De fattiga och de rika
Av Crister Enander

Carl-Michael Edenborg driver sedan ett antal år tillbaka ett både intressant och spännande förlag. Vertigo heter det – alltså svindel. Men nu är han förbannad. Det framgår med all önskvärd tydlighet av Svensk Bokhandelns nyutkomna vårboksnummer. På en helsida går Edenborg och Vertigo till storms mot de etablerade institutionerna. Recensenter, bokdistributörer, uppköpare i bokhandeln och kulturrådets grupp för stöd till skönlitteratur – alla drabbas de av Vertigos vrånga vrede.

Bakom ilskan och upprördheten döljer sig reellt och mycket allvarligt problem. Recensenterna får självfallet tycka vad de vill. Bokhandeln får köpa in vilka böcker de vill. Men när det kommer till Kulturrådet och deras stödpolitik blir dilemmat ett annat och avsevärt allvarligare. Det är nämligen skattemedel som ska fördelas, och de ska fördelas på ett sådant sätt att stödet kommer den smala bokutgivningen till del.

I sin annons skriver förlaget bland annat: "Till medlemmarna av kulturrådets grupp för svensk skönlitteratur som avslagit alla förlagets ansökningar om litteraturstöd i år: Magnus Eriksson, 41 år; Björn Gunnarsson, 45 år; Bengt Höglund, 64 år; Ellen Mattsson, 41 år; Ulf Olsson, 50 år; Maria Vedin, 47 år: VERTIGO SKITER PÅ ER."

Nu tror jag dock inte att medlemmarna i kulturrådets referensgrupp drivs av ond vilja eller att de styrs av bristande förståelse för en annan litteratur än den gängse. Problemet är ett annat. Deras händer är helt enkelt bakbundna av direktiven från kulturrådet. Dessa är mycket enkla. Det är den litterära kvaliteten - och ingenting annat - som ska avgöra vilka böcker som får ekonomiskt stöd.

Hade bokbranschen haft en gnutta moral kvar, och själva sanerat sin verksamhet, hade detta problem aldrig uppstått. Som det idag är snedfördelas pengarna. Allt fler mindre förlag får allt mindre pengar. Generellt sätt får 42% av ansökningar ett positivt bemötande. De får alltså stöd. Men de böcker som många av de mindre förlagen söker stöd för når inte på långa vägar upp till denna positiva behandling. Vertigo fick stöd för 0% av sin utgivning, många småförlag ligger på 10–15% av de böcker som de skickar in till kulturrådet.

Men nu förhåller det sig – beklämmande nog – så att de stora, rika och helt dominerande bokförlagen inte drar sig för att söka stöd för nästan vilka böcker som helst. Av någon anledning har de blivit giriga.

Eller vad sägs om följande axplock?

Albert Bonniers förlag har under senaste år sökt och fått bidrag för till exempel Gerda Annti och Stig Claesson, Kerstin Ekman och Björn Ranelid, Carina Rydberg och bland deckarna märks Theodor Kallifatides och Fredrik Ekelund. Norstedts förlag har sökt och fått bidrag för till exempel Ingmar Bergman och Kjell Johansson, Henning Mankell och P O Enquist, Jonas Gardell och Åsne Seirstad.

Den grupp inom kulturrådet som ska ansvara för fördelningen kan ju nu inte säga att P O Enquists och Björn Ranelids böcker inte håller tillräckligt hög litterär kvalitet. De är därmed tvingade att bevilja böckerna stöd. De måste följa sina direktiv.

Så egentligen finns det bara ett sätt att lösa problemet. Direktiven måste skrivas om. Kommersiellt gångbara böcker måste vägras stöd.

Helsingborgs dagblad den 22 januari 2004

enander@kajen.com