Full rulle på bokmässan
av Robert Aschberg

Bland kulturens suputer, förförare, kapitalister– och alla andra

Det skulle bli en resa i kulturens tecken. Jag, min förläggare med täcknamnet Rex, samt Heraldikern, var på väg till Bokmässan i Göteborg i en sönderrostad, nedlastad och smutsig Mercedes 230 med överfyllda askkoppar och trasig radio.

Att resa med två sådana bohemer är en exotisk upplevelse. De proppade i sig motellmat redan i Södertälje och tjatade sedan oavbrutet om kaffe. Dessemellan gubbkörde de i ytterfilen medan bilens inre fylldes av lantliga odörer och könsvitsar. Jag hittade i alla fall en skruvmejsel, justerade radion med våld och tog fläktsladden till antenn, så vi fick lite hederlig disco.

Norr om Jönköping räknade heraldikern ut snitthastigheten., Den hade varit 45 kilometer i timmen. Som gammal yrkeschaufför grep jag omedelbart ratten, piskade upp rishögen i 150 och lyckades rulla in på Svenska Mässan strax före stängningsdags.

Vi kastade in kartongerna och frigolitdekorationerna, for till hotell Europa, slog på en lastbilsrulle på långfilmskanalen och väntade på samband med boktryckare Håkan Berg som lovat att ta en rejäl nota.

Heraldikern lokaliserade tryckaren till Sheratons bar. Han var inne på sin tredje gin-tonic och hade nästan gett upp hoppet då vi anlände. Vi fick in några järn. Rex drack San Francisco (bananlikör, vodka, apelsinjuice, grenadine, citronsaft). Heraldikern tog ett par stadiga glas gräddlikör. Därefter ventilerade vi politikens dagsfrågor. Tryckaren menade enbart väl när han sammanfattade:

– Jag förstår inte vad Ebbe och de här grabbarna håller på med. Jag menar, det är OK att de inte kan ragga upp en tjej på dansgolvet. Men de här killarna har ju ingen dålig ekonomi. De har väl för fan 500 kronor i plånboken så de kan köpa sig ett fruntimmer om det ska vara nödvändigt…

Först framåt lunch nästa dag kom vi till mässan. De andra utställarna gjorde redan affärer för fullt. Rex och Heraldikern ville inte vara sämre, så de började riva bland kartongerna, ett meningslöst jobb eftersom det inte fanns hyllor att ställa böckerna i.

De fick i alla fall i gång evighetsvideon med Tomas di Leva. Popartisten syntes inte riktigt på bilden, men rösten kände folk igen:

”Mitt lidande i detta ögonblick här vid skrivmaskinens ödesdigra bläckreplika hänger så samman med min längtan till mitt nästa Mandalay av konst i stycke att jag skulle kunna se linjerna i luften.”

Och så vidare. Ända fram till ett slags crescendo där di Leva – som fått i hedersuppdrag av Rex att skriva en bok om Konsten och Lidandet – skäller på ”populismens hjärndöda djävulsfradga”.

Jag lämnade Rex och Heraldikern bland kartongerna och gick direkt till mässans största attraktion, Ebbe, i Bonniers stånd. Eftersom han nyss blivit mordhotad i lokalradion var montern full av ”följeslagare” i polisuniform. Ebbe var dock i fin form och skrev autografer till höger och vänster. Ett faktum som irriterade förlagets fina pojkar: den drömske operaälskaren Karl-Otto ”Kotto” Bonnier samt Åke ”Runkan” Runnquist.

– Jag gillar mässan, sa Ebbe. Vi åker hit och det kostar en miljon, det är OK. Så åker vi hem och säljer för en miljard…

Om privatlivet sa han:

– Jag är inte speciellt muskulös, men jag kan prata omkull vilken dam som helst.

Han var övertygad om att han skulle slippa hamna på kåken för smuggling. Det var bara en fråga om att reda ut att säpo verkligen beställt grejerna, sa han och gav mig en rockslagsknapp från miljöpartiet med en handkolorerad teckning av moderatledaren och texten ”En Bildt säger mer än tusen ord”.

Ett par timmar senare stod det klart att bokmässan verkligen var den fest för själen som arrangörerna utlovat. Där fanns montrar för allt, från pekböcker och marionett-dockor till racerbilar och kärnbränsleföryaringsmyndigheter.

I lokalerna rymdes utställare av spårvagnsskyltar, datorer, fackföreningar, plastmattor, politiska partier, finlandssvenskar, pappers-skelett, bussbolag, kulturredaktörer, fritidsförvaltningar, kameror, ombudsmän och undertröjor.

Där fanns, till och med, böcker: allt från Sten-Åke Cederhöks novellettsamling Smutsiga diamanter (Tre Böckers förlag) till Sion vises protokoll (Islamiska Republiken Irans Kulturministerium, engelsk utgåva med ett 67 år gammalt "förord" av bilkungen Henry Ford).

I en av gångarna dök Ulf och Lena Adelsohn upp. Ulf ville diskutera gestaltning och identifikation inom filmkonsten.

– Jag har hört att du inte gillar västernfilmer, sa han anklagande.

– En del, svarade jag nyanserat. Redan som elvaåring såg jag ”Sheriffen” med Gary Cooper. Men för det mesta kan man inte identifiera sig med hjälten i kostymfilmer.

– Jo, man kan identifiera sig med dem ändå, trots kostymerna, sa Ulf.

Lena Adelsohn log sitt mest trolska leende. Hon hade miljöpartiets rocksiagsmärke med Carl Bildt på sig. Hon hade fått det av Carl Bildt.

Borta hos Rex malde di Leva på: ”populismens hjärndöda djävulsfradga”, ”populismens hjärndöda djävulsfradga”, ”populismens hjärndöda djävulsfradga”. Grabbarna hade varit och köpt ett kilo gröna grodor. Nu blåste de upp röda och gula ballonger och gav till snälla barn.

Den gamle anti-fluoraktivisten Erik Wehkaoja kom och bad om recensionsexemplar, svalde en groda och sa att den var tillverkad av blodplasma. Heraldikern konstaterade att Dorotea Bromberg var gravid. Före detta matmonstret i Expressen, Torsten Blomquist, kom förbi och skänkte mig ett litet praktverk med titeln Svensk husvagnskost. Svenske ministern i Bonn, Ingmar Karlsson från Burseryd, satt på en stol och funderade över budskapet i den ständigt återkommande frasen ”populismens hjärndöda djävulsfradga”.

En bokhandlare dök upp och klagade över att Bonniers hotat med repressalier om någon skulle sälja uppslagsverket om 20:e århundradets historia för under 495 kronor. ”Det vore ju en jävla fin grej att priskriga med annars”, sa han. ”Men inte fan vågar jag det...”

Rex gick till homosexmontern och hämtade tidskriften Reporter i vars Stockholm Gay Guide vi läste följande om restaurang Monte Carlo: ”De sena timmarna mellan 01-03 är de bästa. Många araber och finnar!”

På kvällen bjöd förläggaren på kalas i före detta Café Opera-chefen Pelle Ungers restaurang Linnéus. 70 personer kom, de flesta inbjudna. Alla fick pepparvodka och vitt vin, och den kombinationen inspirerade till en verkligt levande kulturdebatt.

I vimlet fanns Bengt Bedrups halvbror Björn Nilsson, konstkritikern Leif Nylén, romandebutanten Nina Lekander, författaren Jonas Gardell, krönikören Cecilia Hagen samt Tidskriften 80-tals Madeleine Grive.

Vid ett av borden satt journalisten Bo E Åkermark från Paris, ambassadrådet Ingemar Lindahl från Aten och författaren Ingemar Dörfer.

Åkermark testade sina bordskamraters intelligens. Han hade ett par stora fläckar av räksås på polotröjan. Så försvann han ett, kort ögonblick och kom vips tillbaka med bröstet rent. Hur hade han gått tillväga? (Rätt svar i slutet av denna artikel.)

Dörfer berättade om sin polska "slavinna" som var hemma och snickrade på huset, och förklarade att Operation Garbo bara var början. Nästa bok skulle han skriva på engelska, en erotisk roman med arbetsnamnet Angela.

På festen sågs också musikkritikern Camilla Lundberg och utgivaren av nyhetsbrevet Mediatrender Åke Bergman utbyta åsikter om Luciano Pavarotti. Bergman ansåg att operasångaren ”kunde bli något”.

En tjänsteman från Kulturrådet som tidigare odlat hasch på Socialstyrelsen erbjöd en förläggare att ge en för kvällen mycket vinglig bokhandlare kulturstöd:

– Fräscha till honom och kom upp med honom på mitt kontor ska han få stålar.

Kulturtjänstemannen hamnade strax därpå i verbal clinch med Månadsjournalens Jonas Hultqvist, mera känd som Göte Johansson i radions ”Metropol”.

En handelsresande i böcker med 23 älskarinnor, geografiskt spridda över Sverige, började bearbeta en möjlig 24:e från översättningsbyrån Merkur i Malmö.

Det började urarta. Rex, Heraldikern och jag drog oss ur vid ettiden, åkte ned till Brasserie Lipp på Avenyn och fick varsin pyttipanna. Jag tog notan, men ändå tror jag inte det beror på otacksamhet att Heraldikern spydde upp hela sin pytt några timmar senare. Han hade antagligen drabbats av… ja, av stadens väsen. Det vilar något ondskefullt över Göteborg. Det är svårt att beskriva. Det lämnar en ingen ro. Kanske har det med älven att göra, eller med småskurenheten och den märkliga dialekten. Jag kan i alla fall förstå heraldikern, som medmänniska förstå att han kastade upp pytten.

Nästa dag, eller var det nästnästa, dagarna flyter ihop av alla kulturintryck och mina anteckningar i vaxduksboken är en aning otydliga, återsåg vi Madeleine Grive.

– Jag fick en kulturchock första dagen här, sa hon. Men nu är det bra igen. Vi har träffat så mycket teaterfolk och lyssnat på rock och dansat till fyra i morse.

Grive och hennes medarbetare i Tidskriften 80-tal hade även hunnit spela den så kallade snabbpjäsen ”Mördaren, tiggaren och den lame” (tre akter, 15 minuter totalt). De hade till och med repeterat pjäsen en gång före uruppförandet.

Rex tipsade om att Lars-Erik Winberg på Winbergs förlag hade stora grejer på gång. Vi gick dit och satte oss ned. Winberg var förargad över att det anses fult med toupé i Sverige. Han funderade på att i bokform återupprätta toupén.

Så var det kanongrejen. Han hade kommit över en sensationell dagbok. Det märkliga dokumentet skulle ha skrivits av en rysk ubåtsofficer, slagits in i plast, kastats i havet och flutit iland i Sverige.

– Det är en jättegrej, sa Winberg. Dagboken visar på ett system av operationer i våra vatten. Marinstaben bekräftar att den är riktig.

Jag ställde några enkla frågor. Efter tre minuter var Winberg knäckt. Han bröt ihop och erkände att alltihop var fiction, påhitt, roman, fejk och ljug.

– Men alla bokhandlare har tyckt att grejen är jättespännande, försökte han ynkligt.

– Ta det lugnt, sa jag. Än är det inte försent att rädda alltihop.

– Ja, men... kära nån...

– Ryck upp dig! Lyssna nu! Säg att det är en dokumentär-roman eller något i den stilen. Kör ut att det är en oerhört initierad källa som skrivit den. Lite militärt hokus pokus, hemliga dokument, avancerad avlyssning, känsliga efterforskningar, ge dem hela surven. Skapa mystik kring författaren. Låt dem spekulera. Det där är en ny genre, som säljer utav helvete.

Winberg fick liksom fast mark under fötterna igen och såg lättad ut.

Från att ha gett ut bilderböcker om ambulanser och brandbilar hade han gett sig in på spioneri och ubåtar. En livsfarlig bransch, där man måste ha sakkunnig hjälp för att tjäna kulor.

Det kändes skönt att ha gett honom den hjälpen gratis, ideellt. För Sveriges skull.

Hos Rex satt Nancy & Carina och signerade en pysselbok. De hade varit och försökt provocera Jan Guillou som signerade mycket mer av sin senaste thriller.

Det var dags att åka hem. Jag stärkte mig med några plastmuggar Remy Martin och lyckades få Rex och Heraldikern att ta sig samman och packa ihop kartongerna.

Mässan blev en ekonomisk framgång, åtminstone för arrangörerna, som omsatte 13 miljoner kronor på fyra dagar. En av dem, före detta vänsterextremisten ”Socker-Conny” Jacobsson, berättar hur han och kollegan Bertil Falck, före detta dataregisterexpert på säpo, bestämde sig för att börja arrangera det årliga bokjippot:

– Vi lärde känna varandra på en tråkig bibliotekskonferens. Vi hade det gemensamma intresset att vi gärna drack whisky. Så träffades vi igen på en kräftskiva och hade väldigt trevligt. När huvudvärken lagt sig nästa dag kom vi på idén att göra något stort ihop.

Rätt svar till frågan om Åkermarks polotröja: han vände den bakochfram.

Z, nr 10, 1988