|
Nya uppgifter om DC-an kan komma idag
HÖGLANDET
I dag kommer säkert en hel del blickar dras till flottbasen
Muskö. Pressen är inbjuden till visning av den för
några veckor sedan bärgade DC-3:an som försvann
över Östersjön 1952.
Vraket av flygvapnets DC3:a 79001, döpt till Hugin, som sköts
ner av sovjetiskt jaktflyg den 13 juni 1952, och som bärgades
den 19 mars i år från Östersjöns botten, finns
nu på örlogsvarvet på Muskö.
Pressen är i dag inbjuden att studera planet och få en
orientering om det forsatta arbetet. Bland annat kommer Rikskriminalen,
som avslutat sitt arbete med planet, redovisa de fynd som man gjort.
Detta tyder alltså på att ytterligare tillkännagivanden
vad det galler identifieringar av besättningsmän kommer
att ske.
Sedan tidigare är planets befälhavare, Alvar Älmeberg,
identifierad. Som efternamnet antyder var han bördig från
Almeberg, en by som är belägen mellan Vireda och Örserum.
Hans son, Roger Älmeberg, har under många års tid
forskat kring sin fars försvinnande. Till exempel publicerade
han 1983 en bok med titeln "Flygaren som svann". Bokutgivningen
kan sägas var starten för den process där det med
tiden tiden kom att klargöras vad planets verkliga uppdrag
var, hittills hade det hetat att det varit ute på en navigeringsflygning.
Nu fortsätter processen med att ta upp cirka 60 ton bottensediment
med hjälp av frysteknik.
Spaningsuppdrag
DC-3:an Hugin var fredagen den 13 juni 1952 ute på ett signalspanmgsuppdrag
över Östersjön då det kom att skjutas ner av
ett sovjetiskt MiG-15-jaktplan. Tre dagar senare kom även ett
av svenska flygvapnets Catalina-plan, som spanade efter eventulla
överlevanden från den saknade DC-3:an, att skjutas ner
av ryssarna. DC-3:an tillhörde en specialenhet ur Svea flygflottilj,
F 8, kallad 6. transportflyggruppen och var baserad på Bromma.
Till sitt förfogande hade man två DC-3 och en lite äldre
Junkers Ju86K, kallad B 3 i flygvapnet. Dessa bemannades av personal
ur flygvapnet och Fra (Försvarets radioanstalt) samt Foa. Uppgiften
var att bedriva signal- och radarspaning mot främst Baltikum.
Där höll vid den här tiden ryssarna på med
att bygga upp ett radarsystem vilket var av stort intresse för
såväl Sverige som Storbritannien och USA. Vid ett eventuellt
krigsutbrott låg detta rätt i den tänkta färdvägen
för det amerikanska bombflyget mot Sovjetunionens industriella
hjärta. Fram till den här tiden hade det företagits
åtskilliga flygningar in over Sovjetunionen för att inhämta
underrättelsematerial. Dock hade uppbyggnaden av den ryska
radarn gjort att man sedan ett tag numera höll sig på
rätt sida territorialvattengränsen då man visste
att risken för upptäckt ökat väsentligt.
Mycket tyder på att det fanns en centalt ufärdad order
om att skjuta ner ”första bästa” signalspaningsflygplan
över Östersjön och detta råkade bli den svenska
DC-3:an. Samma öde hade nämligen dagen innan drabbat ett
amerikanskt plan ute på ett liknande uppdrag över Stilla
havet.
Erkännande
I början av 1990-talet erkändes det från rysk sida
att man skjutit ner DC-3:an och man kunde med bland annat dessa
nya uppgifter mer aktivt börja söka efter vraket. 1 juni
förra året fann man det, efter 51 år på Östersjöns
mörka botten. Nu är frågan om det finns mer uppgifter
om planets förehavanden som ska upp i ljuset.
Fredric Lagerquist
Smålands-Tidningen den 20 april 2004
Kommentar
När den försvunna DC3-an fiskats upp ur havets djup väcker
det minnen.
Det var en ganska tidig morgon en sommardag som Jörgen Widsell
introducerade Roger Älmeberg på Askelin & Hägglund.
Vad jag minns kom de inte från en natts sömn utan från
krogen. Jörgen jobbade då i en chefsposition på
Aftonbaldet, där också Roger tidigare varit men arbetade
nu på Umeå-TV.
Konstig nog började bekantsakapen med att vi gick upp på
taket till Köpmangatan 6 – tre höga våningar
– för att diskuera fallskärmshoppning. Rogers demonstration
satt skräck i oss då han alltför ofta var långt
nere på taknocken. Men det hela slutade med att vi gick ner
och satte oss och i den välinsuttna soffan och idéen
om ett bokprojekt föddes.
Ett år efteråt kom den mycket uppmärksammade boken
ut. Roger arbetade med manuskriptet med en sällan skådad
besatthet. Det fanns dagar då han besökte Stockholm och
hade bokat in tre luncher; det var möjligt om man håller
sig till fiskrätter som han uttryckte det.
Om krigets första offer är sanningen så gällde
det också kalla krigets händelser. Den allnänna
bilden var att politikerna ljög och militärerna hölls
sig mer till sanningen åtminstone of the record, ty för
dem var besättningen hjältar.
När Roger hörde av sig sedan platsen för nedslaget
var klarlaget var vi eniga om boken spelat en viktig roll i sökandet.
Det hade gått tjugo år men vägen dit hade också
gett honom lugn i själen. Sökandet efter en försvunnen
far hade lyckats, trots allt officiellt motstånd.
Som förläggare känns det skönt att utgivningen
av en bok uträttar något väsentligt.
Kalle Hägglund
|
