i vår hand och världsrättigheterna som P A Sjögren
dessförinnan fått Seiferts underskrift på i Prag.
Men säg den glädje som varar… Snabbt kom förtryckarregimen i Prag
in på plan och hävdade alla rättigheter till Seiferts författarskap,
inklusive det svenska kontrakt som skrivits. Vi förhandlade en vecka
på Park Hotel i Stockholm med uppresta män och kvinnor från Prag,
uppbackade av tjeckisk ambassadperonal. En av tjeckerna slog en
trumvirvel i luften när han presentereade sig: Krupa. Detta för
att markera att han var släkt med trummisen Gene Krupa.
Under tiden vi sålde rättigheter till utlandet sålde tjeckerna
rättigheter till svenska förlag, bl a Bonniers. Min kollega P A
Sjögren, som var en hedersman, kände stort obehag inför detta spektakel:
- Räcker det inte med att Bonniers får Nobelpriset vart tredje
år?
Vilda Västern rådde i förlagsvärlden och alla upptänkliga
skamgrepp praktiserades. Det är en sorg att ha bevittnat detta ynkliga
spel.
Jarolav Seifert låg dödsjuk i Prag med säkerhetspolisen utanför
dörren till rummet där han låg. Hans två barn kom till Stockholm
veckan innan för att hämta priset. När vi inbjöd till en mottagning
till deras ära på Restaurant Moldau satte sig Akademiens sjönandar
med Lars Gyllensten i spetsen på tvären. Inget deltagande och samarbete
med förlaget eftersom vi inte samarbetade med de tjeckiska myndigheterna.
Det rådde en hjärtlig atmosfär på denna märkliga fest bojkottad
av det officiella Tjeckoslovakien, Svenska Akademien och de fina
inom förlags- och kulturvärlden.
Det fanns även hedersmän i denna historia. Harry
Järv, Kungliga Bibliotekets vice chef skrev förordet till "Mozart
i Prag" och översatte en del av dikterna. När jag besökte honom
i hemmet på Kungsholmen i Stockholm ställde han enast ett krav:
- Jag accepterar ingen betalning för jobbet.
Om någon humanist verkligen finns kvar så är Järv en av dem. Under
ett trevligt samtal på hans tjänsterum på KB diskuterade vi 68-årsrörelse.
Dessa minnen väcke entusiasm. Som anarko-syndikalist stödde han
denna rörelse fullt ut, inklusive ockupationen av Kungliga Operan.
Men när jag frågade hur han skulle ställt sig om KB ockuperats kom
förbehållet:
- Då hade jag inte släppt in dom. Jag är stolt över att ha medverkat
till att Seifert dikter publicerats under dessa omständigheter,
även om det också var att erövra ett komplicerat Nobelpris.
Några år efter dessa händelser utvisades gänget från tjeckiska
ambassaden vi förhandlat med hem som spioner.
Kalle Hägglund
|
