Av Jean Bolinder

Det svenska deckarskrivandet har urartat. Felet är till dels Svenska Deckarakademins där man premierar och lyfter upp diverse skräp utan originalitet och skrivet av författare som varken är stilister eller människoskildrare. Att läsa sådant är minsann ingen liza…
 
Nya kvinnliga kommissarien Fia Paj förälskar sig i gamle kommissarien Nicklas Nött och han har en grinig käring och en knarkande dotter att dras med. Så blir några invåndrare slaktade i hamnen och blod, sperma och hjämsubstans blandas till angenäm styrka och smak. Unga poliser svimmar och spyr i smeten och man DNA-spårer gamla droghandlare i knarkparti och minut. Det regnar och är grått men ack så skönt det är för gamle Nicklas Nött att älska med unga käcka Pia Paj och drömma om en ljus framtid. Det hela leder till ytterligare blodbad och avslutas med en eldstrid i ett nedgånget, gammalt bostadsområde.
 
Det är lika stereotypt som någonsin Maria Lang. Kommer det sedan något nytt och fräscht som till exempel Kristian Lundbergs ”Eldätaren” så blir det inte ens nominerat av Deckarakademin. Det är tragiskt att det är på det här sättet. Det skulle behövas  förnyelse av den inre krets förlegade ”experter” som styr den svenska deckaren sedan kanske trettio år!
 
Hur ska det i ett sådant klimat gå för Christian Braw vars kriminalman ”Skuggan” är både meningsfull, ytterst välskriven, kunnig och synnerligen välgjorda och levande människoskildringar? Klarar ”experterna” att stava sig igenom detta?
 
Huvudpersonen i ”Skuggan” är den sympatiske kaptenen Jakob Sandman i Ekajö. Hans första fru är död, den nuverande, Mikaela, är journalist och tänker iutervjua Bosse Ringholm. Från sitt tidigare äktenskap har Jakob med sonen Andreas i boet. När de tar Pedro Gladh som fosterbarn kommer de in i en hotande skugga över familjen
 
I bakgrunden finna en mycket berömd frimärksamling, det så kallade Sjuvalovalbumet, det har fram till ryska revolutionon tillhört Grigorij Sjuvalov och är oerhört värdefullt. Mycket pengar betyder bland annat hot till livet, svek och hänsynslöst habegär. Familjen Sandman får sin beskärda del av allt detta. Det gör boken gastkramande spännande
 
Det är en sann njutning att ta del av denna lysande berättares verk. Det är mångskiftande, överraskande och ytterst fascinerande. Ta bara som ett exempel den pratsamma, blinda lilla flicka som dyker upp på tåget och bekantar sig med Jakob: ”Tycker du det är otäckt att se mina ögon, sade hon, en del blinda bär solglasögon, men jag vill att folk skall se mig som jag är. Jag måste få känna vem du är. Får jag känna på ditt ansikte? Du är inte så gammal, men du är vuxen. Du har fint hår. Hur ser dina ögon ut?”
 
När mötte man senaste en så begåvad ögonblicksbild i en svensk deckare?
 
Recension av Christian Braws Skuggan. Hägglunds forlag
 
Strömstads Tidning den 23 december 2004