Av Crister Enander
 

När rösterna i offentligheten blir alltmer lika och intill förväxling låter som varandras eko, när det utslätade och enfaldigt likriktade har blivit tidens trista lösen, framstår de udda och avvikande stämmorna som både viktigare och nödvändigare. Endast genom en annan infallsvinkel, en oväntad belysning i det grå töcknet, framträder samtiden i relief och blir därigenom tydlig. Tydlig i meningen möjlig att verkligen se.
 
Christan Braw uppfyller i övermått kriterierna för en avvikande röst. Jag tror inte att en enda av hans åsikter faller in i ledet eller kan kallas tidskänsliga. Han är till vardags präst, med sin tjänst som kommunister förlagd till det djupaste Småland. Närmare bestämt i Slätthög utanför Alvesta. Men Christan Braw är också docent i kristen idéhistoria vid Åbo akademi. Hans kristendom är av gammalt hederligt lutherskt märke; han kallas säkerligen högkyrklig av både fiender och vänner. Hans tro saknar helt den ängsligheten och förtunnig som annars präglar Svenska kyrkans förkunnelse idag. Han är dessutom kapten vid Smålandsbrigaden. Han är värdekonservativ på ett sätt som får en Esaias Tegnér och en Viktor Rydberg att framstå som en brusiga revoltörer.
 
Ändå – eller kanske just därför – är Christian Braw en minst sagt läsvärd och angelägen författare.
 
Hans nya roman heter ”Skuggan” och ingår som en helt fristående del i romanbygget om släkten Sandman. Dess förstadel ”Till minnet” som kom redan 1991 och måste betraktas som en av Christian Braws i särklass bästa böcker. Därefter kom ”Vid tidens hjärta” och förra året ”Släktresan”.
 
Nu är det Jakob Sandman som står i fokus. Han är militär, kapten vid Ing 2 i Eksjö, även om karriären går knackigt och inte vill sig riktigt. Hans första fru Monika avled för ett par år sedan. Han stod då plötsligt ensam med lille sonen Andreas. Men han gifte snart om sig med väninnan Mikael som han kände sedan studietiden då han av trosskäl hoppade av sin prästutbildning. De har nu även en tonårig fosterson, Markus. Men Mikaela tvingas ständigt leva i den tunga skuggan av den änglalika och hart när perfekta Monika. Det är allt annat än lätt. Det ställer egendomliga och ofta orimliga krav på henne. Dessutom är Jakob bortres många långa veckor i sträck på kurser, vidareutbildningar och internationella uppdrag.
 
Men ”Skuggan” börjar i en annan del av världen; i Asunción, Paraguays huvudstad. Christian Braw väver denna gång en mäktig väv av internationella intriger och får på så sätt möjlighet att belysa de verkligt stora moraliska konflikterna. Med vilken rätt kan man begå en mindre orätt för att hämnas en stor? Hur kräver man ut mänsklig skuld? Är förlåtelse alltid viktigare än hämnd?
 
Christian Braw är en ovanligt god stilist. Hans språk har en sällsynt lyster. Men det som tveklöst höjer ”Skuggan” övergenomsnittet av svenska romaner är dess långt drivna realism. Det är detaljrikedomen, den stora sakkunskapen och en stil som snudd på måste kallas ultrarealistisk som förvandlar ”Skuggan” till en angelägen roman om vår egen tid. Trots sin profession ägnar sig inte Christian Braw åt att varken predika eller förkunna. Det är upp till läsaren att dra sina egna slutsatser av de händelser som sveper genom boken.
 
”Skuggan” är övertygande, angelägen och förmår ge en sällsynt tydlig och skrämmande bild av dagens värld.
 
Sundsvalls Tidning den 21 december 2004

Christian Braw
“Skuggan”
(Hägglunds)