Journalist: Non serviam;

Av Kurt Lundgren

Detta är inledningen till Invandrarpolitiken i "Månas" Sverige av Kurt Lundgren, redaktionschef och ansvarig utgivare av Ölandsbladet, där debatten fördes vårvintern 2003.

 Jag har jobbat som journalist i 40 år; de senaste 15 åren på Ölandsbladet där jag bland annat haft som uppgift att ta hand om insändar-materialet. Det har under alla dessa år aldrig varit tråkigt att gå till jobbet utan jag har anlänt till redaktionen fylld av spänd förväntan inför vad dagen skall ha för intressant att erbjuda. Jag kanske måste tillägga att jag är den typen av journalist som vänder och kör efter polisbilen när den rycker ut med blåljus och sirener ty jag tycker att en händelsenyhet slår ut allt annat. Små nyheter är ofta större än stora och en bra insändare kan vara det mest läsvärda i tidningen.

 Att jag trivts med arbetet innebär emellertid inte att jag trivts med mina journalistkollegor, annat än de som finns runt omkring mig på den tidning där jag arbetar. Dagens journalister är för slätstrukna, för anpassliga till maktens krav och synpunkter, de är medgörliga och tjänande och deras motto är inte: Non serviam, jag tjänar inte ty de tjänar verkligen. De kan tjäna politiska partier, intresseorganisationer, en postmodern uppsättning av eklektiska idéer, till exempel feminismen, en bisarr sexuell avvikelse, totalveganism, kompostering och sopsortering eller något annat som för dagen är en politiskt anbefalld trend av någon ideologiproducerande myndighet eller institution. Såsom tryffelsvin bökar sig journalisterna fram över det samhälleliga landskapet vägledda av myndigheter och institutioner, men de bökar alltid i fel hål. Helt följdriktigt är stats-TV:s Janne Josefsson det mest journalistbelönade som finns; hans ilska riktas aldrig mot maktens betongfundament: LO, den socialdemokratiska ledningen, TCO, Wallenbergs företagsimperium etc utan mot maktens småfolk; ordföranden i någon socialnämnd i en kommun in the middle of nowhere kan råka riktigt illa ut när Josefsson låter kameran gå bakom någon buske.

 Jag tror att den anpassliga slätstrukenheten, som ofta kombineras med en oförmåga att uttrycka sig, har sin rot i journalistutbild-ningen, som stöper alla i samma form och som ger studenterna en uppsättning statliga idéer om hur journalistik ska bedrivas och på vad sätt det skall skrivas. På FOJO, den statliga fortbildningen av journalister, kan formen sedan finslipas. Det är ganska illustrativt att det mest intressanta som skrivs i dag kommer från personer som halkat in i yrket från andra håll, jag tänker på Göran Greider vars åsikter jag inte delar på en enda punkt, men han är ändå ett saltkorn i den trista soppan, likaså Johan Hakelius vars maktsmädelser får en läsare av engelsk press att känna sig hemma. Ensidigheten i debatten, avsaknaden av formuleringsglädje och skrivkonst, hör man bäst i radions tidningskrönika, som brukar vara urtrista predikovaria-tioner över någon officiellt skriven artikel på DN Debatt, dagens bibeltext enligt Jeremias.

 Det är min bergfasta tro och erfarenhet att svensk press skulle må bra av om journalistutbildningen avskaffades och att rekryteringen till yrket skedde från alla samhällets sektorer. Vilken akademisk utbildning som helst duger och kan komma till nytta; att lära sig knappa på en dator och skicka iväg en artikel till sätteriet kan vem som helst lära sig på en eftermiddag, det är ungefär lika svårt som att telefonera.

 Insändarna

Jag kan inte påstå att jag drivs av några högtravande principer om tryckfrihet och svensk grundlag när jag redigerar de insändare som kommer till Ölandsbladet. Det mesta som anländer och är vettigt skrivet publiceras. Det har nästan aldrig hänt att jag slängt någon insändare annat än om den varit handskriven och fullständigt oläslig, men även då försöker jag tyda kråkfötterna och skriver om den på datorn om den är möjlig att alls tolka. Äldre människor skriver för hand och måste få komma till tals.

 Jag stryker nästan aldrig i insändarna eftersom jag anser att korta artiklar inte per automatik är bättre än långa, och jag delar inte vanföreställningen att vilket samhällsproblem som helst kan beskrivas på en A4-sida. (En av insändarna i invandrardebatten var nio A4-sidor lång, alla på redaktionen och sätteriet suckade däröver, men den publicerades i sin helhet, tätt hopträngd på en hel sida).

 Det är också viktigt, anser jag, att insändarna publiceras i det skick de avfattats.

 I insänt material rättar jag därför endast uppenbara stavfel och interpunkterar där det behövs, men tonfallet i en insändare, formuleringarna, även om de är tungfotade, måste vara insändarskribentens.

 I denna anda, “all that fits to print“, redigeras Ölandsbladets insändarsida och jag tror att det har blivit uppskattat om man skall döma efter tillflödet av insändare. Jag har aldrig stoppat en insändare av politiska skäl och jag avstår i de flesta fall från att kommentera insändare som av den ena eller andra anledningen angriper Ölandsbladet. Detta att inte få sista ordet avskräcker många från att delta i samhällsdebatten. Att förlöjliga och angripa en insändarskribent på ledarplats anser jag vara ett grovt publicistiskt övergrepp. Folk måste få yttra sig om allt och jag förstår inte den oro och ängslan som omger många samhällsfrågor i dag; det är nästan som om man måste bära cykelhjälm och knäskydd när man skriver. Jag ber ingen om lov för det jag skriver eller de insändare som jag låter publicera: Non serviam.

 Invandrardebatten

Den invandrardebatt som återges i den här boken startade egentligen med en insändare i Barometern av Anders Johansson, som är en i sydöstra Sverige mycket känd författare och fotograf; han har länge medarbetat i Ölandsbladet med kulturartiklar om Öland. I Barometern skrev Anders Johansson kritiskt om invandringen, en fråga som Ölandsbladet sällan haft anledning att syssla med och som tidningen aldrig funnit det påkallat att kommentera i någon större utsträckning. Eftersom Anders Johansson är så känd fann Kalmar Läns Tidning att det kunde ha journalistiskt intresse att intervjua honom, och så skedde. En dag hade vi ledigt utrymme på sista sidan och vi lyfte då artikeln från Kalmar Läns Tidning, en tidning i samma koncern. Och därmed var debatten igång. Så enkel är saken, det fanns alltså ingen uttänkt publicistisk plan. Det mesta som sker på en tidning är slumpartat.

 Ölandsbladet satte inga gränser för debatten utan insändarna redigerades i samma öppna anda som alltid. En tidning som känner sig trygg i sina humanistiska traditioner räds varken fan eller trollen.

Copyright © Kurt Lundgren 2003
kurt.lundgren@olandsbladet.se