Förord av Christian Lindtner

Kristendomen är i grund och botten en kopia av buddhismen. Det är fråga om en mycket skickligt gjord kopia men också om en mycket märklig, fri och förvanskad kopia. En piratkopia eller ett plagiat, kan man säga, ty Nya Testamentet, som kristendomen bygger på, har skapats av buddhistiska missionärer.

 Nya Testamentet är en propagandaskrift icke för den gamla utan för den nya buddhismen, också känd som Mahâyâna, det nya och populistiska fartyget. Nya Testamentet är folklig Mahâyâna, som i första hand vände sig till judarna.

 I kyrkorna världen över lyssnar församlingarna på förkunnelsen av evangeliet, i kyrkan deltar församlingen i riterna, nämligen dopet och nattvarden, och i många kyrkor kan besökaren alltjämt betrakta de gamla kalkmålningarna med motiv, som ursprungligen är buddhistiska. Företagna mätningar ger vid handen att några av de äldsta kyrkobyggnaderna rent av har mått som buddhistiska kloster.

 Alla dessa förhållanden är okända för de flesta.

 För att förstå kristendomen måste man därför känna buddhismen. Man förstår nämligen en kopia, först när man känner originalet.

 För de flesta kommer mitt påstående, att kristendomen är en kopia av buddhismen, som något nytt, oerhört och mycket svårsmält. Några kommer kanske att fråga om jag har dolda syften, om jag är ute efter att missionera för buddhismen, vars skrifter jag har arbetat med på grundspråken nästan varje dag i mer än trettio år.

 Nej, lyder svaret. Jag är historiker och ser det som min förnämsta uppgift, min enkla plikt, att återge fakta som de är och som de var. Jag har ingen annan önskan än att undanröja oklarheter och missförstånd. Jag önskar endast framställa tingen i sina riktiga logiska och historiska sammanhang.

 Om jag har rätt i mitt påstående att kristendomen är en kopia av buddhismen, hur kan det då komma sig att ingen forskare tidigare har ansett eller sagt något dylikt? Visst finns det många forskare, som med goda argument hävdat att kristendomen påverkats av buddhismen, men ingen har hittills framlagt, än mindre motiverat, ett så radikalt påstående som det jag framlägger. Hur kan det komma sig att detta påstående framläggs först nu?

 Förklaringen är mycket enkel. Å ena sidan har vi fördomarna och vanans väldiga makt. Man har aldrig hört att kristendomen, grundvalen för Västerlandets kultur, skulle bygga på buddhismen. Alltså kan det inte vara sant! Man avvisar därför mitt obekväma påstående utan att skänka det mera uppmärksamhet. Tänk också på de oöverskådliga följder det skulle få, om mitt påstående visade sig vara sant! Har världen då inte varit lurad i snart två tusen år? Det är alltså å ena sidan fråga om ett slags psykologisk barriär, fördomar, lättja och så vidare, som har avhållit forskare och andra från att mer ingående syssla med jämförelse av kristendom och buddhism ur den synvinkel jag här lägger. Visserligen finns det många, icke minst i nyare tid, som har intresserat sig för en “dialog“ mellan kristendom och buddhism. Det har på senare år utkommit många böcker, där man jämför Jesus och hans budskap med Buddha och hans budskap. Men jag känner ingen, som vågar hävda att kristendomen skulle vara en kopia av buddhismen – ett påstående, som många på bägge sidor skulle anse mycket stötande.

Å andra sidan finns det ett rent praktiskt hinder, som det tar flera årtiondens ansträngande arbete att övervinna. Och häri ligger den djupaste grunden till att mitt påstående kommer att verka så nytt och främmande. Häri ligger också grunden till att det kommer att ta sin tid, innan min tes har vunnit allmänt erkännande. Men det är endast en tidsfråga, ty den kommer att betraktas som en självklarhet.

 När jag hävdar att kristendomen är en kopia av buddhismen, tänker jag då i första hand på att de fyra evangelierna, som inleder Nya Testamentet, är ett slags översättning av vad jag kortfattat vill beteckna som Buddhas evangelium. En närmare definition och förklaring följer naturligtvis.

 Evangelierna föreligger på grekiska. Bra utgåvor av den grekiska texten är det lätt att få tag på. Det råder ingen brist på bra ordböcker, konkordanser, kommentarer osv. Nya Testamentet är lyckligtvis lätt tillgängligt. Med sanskrittexterna är det närmast tvärt om. En av de viktigaste källorna på sanskrit blev tillgänglig i tryck först år 1977. Den har aldrig översatts till moderna språk. I Skandinavien är det endast ett litet fåtal, som kan läsa en oöversatt sanskrittext på egen hand. Det tar minst tio år att lära sig sanskrit – och vem tar sig tid till det? Därtill kommer att man också måste kunna tibetanska och kinesiska. Antalet forskare, så kallade filologer, som har de erforderliga kunskaperna, kan räknas på ena handens, kanske båda händernas fingrar.

 Det från början lilla antal filologer, som här figurerar, blir ytterligare minskat, när det därtill ställs krav på kunskaper i grekiska och nytestamentlig forskning. Ett modernt samhälle ger ett ringa utrymme åt en forskare av detta sammansatta slag. Teologerna vill inte veta av en dylik forskare, som påstår något som hotar deras levebröd. Visserligen har man forskningsråd och universitet, som föreger sig stödja ny och grundläggande forskning. Men erfarenheten visar att förståelsen för en så banbrytande grundforskning är ytterst begränsad också i dessa kretsar.

 Det finns alltså icke endast psykologiska barriärer. Det finns heller ingen existensgrund för en vetenskaplig utforskning av kristendomens buddhistiska ursprung.

 Detta är i korthet den andra sidan av problemet.

 Det finns andra svårigheter.

 Den viktigaste källan till evangelierna är den berömda Lotussûtran – Saddharmapundarîka-sûtra (SDP) är titeln på sanskrit. Här är vi i ett så lyckligt läge att “Asiens Nya Testamente“ föreligger ganska lättillgängligt i moderna översättningar både från den ursprungliga sanskrittexten och från en senare, mycket berömd kinesisk översättning.

 Lotussûtran är ett huvudverk i Mahâyâna. Vilken oerhörd betydelse detta evangelium alltjämt har för många troende i Asien kan man bäst se genom att klicka sig in på internet.

 Den engelska översättningen av H Kern från 1884 finner man som Saddharma-Pundarîka or The Lotus of the True Law, under:

http://www.sacred-texts.com/bud/lotus

 I Kerns översättning omfattar SDP inalles 27 kapitel.

 SDP verkar säkert mycket främmande för många moderna läsare. Det är fråga om ett slags skådespel med både tragiska och komiska element. SDP blev till för omkring två tusen år sedan på sanskrit, givetvis under påverkan av de grekiska (hellenistiska) skådespelen. Författaren är helt okänd.

 SDP speglar en helt ny form av buddhism, Mahâyâna, som på ett avgörande sätt bryter med den gamla buddhismen, som det tidiga Mahâyâna nedsättande betecknade som Hînayâna, “Det Lilla Fartyget“.

 Den store hjälten i skådespelet heter Tathâgatas. Han dör aldrig, hans liv är oändligt, men ingen kan förstå honom för den han är. Därtill är folk “i denna yttersta tid“ helt enkelt för dumma och inbilska. Detta är utgångspunkten för tron. Vad man inte vet kan man bara tro.

 Det göres en skarp åtskillnad mellan förståelsen för Tathâgatas å den ena sidan och tron på Tathâgatas å den andra.

 Vi lever i de yttersta tiderna. Om folk kan fås att tro på Tathâgatas, kommer de att frälsas från allt elände och helas från alla sjukdomar.

 Tathâgatas är som en kärleksfull fader, hans lärjungar är hans barn.

 För att nu frälsa alla sina små gossar betjänar sig Tathâgatas av alla möjliga taktiska knep och trick. Mahâyâna vill narra folk att tro på något de inte fattar med förståndet och förnuftet. Tathâgatas ljuger och berättar historier, han gör underverk och uppträder i allehanda förklädnader. Han leker med orden, han hotar de högmodiga med helvetet och lockar de ödmjuka med löften om himlen. Han talar i liknelser, förtäljer gåtor och brukar magiska ord, som skall verka skyddande.

 Sâkyamunis är namnet på den Tathâgatas, som spelar hjälterollen i SDP.

 Han har haft många föregångare och kommer att få många efterföljare. Han är blott en Tathâgatas av många. Varje Tathâgatas uppträder i olika roller allt efter tidens förhållanden och allmänhetens många olikartade förutsättningar.

 Som den väldige skådespelare han är, uppträder Tathâgatas alltså i många förklädnader. Han låter som om han blivit född, som om han blivit döpt, som om han höll en stor bergspredikan, till slut som om han avgick med döden. Men det hela är endast ett väldigt skådespel, som ständigt låter sig återuppföra. I verkligheten föds han aldrig, och därför dör han självfallet i verkligheten heller aldrig.

 Men det ser så ut! Rätt betraktad är hela sagan ganska banal. Vad förstår man med en skådespelare? Glömmer man att skilja mellan skådespelaren och den roll skådespelaren spelar, så blir det tokigt. En och samma person kan uppträda i många olika roller och likväl förbli samma person. Många olika personer kan uppträda i en och samma roll och likväl förbli många olika personer.

 Med detta enkla faktum i tankarna kommer vi till den springande punkten.

 Jesus är ingen annan än Tathâgatas i huvudrollen som judarnas kung och nye lagstiftare. Han offrar, liksom varje annan Tathâgatas, sin själ och sitt blod för att andra skall kunna frälsas.

 Det är bara ett skådespel, en urgammal litterär fiktion, att han föds, döps, predikar, helar, lider och dör – endast för att återuppstå.

 Jesus är inte en, han är många. Detsamma gäller lärjungarna. Bakom aposteln Petrus till exempel döljer sig inte en utan många buddhister, vilkas namn stavas på samma sätt.

 Förklädnad! Man tvingas att grundligt tänka igenom begreppet förklädnad, om man skall ha skuggan av en chans att förstå huvudpersonerna i evangelierna på ett korrekt historiskt sätt.

 I evangelierna skildras Jesus och Döparen som två olika personer. I originalet är de emellertid samma person i olika roller. I originalet är det dessutom två personer, som heter Gautamas. Den ene Gautamas avrättas genom att hängas på ett trä (en påle) med ett äggskal på var sida. Den andre Gautamas dör en naturlig död mellan två träd. I evangelierna görs två personer till en person, som dör på ett kors mellan två rövare.

 Samlar man allt som evangelierna har att meddela om Petrus, så avslöjar originalet att var och en av dessa saker sägs redan i de buddhistiska källorna – men om olika personer med samma namn.

 En annan viktig person, eller rättare sagt två personer, är en annan av Buddhas mest kända lärjungar, Kolitas, bättre känd som Mahâ-Maudgalyâyanas. I evan-gelierna översätts hans namn ordagrant först till “som kallas Matteus“, Matteus 9:9, och senare till “Maria Magdalênê“. Båda namnen återger originalet troget i den bemärkelsen att de bibehåller originalets konsonanter. Maria Magdalena vid graven är, om jag så får säga, Mahâ-Maudgalyâyanas som transvestit. Här har en viktig buddhason förvandlats till en viktig kvinnlig lärjunge till Jesus. Här har en blivit två. Slutsatsen är tvingande: Evangelierna är inga historiska berättelser utan litterära fiktioner. Evangelierna ger ingen grund till talet om någon “historisk Jesus“. Detsamma gäller de andra personer och platser som omtalas i evangelierna. De är fiktiva.

 Skall en förklädnad slå väl ut, så måste den likna förebilden, helst så mycket att läsaren eller åskådaren för en stund alldeles glömmer att det är fråga endast om en förklädnad. Evangelierna kryllar av citat från Gamla Testamentet. Kända romare och judar nämns vid namn. Den naive läsaren förleds därmed till tron att händelserna ursprungligen ägde rum under kejsar Augustus och Pontius Pilatus i Galileen och Jerusalem osv. Men allt detta är blott iscensättningar, kulisser och maskering.

 Beviset? Förklädnaden och iscensättningen kan man genomskåda endast om man känner originalet.

 Det stod inte på tidningarnas förstasidor år 1977, då sanskritoriginalen till evangelierna omsider utkom i tryck. Det borde det ha gjort. Sanskritoriginalen försåg forskarna med det instrument som med tiden gjorde det möjligt att skilja mellan original och kopia. Det var därför en epokgörande händelse, som förbigicks med en nästan fullständig tystnad.

 Som kommentar till sensationen att det skedde i tystnad finner evangelistens ord sin rätta tillämpning: “Skörden är stor, men arbetarna få“, Matteus 9:37. Det fanns ingen till att läsa texterna och värdesätta deras epokgörande betydelse!

 Det finns flera sätt att skriva en bok om detta ämne på, och jag har länge vacklat i valet av den rätta vägen. Min tes om kristendomen som en kopia av buddhismen framlade jag första gången i full offentlighet, dels i tryck, dels i ett föredrag i samband med festligheterna i Sarnath, Bauddha mahotsava 1998, till vilka Indiens regering hade inbjudit mig som gäst. Detta föredrag utkom i tryck i Indien under titeln Buddhism in Relation to Science and World Religions – en liten skrift som snart väckte våldsam förargelse i vissa kretsar. Vid den tiden begränsade jag mig dock till blotta antydningar.

 När jag samma år i serien Verdensreligionernes Hovedværker offentliggjorde mina två danska böcker Hînayâna. Den tidlige indiske buddhisme och Mahâyâna. Den senere indiske buddhisme, kulminerade förargelsen i en flod av bakdanteri, åtföljt av 23 universitetsmän-niskors krav på att de två volymerna skulle dras tillbaka av förlaget Spektrum. Då en lång rad kvalificerade utländska anmälningar emellertid mottog dessa två volymer med många erkännsamma ord och önskemål om översättningar till tyska och engelska, förstummades den småaktiga danska förargelsen för en tid. Om den samfällda danska förkastelsen gäller evangelistens ord, Lukas 9:33: “Men han visste inte vad det var han sade“. Sedan dess har jag funderat på hur uppgiften skulle angripas. Jag för min del ville inte låta mig nöja med, som Jesus, att citera profeten Jesaja, som säger: “Ni skall höra med era öron men inte förstå, och se med era ögon men ändå inte se,“ osv, Matteus 13:14.

 Det vore lämpligt att börja med en fullständig kommentar till Matteus, som visar sig ha varit den förste evangelisten. Det är i princip möjligt att spåra nästan varje ord och mening tillbaka till sanskrit. Det stod nämligen rätt tidigt klart för mig att nästan varje ord och mening hos Matteus hade stöd i de ursprungliga sanskrittexterna. Än återgav Matteus innebörden, än återgav han ordalydelsen, än återgav han ordens eller meningarnas stavelseantal. Om de två texterna, den på sanskrit och den grekiska, lästes upp på samma tid i samma tempo, visa-de sig rytmerna ofta sammanfalla. Några gånger antingen det ena eller det andra, sällan alla delar på samma gång. Han skar originalen i småbitar, klistrade ihop dem igen, ofta den ena biten på den andra, kombinerade hejdlöst; han kastade om den ursprungliga ordningsföljden. Som helhet är hans evangelium därför en mosaik. Uppgiften måste därför bestå i att “återställa“ hans text, så att originalet åter kommer fram i dagsljuset. Att förstå Matteus betyder först och främst att man förstår hur han har suttit vid sitt arbetsbord med sax, klister och kulram.

 Detsamma gäller de tre andra evangelisterna. Här handlar det först och främst om att betrakta varianterna, “särstoffet“, hos de tre andra, primärt “synoptik-erna“ Markus och Lukas. Markus har endast litet särstoff, Lukas har mycket mera. Allt kan föras tillbaka till original på sanskrit eller, därifrån, på tibetanska och kinesiska.

Också om den fjärde evangelisten, Johannes, som har sitt namn efter Buddhas lärjunge Ânandas, gäller att han har öst ur samma källor som de tre första evangelister-na. Johannes, har det visat sig, skall man spara till sist. Han är genomgående mer komplicerad än sina tre föregångare. Av de övriga 23 skrifterna i Nya Testamentet som helhet är de ingen som i så hög grad stöder sig på buddhistiska skrifter som den sista i raden, Johannes‘ Uppenbarelse.

 Uppgiften och tillvägagångssättet är alltså klara, men tiden tillåter mig inte att genomföra det på egen hand. Därtill kommer att jag omsider valt att fokusera på några av de mest intressanta ämnena och personerna i evangelierna. Det finns mycket annat att säga, men jag hoppas att mitt val har resulterat i en fängslande och vederhäftig liten bok, som kommer att visa en väg fram till nya horisonter.

 För den lilla grupp läsare, som behärskar både grekiska och sanskrit, förbereder jag en komparativ läsebok för självstudium och universitetsbruk. I denna ges 108 exempel på direkta översättningar från sanskrit till grekiska.

 Förordet till en bok använder man ofta för att framföra ett tack till de personer och institutioner som på olika sätt har skänkt författaren hjälp och uppmuntran.

 Skulle jag nämna namnen på alla de personer och institutioner som icke endast nekat något slags stöd utan till och med gjort oerhört mycket för att hindra författaren att alls skriva och ge ut denna bok, så blev listan lång, mycket lång.

 Men jag avstår från att hänga ut namn på de förläggare och redaktörer som utan grund har avvisat original till artiklar och manuskript. Jag nämner inte den hets som usla och okvalificerade universitetsmänniskor och journalister har igångsatt. Jag nämner inte namnet på den universitetsrektor som förbjöd mig att nyttja universitetetsbibliotek. Jag nämner inte de förläggare som kom att skicka mina andra buddhistiska böcker till makulation. Jag konstaterar blott att seriös och självständig humanistisk forskning efter 1968 lever under mycket svåra villkor i dagens Danmark.

 Allmänheten har knappast någon uppfattning om det slöseri med resurser som pågår inom den humanistiska, teologiska och samhällsvetenskapliga sektorn här i landet!

 Ett aktuellt och mycket relevant exempel: Statens Humanistiske Forskningsråd har just (2002–2003) beviljat ett anslag på 3 670 000 kr till ett projekt som skall “försöka pröva om grekisk-romersk filosofi väsentligen ligger bakom kristendomen redan i dess tidigaste tra-derade skriftliga form: Nya Testamentet. Att ge ett så stort belopp till ett projekt, som skall “försöka pröva“ en tes, vars riktighet på förhand utesluts genom det faktum att Nya Testamentet är “Buddhas Kropp“, må sägas vara missbruk av offentliga medel.

 Däremot är det med en stor glädje, som jag kan framföra ett tack till den lilla grupp verkligt duktiga och självständigt tänkande forskare, som jag i många år har haft regelbunden kontakt med.

J Duncan M Derrett är författare till boken The Bible and the Buddhists, Bornato in Franciacorta 2000. Författaren, som är född 1922, har arbetat med sanskrit från 1945 till 1982 och med Nya Testamentet från 1957. Han läser alla originalspråken och är en oerhört skarpsinnig filolog och teolog. Jag har anmält hans bok i Buddhist Studies Review, Vol 18/2 (2001), ss 229–242. Sedan dess har jag fört en mycket omfattande vetenskaplig brevväxling med denne enastående skicklige forskare. Derrett erkänner buddhistiskt inflytande i Nya Testamentet. Från första stund har han uppmuntrat mitt arbete på alla sätt. Hans sex volymer Studies in the New Testament, som utkom på förlaget E J Brill i Leiden mellan 1977 och 1995, är en guldgruva av upplysningar och skarpsinniga iakttagelser.

 Ett stort stöd under många år har jag fått också från redaktören av Buddhist Studies Review, Russell Webb. Hans namn skall nämnas också därför att hans publicering av min anmälan av Derretts bok utsatte honom för en våldsam press, som nära kostade honom posten som redaktör av denna viktiga tidskrift. Jag har de senaste åren i Buddhist Studies Review publicerat en rad längre anmälningar av böcker som berör relationerna mellan Hellas och Indien. I det sammanhanget har jag i förbigående flera gånger anfört exempel på buddhismens inflytande på kristendomen.

  Zacharias P Thundy, pensionerad professor från University of Notre Dame och Northern Michigan University, är författare till boken Buddha and Christ. Nativity Stories and Indian Traditions, Leiden 1993. Thundys utmärkta bok kan läsas som ett slags introduktion till min egen. Med rätta betraktar Thundy de kristna skrifterna som “orientaliska religiösa skrifter“. Dock har han liksom Derrett förbisett att det är fråga om direkta översättningar. Boken innehåller i likhet med Derretts bok en omfattande bibliografi, som jag hänvisar till. Tack vare Thundy och hans kolleger kunde det i september 2002 på Saint Mary‘s College, Notre Dame, Indiana hållas ett internationellt seminarium med titeln “Sanskrit Sources of the New Testament Gospels“. Tillsammans med professor Thundy förbereder jag nu en bok om sanskritkällorna till Jesu dom och död. Närmast som undantaget som bekräftar regeln gav mig Statens Humanistiske Forskningsråd bidrag till denna resa.

 Professor dr dr Klaus Mylius är en framstående tysk indolog och sanskritist av den gamla skolan. Hans ordböcker är oundgängliga hjälpmedel. Hans skarpa och konstruktiva kritik har alltid varit nyttig och uppmuntrande.

 Professor E Bangert (alias Bhikkhu Pâsâdika), Arolsen och Marburg an der Lahn, är förtrogen med de buddh-istiska källorna på originalspråken. Han var bland de första som gav min tes sitt oförbehållsamma stöd och en massa kvalificerad kritik.

 Framlidne professor J W de Jong var en sällsynt skicklig filolog och en oöverträffad kännare av de buddhistiska skrifterna på sanskrit, pâli, tibetanska och kinesiska. Som en fin representant för de gamla lärdomsidealen stödde han mig från första stund troget med råd och dåd, också med mitt nya intresse, som han dock inte hann stifta närmare bekantskap med före sin död år 2000. I sin anmälan av mina två danska buddhismböcker framhävde de Jong min formulering om kristendomen som “judaiserad buddhism“, ett mångfasetterat slagord, som jag håller fast vid oförändrat.

 K Kunjunni Raja är en indisk professor emeritus i sanskrit. Under hans senaste besök i Köpenhamn i maj 1999 hade jag tillfälle att framlägga några av upptäckterna för honom. På några få minuter fattade han riktigheten och betydelsen av min tes. Min lärde vän är utgivare av The Adyar Library Bulletin, vari jag på hans förslag publicerade min första längre artikel i detta ämne, “Âmrapâli in the Gospels“ 2000, ss 151–170.

 En annan lärd orientalist, dr Koenraad Elst i Bryssel, har haft gagn av min artikel i sitt föredrag om indiskt inflytande på kristendomen. Detta föredrag finner man under hans namn på internet. Då dr Elst är icke endast orientalist utan också katolik, har han goda förutsättningar för att ta ställning till min tes.

 Dr Robert H Countess, Huntsville, Alabama, amerikansk teolog och historiker med nytestamentlig grekiska som specialitet, tackar jag för gästfrihet, goda råd och aktivt stöd. Dr Countess har bland annat inlagt stor förtjänst om att återutge James W Dales klassiska verk i fem volymer om betydelsen av ordet baptizô, “jag döper“. Med dr Countess har jag haft det utsökta nöjet att kunna dryfta “svåra ställen“ i Nya Testamentets grekiska text. Allmänna läsare av Nya Testamentet vet tyvärr sällan att de “auktoriserade“ översättningar, som utsänds av “De Förenade Bibelsällskapen“, ofta är mycket otillför-litliga. Detta gäller beklagligtvis även den översättning av Nya Testamentet som auktoriserades av Hennes Majestät Drottning Margrethe II genom kunglig resolution av den 19 februari 1992.

 Jørgen Laursen-Vig är en dansk teolog, som går sina egna vägar. Inför en särskilt inbjuden församling från när och fjärran på Hesbjerg slott gav denne frisinnade gubbe mig i oktober 2001 möjlighet att framlägga och argumentera för min nya tes. En amerikansk teolog och revisionist i Corpus Christi, Texas, dr Harell Rhome, är jag ett hjärtligt tack skyldig för att han har offentliggjort rapporten härom i sin tidskrift The Revisionist Observer, No 11, 2002, ss 1–4, och på sin hemsida: http://hometown.aol.com/eaglerevisionist

 Professor dr Gregor Paul, Karlsruhe, inbjöd mig till att i september 1999 för en grupp tyska teologer och buddhologer hålla ett föredrag i Düsseldorf med titeln “Comparative Gospel Studies: The Buddhist Sources of Matthew 27:45-28:20 par“. Vid samma tillfälle uppmanade han mig att publicera en bok i samma ämne i serien Buddhismus-Studien.

 Bland de intresserade lekmän, som med nöd och näppe undgick följderna av det fanatiska universitetsfolkets bokbränningskrav, var Lars Myhre, en självlärd bibel- och buddhismforskare. Hans namn är knutet till den hemsida som på hans initiativ informerar om sakens utveckling: www.lindtner-myhre.dk

 Klara Preben-Hansen, trogen elev från min tid som universitetslärare, har mer än någon annan följt mitt arbete steg för steg, ord för ord, ty hon är en av de få som känner båda materierna på originalspråken. Den katolske biskopen får förlåta mig, om herdens flock har blivit ett får mindre!

 Slutligen vill jag nämna tre skickliga nytestamentare, professorerna Mogens Müller (Köpenhamn), Birger Gerhardsson (Lund) och J Smit Sibinga (Amsterdam), med vilka jag på ett angenämt sätt kunnat växla brev och synpunkter. Kommunikationen upphörde dessvärre, då det stod allt klarare att det utan kännedom om de ursprungliga sanskritkällorna inte är möjligt att bedriva dessa studier på ett vetenskapligt försvarligt sätt. Mogens Müllers kommentar till Matteusevangeliet är, med hänsyn tagen till sina numera föråldrade förutsättningar, ett nyttigt och glänsande arbete, som jag av praktiska skäl förutsätter att läsaren ständigt har till reds.

 Ett alldeles särskilt tack skall slutligen min svenske förläggare Kalle Hägglund och min svenske översättare Lars Adelskogh ha. Utan deras mod och skicklighet hade min bok knappast utkommit på ett nordiskt språk.

 maj 2003