Robban Aschberg och Arne Anka

Året var 1989 och Bokmässa i Göteborg. Farten var hög under detta bokens Kiviks marknad. Dag och natt var det alltid något som skulle uträttas och bestyras.

Robban var med och noterade för Z – liksom året innan – den fina kulturtidskrift framlidne Stenbeck startat med den driftiga trion Jörgen Widsell, Peter Kadhammar och Robban Aschberg – samtliga gamla bolsjeviker.

Att artikelförfattaren läst sin Hunter S Thompson är inte att ta miste på. Men det förtar inte den tappning som här framförs i svensk språkdräkt.

Den här mässan var också dödsstöten för Askelin & Hägglund som stod inför vägvalet: att försöka bli fina och framgångsrika eller fortsätta som tidigare. Åtta delägare slet åt varsitt håll.

I den strid om förlagets linje och framtid fanns det poänger. En av delägarna, en kvinna av mycket rik och fin familj, hade planerat att bjuda in Håkan Friesinger, då Volvos ordförande, till montern men klagade bittert över att han inte skulle passa in i miljön. Besvikelsen var stor och inte lyssnade jag heller på lockropen om de nya franska filosoferna. Och värre, mycket värre skulle det bli.

Väl hemkomna efter bokmässan mitt under ett stormigt styrelsemöte kom Robbans artikel med fax. Jag visste vad som skulle komma och lämnade över faxet – hon läste och föll i tårar… Det var som en parodi på hennes egen tidning som alltid hade detta uttryck i bakfick när någon stackare hade klämts ordentligt åt.

Några månader efter havererade förlaget fullständigt efter ett år med hugg och slag. Hela havet stormade: låsbyten, styrelsemöten på MC-klubbsnivå, ändringar hos PRV duggade tätt och styrelsen gick inte att känna igen – de rika fanns inte med längre – på pappret. Själv fick jag känna på hur ett äkta strypgrepp känns; det var inte längre fråga om borgarklassens diskreta charm och nya filosofer.

Den gode Aschberg passade sen under 1990-talet på att pressa nya pengar ur gamla artiklar. Konsumägda Norstedts hade ingenting emot att exploatera TV-ansiktet i Nyklipp – sanna berättelser ur livet, Norstedts 1991, Otto Ruben Svenssons bästa, 1993 och Omklippt 1997. Men det drabbade ingen fattig och Robban behövde naturligtvis stålarna.

Arne Anka rådbråkar på sitt sätt temat konsten och lidandet. Säljer man mycket av någon bok är det förkastligt och man är kommesiell. Säljer man däremot få böcker så blir man föraktad för att det inte ger några pengar.

Drägglund