Recension av Crister Enander
Putslustiga brev till makthavarna

BREV TILL SAMHÄLLET
Av: Eric Ericson
Kartago förlag

Han var en man av solkad ära och högstämda ideal; över vilka han gärna lade ut texten stående framför groggar stora som tulpanvaser. Han var en vän av ordning och sunda principer. Otto Ruben Svensson värnade svenskheten. Han hyllade det nordiska. Antagligen ryste han av välbehag inför ryttarstatyer och han älskade sin hulda hustru högt och rent. Till vardags var han handelsresande i damunderkläder, inte minst sin egen skapelse - Ulla Sallertstrumpan. Väl hemma i den lilla villan satt han gärna vid sin gamla reseskrivmaskin och skrev brev till uppburna och förtjänstfulla personer i det svenska samhället alltmedan han bolmade på en god cigarr.

Otto Ruben Svensson var en man att räkna med i alla väder och kunde han dessutom intressera en köpare för lite damnylon så tvekade han aldrig. Enda problemet med Otto Ruben Svensson var att han inte fanns. Han var en uppfinning – till och med så nogsamt uppfunnen att han fanns registrerad i Kyrbokföringen (hur det nu gick till?). Hjärnorna som födde honom och gav honom en oförglömlig plats i offentligheten var journalisten Robert Aschberg och bokförläggaren Kalle Hägglund. De brev Otto Ruben Svensson skrev – och svarsbreven från bemärkta herrar och damer inte att förglömma – lät de sedan trycka i två volymer. De är ännu i dag gränslöst roliga. Till och med så roliga och närgångna att dåvarande chefredaktören för Expressen, Bo Strömstedt, ansåg sig föranlåten att stämma förlaget på ett symboliskt skadeståndsbelopp.

Dåtidens makthavare stod blottade, nakna som kejsaren utan kläder. Breven var nämligen inte bara roliga. De var genomtänkta och speglade den korruption och rygg-dunkar-mentalitet som höll på att göra sig allt bredare i ett Sverige som fjärmade sig alltmer från Folkhem och hederlighet. Det är därför med mycket stor förväntan jag började läsa en sentida uppföljare till Otto Ruben Svensson. Brev till samhället heter boken. Där framträder en Eric Ericsson i rollen som världsförbättrare och Salig Dumbom. Metoden är densamma, att skriva insinuanta brev till olika människor på skiftande poster i samhället.

Mannen bakom Eric Ericson heter uppenbarligen Christer Alm. Han har i alla fall skrivit ett förord till den lilla boken. Tyvärr har han missat en hel del väsentliga sidor när han nu tar upp idén från Otto Ruben Svensson. Politikerna skonas – den enda i den skaran som tycks ha fått ett brev är Mona Sahlin där hon får veta att Eric Ericson skapat en ny socialdemokratisk folkdräkt. Även i breven till myndigheterna satsar han mer på putslustigheter och billiga poänger än på mer bärkraftiga aspekter. Men visst finns det en och annan pärla även i "Brev från samhället", som till exempel när han vänder sig till pastor Stanley Sjöberg efter att ha mött en ond Jesus i sitt kök. Eller när Kavli får veta att han fått utslag av deras mjukost då han använt den som hudkräm. Eller när Eric Ericson förvandlas till en liten pojke som berättar att hans slöjdlärare - kallad "träis" – har sagt att alla som arbetar på Securitas är fascister och tränar sina vakthundar att angripa invandrare.

Men på det hela taget skjuter den gode herr Eric Ericson bredvid målet. Breven som kritik av samtiden, som en humoristisk spegling av det moderna myndighetssamhället, uteblir helt. Det är helt enkelt inte genomtänkt. Så slutsatsen blir att jag sitter här och saknar Otto Ruben Svensson, handelsresande i damunderkläder. Det var sannerligen en man att misstro i alla väder.

Helsingborgs Dagblad Kultur den3 augusti 2003