En nagel i ögat på de politiskt korrekta

av Hans Nilsson

KLAVRESTRÖM
Bokförläggaren Kalle Hägglund lär aldrig bli någon kelgris hos kultureliten.

Sedan 1992 ger han ut Adolf Hitlers Mein Kampf på svenska. I mer än tio år har han legat i strid med Bayern om upphovsrätten till boken. Nu planerar han för nästa käftsmäll på de politiskt korrekta:Diana Johnstones omstridda bok Dårarnas korståg.

– Jag vill kunna ge ut vilka böcker som helst, förklarar Kalle Hägglund.

Man kan inte påstå att Kalle Hägglund valt den lättaste vägen med sitt bokförlag.

Under många år fanns både förlagskontor och hem i Gamla stan i Stockholm. Men hösten 2000 tog han sitt pick och pack och drog till Uppvidinge kommun.
Sedan dess är det i ett litet kontor i Folkets hus i Klavreström som Kalle Hägglund planerar för utgivningar av så olika författare som Jan Myrdal, Peter Birro och Christian Braw. Och Adolf Hitler.

Politiskt korrekt? Knappast.

Efter några minuter i Kalle Hägglunds sällskap förstår man att det inte är hans stil att smeka medhårs. Journalister ger han inte mycket för, inte heller det intellektuella klimatet i Sverige.

Och det verkar som Hägglund kommit rejält på kant med det ”fina“ kulturetablissemanget. Till och med i Växjö, faktiskt.

Är karln nazist?

När VK:s reporter nämner för ett par kulturjournalister i Växjö att han ska intervjua Kalle Hägglund överfalls han av åsikter och frågor.

Varför ger Hägglund ut Christian Braw som har en sån föråldrad kvinnosyn?

Är karln nazist? Han ger ju ut Hitlers självbiografi Mein Kampf.

Och hur kan han publicera den där Anders Johanssons Invandrarpolitiken i ”Månas“ Sverige, som ingen tidning vill befatta sig med.

– Hur kan folk ha åsikter om mig och mina böcker utan att känna mig. Och varför ska man inte skriva om sånt. Jag har inget dåligt samvete för att jag ger ut de här böckerna, slår en mycket upprörd Kalle Hägglund fast.

– Men det finns ju ingen sanningslidelse bland journalister längre. De senaste 20 årens utveckling har varit en katastrof. Om journalister och intellektuella bara ska tycka politiskt rätt då ska de inte syssla med det de gör.

Frågan är vad dessa intellektuella tänker göra med Diana Johnstones Dårarnas Korståg när den kommer på Hägglunds förlag i år. Kanske är det läge för bokbål i Sverige.

Att ge ut den amerikanska författaren Diana Johnstone är som att be om det.

I en intervju i Ordfront, som publicerades i höstas, gav Johnstone sin bild av krigen i före detta Jugoslavien. En bild som skiljer sig starkt från den som media har gett av Balkankonflikten.

Kommunism med yttrandefrihet
Dagens Nyheters Maciej Zaremba anklagade Ordfront för vänsterfascism, plötsligt var drevet igång på ledarsidor, i krönikor och kultursidor. Halva redaktionen på Ordfront fick kicken.

– Det är en sådan feghet. Om man lever till det priset blir man en cirkusapa. Även om man nu tycker som Zaremba, varför ska man inte kunna ha en motvikt. Vad är det för fel att hävda yttrandefriheten, det är väl inte monopol på vad man ska få säga.

Man kan lätt få för sig att Kalle Hägglund mest är ute för att provocera med sin bokutgivning. Men kanske försöker han bara leva efter Voltaires filosofi: ”Jag avskyr dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.“

Hägglund säger själv att han är kommunist. En kommunist som aldrig skulle ställa upp i ett samhälle utan yttrande- och tryckfrihet, tillägger han för säkerhets skull. Och nog lever han som han lär.

Sedan 1992 är han invecklad i en strid med tyska delstaten Bayern om upphovsrätten till Adolf Hitlers självbiografi Mein Kampf.

När Hägglund började ge ut Mein Kampf på svenska -92, blev det en succé. Tyskarna krävde att upplagan skulle dras in. De menade att de ägde den svenska upphovsrätten till boken.

Efter många turer slogs det så fast i Högsta Domstolen 1998 att Hägglund inte ägde upphovsrätten. Men det gick inte heller säga vem som ägde rätten. Det var inte Bayern i alla fall.

– Den enda som kunde ha gjort anspråk på upphovsrätten till Mein Kampf var Hitlers syster, men hon är död och Hitler har inga andra kända släktingar.

I december förra året såg det ut som kampen om utgivningen av Hitlers bestseller var avgjord.

Åklagarkammaren i Stockholm slog fast att Hägglund har rätt att ge ut Mein Kampf som historiskt dokument tills en korrekt rättighetsinnehavare hör av sig.

Motgift till nazismen
Men tyskarna ger sig inte. För ett par veckor sedan begärde de överprövning av åklagarens beslut att inte inleda en förundersökning mot Kalle Hägglund och hans utgåva av Mein Kampf.

– Det här är politiskt känsligt för tyskarna, det är ju mycket i Mein Kampf som tyskarna egentligen inte tycker är konstigt. Som blodstanken som ju funnits i de tyska lagarna sedan medeltiden.

De politiskt korrekt tänkande förstår nog inte varför en kommunist ger ut Mein Kampf. Risken finns att folk misstänker att han har nazistiska böjelser.

– Jag bryr mig inte, jag är så långt ifrån nazist man kan komma. Och jag ger ju inte ut Mein Kampf för att få fler nazister utan färre. Boken är ett motgift till nazismen. Och hur ska man lära sig något om nazismen om man inte får läsa vad den står för.

– Många nazister är våldsverkare som inte vet vad nazismen är. De har inte läst Mein Kampf. Hade de gjort det så hade de kanske inte varit nazister.

Kalle Hägglund menar att det är media som är med och skapar nazister. Nazismen är inget större hot i samhället, men tv, tidningar och radio målar ändå upp nazisterna som farliga.

– Tänk om media ansträngde sig för att förklara vad dagens nazism är. Istället piskar man upp stämningen och gör nazisterna intressanta. Men det kan ju aldrig bli någon ny nazistisk rörelse utan Hitler.

– Det finns kanske 500-700 nazister i landet, hur ska de i dagsläget utgöra ett hot när de inte har något inflytande politiskt.

Karriär förstör människor
Kalle Hägglund är en produkt av 60- och 70-talets politiska radikalism. Det var under den perioden han tog klivet in i förlagsvärlden. Han blev redaktör för socialistiska Clarté och förlagschef på Oktoberförlaget.
På 80-talet var han sedan rejält uppe i smöret med Askelin och Hägglunds förlag. De gav bland annat ut böcker av porraktrisen Linda Lovelace, känd från filmen Långt ner i halsen, och Jaroslav Seifert som fick Nobelpriset 1984.

Kalle Hägglund, som väl aldrig velat göra karriär, var på den tiden en del av kulturetablissemanget i Stockholm.

– Vi var väldigt framgångsrika, man kan säga att jag var ute och tassade på karriärens marker. Men man blir förstörd av karriär.

Hägglund och Askelin hade väldigt olika syn på vilken typ av litteratur man skulle ge ut. Med tiden var de tvungna att gå skilda vägar.

– Jag kan bara driva förlag själv, jag passar bäst själv. Det kan vara bekvämlighet. Men jag vill kunna ge ut vad som helst utan att behöva tjafsa med någon.

Bra människor i Klavreström
Avståndet från Gamla stan i Stockholm och de tjusiga kulturmänniskorna till Folkets hus i Klavreström känns gigantiskt. Men utvecklingen är ganska logisk.

Han har på sätt och vis återvänt till rötterna.

Hägglund var ju en udda fågel i det radikala sällskapet på 70-talet. Han som är född i ett arbetarhem i en liten by i Finland.

– Jag har aldrig träffat så mycket grevar och baroner som på 70-talet. Är man från en enkel miljö stöts man lätt av det och kan få svårt att smälta in.

– Och jag trivs med det liv jag lever i Klavreström. Här bor det bra människor som tar hand om varandra, det är inte som i Stockholm där folk skiter i varandra.

Hägglund har gett ut runt 400-500 olika boktitlar genom åren, han är inte säker själv på hur många det är exakt. Men frågan är om ett så litet förlag som Hägglunds kan vara med och påverka i samhällsdebatten. Frågan är om folk ens är intresserade i det klimat som råder.

– Den gamla folkbildningen är i mycket dålig form, hela samhället är i dålig form. Men alla som gör något som någon läser, om det så bara är en person, påverkar. Och jag känner att jag påverkar idag, det trista är ju att man ska behöva göra det med Adolf Hitler.

HANS NILSSON, text och foto

Fototexter:
För några år sedan flyttade Kalle Hägglund från Gamla stan i Stockholm. Numera har han förlagskontor och lager i Folkets hus i Klavreström.

– Jag trivs i Klavreström. Här bor det bra människor som tar hand om varandra, det är inte som i Stockholm där folk skiter i varandra.

Kalle Hägglund började ge ut Adolf Hitlers självbiografi Mein Kampf på svenska 1992.

Sedan dess har han legat i strid med delstaten Bayern om upphovsrätten till boken.

– Det finns ingen sanningslidelse bland journalister längre. Men om journalister och intellektuella bara ska tycka politiskt rätt då ska de inte syssla med det de gör, tycker Kalle Hägglund.

Peter Birro från Göteborg är en av de författare som ges ut på Hägglunds förlag.
FOTO:JESSICA GOW, PRESSENS BILD

Jan Myrdal är en gammal vän till Kalle Hägglund. Myrdals böcker publiceras numera av Hägglund.
FOTO:JACK MIKRUT, PRESSENS BILD

Adolf Hitler i sin favoritklädsel lederhosen och skottsäker väst, bilden tagen 1925.
FOTO:UPI, PRESSENS BILD

Några titlar på Hägglunds förlag:
Bläck och blod – Salomon Schulman
Den galne hovmålaren – Lars-Ola Borglid
Agere Contra – Bo Cavefors
Skrifställning 14 – Jan Myrdal
Anklagelser – Lars Mullback
Vid tidens hjärta – Christian Braw
Utan nåd – eller the sound of speed – Peter Birro
Nazismen i dokument – Stig Jonasson
Mein Kampf, del 1 och 2 – Adolf Hitler
Goebbels – en biografi 1897–1933 – David Irving
Folkets Hus – arbetarborgen – Jan Fredriksson
Direkt från ringhörnan – Börje Dorch
Självmördare kommer inte till himlen – Victor Rojas
Visor – Pälle Näver