Ett bokfynd i tungviktsklass
Av Christer Undfors

Under några semesterveckor vid havet blir det gärna mycket badande. Men ibland kan det vara skönt att låta badbyxorna hänga på torklinan och göra något annat.
 
Så vi begav oss en solig och ljummen lördag förmiddag i slutet av juli till en loppmarknad. Lions hade i lokaltidningen i Halmstad annonserat om loppisen, som skulle äga rum i stadsdelen Skedalahed vid utfarten mot Ljungby.
 
Loppmarknader är ofta ett roligt sommarnöje. Där finns som regel allt som du inte behöver och till priset av en spottstyver. Vi (jag påstår hustrun) har – fyndat allt från gamla kuttingar till gungstolar och åldersstigna telefoner. Vad man nu ska med dem till, telefonerna?
 
Nästan alltid finns en rejäl hörna av loppmarknaden, där du i timtal kan gräva dig fram i mängder av gamla böcker. Husmoderns köksalmanack från 1972, Så lagar du din transistor från -83 och gamla utlästa tantsnuskböcker av Shirley Conran är typiska loppmarknadsfynd.
 
Själv brukar Jag leta efter intresanta människors memoarer eller gärna böcker, skrivna av personligheter – inom tidningsvärlden eller författare från min småländska hembygd.
 
På loppmarknaden  i Halmstad var det denna julidag mycket folk Kommersen verkade gå bra. Vi strövade runt och till mina barns fasa fann jag snart stapel efter stapel med just böcker. Jaha, nu var farsan förlorad för närmaste timmen, stönade de. "5 kronor boken eller en blomsterkasse full för 60 spänn" löd erbjudandet. Som smålänning insåg jag snart att blomsterkassen mycket väl skulle kunna rymma fler än 12 böcker. Snart hade jag hittat fyra böcker av Albert Engström. Minsann! Humöret steg ytterligare. "Adel, präster, smugglare, bönder" hette en av böckerna, utgiven första gången 1923, men här i "nytryck" från 1965. Inte ett märke i böckerna.
 
Dey var sedan jag gjorde fyndet med stort F. En svart bokpärm dök upp på en hylla framför. mig och jag läste först bara namnet, som stod i guldglansiga bokstäver "Sigurd Glans".
 
Aha, tänkte jag. Här finns en bok av en legendarisk kvällstidningsredaktör. Sigurd Glans från Jönköping, som i många år var en av frontfigurerna på Aftonbladet i Stockholm. Den måste jag ha. Slog upp boken och första bladet som mötte mig avslöjade en handskriven hälsning.
 
Först såg jag inte riktigt vad det stod. "Hälsningar" läste jag snart och därunder ett namn. Kollade bokryggen en gång till: "Sigurd Glans Tungviktaren".
 
Tungviktaren!!!?? Pulsen steg till oanade höjder och jag bläddrade fram till sidan jag nyss skådat och hittade hälsningen. Och nu såg jag givetvis vad handskriften föreställde: Ingemar Johansson.
 
Jisses! En signerad bok av ingen mindre än världsmästaren i tungvikt, Ingemar "Ingo" Johansson.
 
Det var ingen tvekan om att så var fallet. Under hans namn stod det stämplat: För benägen anmälan. Ca-pris 100 kronor. Första recensionsdag 22 september".
 
Här hade jag i min hand en recensionsbok, utkommen 1982, som Ingemar signerat och skickat till någon för mig okänd journalistkollega.
 
Jag måste ha bleknat där jag stod med boken i min hand. Snabbt smög jag ned den i blomsterkassen. Här stod en massa Lionsgubbar och hade inte en susning om vilken raritet bokfloden gömde. Och jag både ingen lust att upplysa dem dm det heller. Det här fyndet ville jag inte missa. Snabbt plockade jag ned några andra böcker och ett par Agent X9, som mina grabbar ville ha "Nu går vi" sa jag till familjen, som något förvånat följde mig till bilen. Jag som brukade ta sådan tid på mig bland böckerna.
 
Längre än till bilen kunde jag inte hålla mig. Berättade upprymt om fyndet, hustrun trodde knappt det var sant och barnen undrade förstås "vem är Ingemar Johansson?"
 
Jag berättade om en av världens mest kända svenskar. Tolv och nioåringen blev snart mycket intresserade. Tillsammans bläddrade vi igenom det fina exemplaret, som också innehåller många härliga bilder från Ingemar Johanssons karnär.
 
I boken berättar många svenskar om hur de upplevde natten och morgonen till den 27 juni 1959. Själv var jag inte ens född, men genom "farsan" och andra vet vi ju hur stort det här var. Sigurd Glans låter en rad olika svenskar berätta om sina upplevelser, då Ingo blev världsmästare i tungvikt. Han skriver att "Ingen natt har så etsat sig in i medvetandet hos miljoner män och kvinnor".
 
På en sjukhusavdelning i Ostersund med 30 patienter var de oroliga för om en svårt sjuk man i 70-årsålden skulle klara av att lyssna på radions sändning. När högern satt tjoade hela avdelningen och "gubben blev helt frisk!".
 
Värre gick det för andra. En montör i Västerås fick hjärtinfarkt.
 
Glans återger också vad lagerbiträde Gert Holgersson, då 27, Nässjö, sade. "Den natten var världen vår – vår generation var den bästa".
 
I brukssamhället Norrahammar mindes metallarbetaren Evert Sandberg, då 34, att när han efter knocken gick ut i samhället var mängder av folk redan på benen. Trots att det på försök var en fri lördag på bruket och arbetarna kunde vara hemma och sova ut.
 
Som idrottsintresserad tycker jag boken är fantastiskt rolig att läsa i. Sigurd Glans berättar i biografin om hur det gick till när stensättaren från Göteborg blev världsmästare i tungviktsboxning. Boken är utgiven på Askelin & Hägglunds förlag i augusti 1982, sannolikt med anledning av att Ingemar Johansson fyllde 50 år det här året.
 
I den fullständiga matchlistan läser jag att Ingemar gick två matcher under amatörtiden i Jönköping, båda mot Lars Johansson från klubben Balder. Datumen är 23 januari 1949 och 3 december 1950. Första matchen mot Lars Johansson vann han på poäng, den andra på knock out i andra ronden.
 
Jag kan ibland undra hur den här boken hamnade på en loppmarknad i Skedalahed. Fast ingen är ju gladare än jag. Dock: eventuella spekulanter göre sig icke besvär, i dag ger jag bort boken som julklapp.
 
Publicerad I Smålands-Tidningen den 24 december 2003

 
KOMMENTAR:
 
Boken gavs ut till Ingemars 50-årsdag och var klar till firandet som skedde på Trädgårn i Göteborg 22 augusti. Jag åkte ner med Sigurd Glans för att överlämna boken och ansluta oss till alla gratulanterna. Christer Undfors bok härstammar troligen från det tillfället. Den delades ut till journalister på plats och de flesta fick världsmästarens autograf.
 
Trots att The Champ var på plats för att bli firad visste han ingenting om den kommande, hemliga underhållningen. Det blev After Dark – gruppen av män klädda i kvinnokläder som just då stod högt på stjärnhilmen inom underhållningen. Det var väl inte vad mästaren hade önskat sig och han mumlade något missnöjt om homofiler och transvestiter… Vi ska inte glömma att den politiskt korrekta sjukdomstillståndet homofobi som rättänkande idag använder som ett brännbollsträ inte vid tiden fanns på kartan; att brännmärka Ingemar för detta vore lika korkat som när den syndikalistiska tidningen Arbetaren stämplade Vilhelm Moberg som homofob i mitten av 90-talet.
 
Det var en folklig samlig denna eftermiddag som blandades med Göteborgs prominenser. Det märktes att Göteborg är Sveriges boxningshuvudstad ty en stor del av landets boxningselit fanns på plats, vissa som Stig Sjölin, Leif Wadling och Thörner Åhsman kände man igen, andra bara genom de krokiga näsor som minnen efter alla hårda figheter.

Ingemar var vid den här tiden i god fysik form, trots en mäktig kroppshydda och tränade för Vasaloppet i Vålådalen där vi träffade samman, liksom Stockholms Maraton där han han liksom Floyd sprang hela sträcken. Även om det var verkliga idrottsprestationer tänkte den gode Johansson nog mer på de tillhörande pengarna. Om jag inte minns fel fanns firmamärket Champion väl synliga. liksom Rossignols skidor.
 
Det finns myter som boken hjälpte till att föra vidare och hålla vid liv. Att Ingemar och Floyd Patterson var ”goda vänner utanför ríngen” var inte sant – åtminstone gillade inte Ingemar Floyd. Denna myt har pressen cementerat liksom smeknamnet Ingo. (Ingen som träffade mästaren skulle komma på idéen att kalla honom Ingo.) Ingemars avvoga inställning till Floyd berodde inte bara på att han förlorat mot honom i ringen. Jag tror att ursprunget var den arbetarkonservatism som var hans bakgrund. Främlingar som var så olik en själv betraktades med skeptisim. Det ska sägas att jag inte uppfattade det som rasim utan snarare främlingsskepsis.

Vi träffades några gånger under arbetet med boken och jag försökte få klarhet i frågan som var en het potatis för Sigurd Glans. Det fanns tabun redan då innen det politiskt korrekta befästs. Jag frågade en gång hur han skulle ställas sig om dottern skulle träffa en svart man och gifta sig med honom. Svaret blev kort: ”Aldrig i livet.” Nåväl att myten inte knäcktes var jag själv delvis ansvarig för. Jag och Sigurd avhandlades frågan vid flera tillfällen. Men nu tycker jag att det kan sägas. Och jag är helt säker på att Ingemar inte skulle misstyckt.
 
Det finns fler episoder från denna tid. Ingemar var noga med att hålla distans till boken under arbetet med den. Även om han noga följde arbetet och träffade Sigurd många gånger. Största hjälpen bidrog ex-frun Birgit med, bl a är många av bokens bilder från hennes privata fotoalbum.
 
Bert Willborg som vid tiden var Aftonbladets korrespondent i New York. Bert skulle spela sin gamle chef Sigurd som ett spratt och lät Ingemar signera ett exemplar av boken där han skrev ”Det är inte jag som skrevet den”, undertecknat Ingemar Johansson.
 
Den gamle mästaren hade vid denna tid ett litet motell i Fort Lauderdale i Florida. Om det inte funnits så stor risk för jordbävningar i Kalifornien skulle han hellre haft motell där. Det är väl bekant att Ingemar syn på pengar var småländskt. Han berättade glatt för Sigurd hur kan bytt drygt dussintalet dörrmattor från en företagare i Gnosjö mot uppehälle. Man blir som bekant inte rik på att slösa utan genom att vara sparsam.

Och det blev också några middagar på Stockholms bättre krogar och murklor skulle alltid fram.
 
Det var ett nöje att förlägga Sigurd Glans bok om Ingemar Johansson. Boken blev lyckad och trycktes i 10 000 exemplar – jag köpte ut dryga hunda exemplar från mitt tidigare förlag så den finns fortfarande tillgänglig fast priset har fördubblats.
 
Kalle Hägglund

Ingemar Johansson 1958.
Foto: Kalle Hägglund