Skribenten åker spårvagn och funderar på Sartre inför sitt möte med vettvillingarnas talesman Peter Birro, som faktiskt begick sin debut i Folket i Bild/Kulturfront

Av Ingemar Ericsson
 
Det började med En dåres försvarstal och scenen när Gösta Ekman knullar med Bibi Andersson på en soffa. I nästa sekvens rusar Gösta Ekman - Strindberg - ut och vrålar att han skall ta livet av sig. Något vaknar till liv hos den unge Peter Birro. Han bestämmer sig för att hålla alla dårars försvarstal. Vettvillingar, fyllon, outsiders och andra marginaliserade grupper blir de nya hjältarna.

Lågan brinner fortfarande. Människorna i golfgettona ute i Särö har han inget till övers för. Jag träffar Peter Birro en gråmulen januarifredag i hans hem i Göteborg.

Jag har medvetet valt att åka spårvagn. I och för sig är det naturligt att göra det i Göteborg, men jag gör det också för att förbereda mig inför mötet med Peter Birro. Jag vill känna in Daniel Leones värld och den verklighet Peter Birro låter sitt alter ego beskriva i debutromanen Under Bordet: ”... när jag såg alla människor sitta på bussen med sina trötta och spända och fasansfulla ansikten, på väg hem från jobbet, förstod jag att det var de som var galna, inte vi”.

Men jag ser inga spända och fasansfulla ansikten. Det är för många plastkassar och paket i vägen och de bildar liksom en sköld framför känslouttrycken. Jag skall träffa Peter Birro och fråga om hans författarskap och om TV-serien Hammarkullen, trots att jag är en aning skeptisk till författarporträtt. Jag har aldrig riktigt förstått varför man skall vränga ut och in på en författare. Varför måste denne förtydliga sig? Det är ju i den nakna, råa texten som läsaren är fri att göra sin egen bild och tolkning av text och författare. Porträttet fråntar läsaren denna möjlighet. Precis som i en filmatisering; det är skådespelare som framför replikerna. Eller som en poesiuppläsning; teateragerandet tar lätt överhanden. Film och poesiuppläsning är unika företeelser i sig. Men de är flera steg bort från manusförfattarens kamp mot det blanka vita papperet och betraktaren får tolka en tolkning.

Fast å andra sidan gav ju även min inspirationskälla – Sartre – intervjuer. En intervju och ett porträtt kan skapa ett intresse. Det kanske inte är så dumt, egentligen?

När vagnen skramlar förbi Korsvägen och jag ser Svenska Mässan (döpt till högmässan av göteborgshumorn) till vänster, där kulturmördarna håller bokbål en gång om året, och Liseberg till höger, känner jag att jag börjar piggna till. Nu skall det bli kul att träffa Peter Birro!

Vagnen rullar vidare genom Örgryte, eller Smörgryte kanske man kan säga för att travestera göteborgshumorn igen, eftersom gräddan bor där, förbi TV-huset (vilket ödets ironi!) och fram till hållplats Welandersgatan där jag stiger av.

Peter Birros lilla etta är spartanskt inredd. I vardagsrummet står ett enkelt skrivbord, två stolar och en säng. På väggarna; några bilder av hjälten Morrissey, naturligtvis. Några myssoffor finns inte. Kanske har han tröttnat på sådana efter de otal TV-shower han medverkat i. Nej, det här är ingen lägenhet för en lyxlirare precis. Snarare påminner den i inredning om de lägenheter Peter Birro beskriver i sin andra roman – Utan nåd – Londons husockupanter måste snabbt kunna bära iväg sitt lilla bohag om de blir vräkta, vilket de blir med jämna mellanrum.

På vardagsrumsgolvet sitter nästa generation Birro – Nastasia – och leker. Den professionella dagbarnvårdaren har vaknat till liv i pappa Peter och med ena handen bläddrar han snabbt igenom Aftonbladets TV-bilaga, medan han med andra handen väljer ut en ny färgkrita till Nastasia och med en osynlig tredje hand lyckas han byta kanal på den minimala TV:n så att det blir tecknat igen. Imponerande!

Hur ser då hans bakgrund ut?

– Det började med Folkkampanjen mot kärnkraft 1980, säger Peter Birro. Personligen har jag alltid ansett att vänstern har haft de bättre låtarna. Det har underlättat mitt ställningstagande.
Dessförinnan hade han alltså sett Strindbergfilmatiseringen på TV, för att direkt därefter rusa bort till Angereds bibliotek och låna En dåres försvarstal.

– Man får inte låna böcker till sina föräldrar, sa bibliotekarien till mig, säger Peter. Jag var 13 år då.

– Sedan blev det Kommunistisk Ungdom, men när jag var 17 år valdes jag in i KPML(r). Jag var med några år, men numera är jag inte anhängare av några ideologier. Jag orienterar mig spontant efter en klasskänsla. Det är något man har inom sig, något man känner i varje politisk sakfråga. När hela näringslivet var för OS i Stockholm fick man kväljningar. Det är lätt att hata sådana svin.
Peter Birro debuterade i FiB/K med en dikt om Latinamerika.

– Jag klippte ut, ramade in och hängde upp den på väggen, säger han. Sedan tog jag ned den med jämna mellanrum och läste den om och om igen. Det var ett lyft!

Därefter startade han rockbandet The Christer Petterssons tillsammans med sin bror och sedan blev det poesiuppläsning ute i Angered och föreställningen Kulturmord. Han "upptäcktes" av tidskriften Äcklets ena grundare, Martin Jönsson, som intervjuade honom för ett flertal tidningar. Peter Birro fick en diktsamling utgiven – Det oerhörda – tillsammans med brodern Marcus Birro, på Tre Böckers Förlag.

Efter att ha sågat hela kulturetablissemanget i en uppseendeväckande artikel i Äcklet, en artikel som sedan också publicerades i FiB/K, hamnade han alltså i myssoffa nr 1 - Robert Aschbergs talkshow. Nu gick den rullande stenen inte att stoppa längre; den första romanen Under Bordet 1993 och 1995 kom uppföljaren Utan nåd, utgivna på Hägglunds förlag. Under tiden tömde Peter Birro i princip hela Ikea på myssoffor, vilka placerades ut i det ena programmet efter det andra. Och nu, kronan på verket: TV-serien Hammarkullen i slutet av förra året.
Peter Birros författarskap innehåller en hel del frågetecken. Det gäller både böckerna och TV-serien. Vad vill han med sitt författarskap? Är det drogliv som alter egot Daniel Leone lever i de bägge romanerna okej? Hur skall förorten och samhället förändras? Varför ger han sig inte i kast med att beskriva "vanliga" människor? Vari ligger författarens moraliska ansvar gentemot läsekretsen? Är kärleken omöjlig annat än som idé? Jag behöver inte vänta länge på svaren.

– Jag är ingen skrivare för arbetarklassen, säger Peter Birro. Jag skriver inte politiskt korrekt, vilket för övrigtinte heller intresserar mig. Jag har arbetat på dagis, som flyttgubbe, inom vården. Men arbetet gör människan till ett fä. Inte nog med att man måste arbeta, man skall tycka om det också. Och mellan arbetskamraterna råder Jantelagen och allt det där.

– Jag skriver om outsiders, vettvillingar, fyllon och andra marginaliserade grupper. De som har fantastiska historier att berätta och som är fyllda av spännande livsöden. När man inte längre har någon utväg, då prövas människan. Jag vill beskriva vad som händer i ett inre kaos, när man ensam hittar vägen ut, och när man hittar essensen i sig själv. Det är lätt att bli ett svin i en sådan situation. Däri ligger väl ett moraliskt ansvar man har, alltså att man upprätthåller sin värdighet.

– I detta ligger också mitt samhällsperspektiv; hur man behandlar de svagaste grupperna speglar hur samhället ser ut. Med svart desperat humor vill jag beskriva detta.

Peter Birro försöker sig på ett citat, men han stakar sig och har glömt bort hur det löd. Han visar upp en ny sida av sig själv; en mer lugn och samlad framtoning. Nu framträder människan bakom masken. Kanske är det Nastasia som har förändrat honom?
Hur som helst; en människa som stakar sig i ett citat är värd att tas på allvar.

Peter Birro berättar att han vill vara trovärdig och solidarisk gentemot sina karaktärer. Han vill skildra dem med ömhet och kärlek. Det är trasproletärerna, t ex grabbarna i Hammerboys i Hammarkullen, som är hjältarna. De manifesterar för honom en knuten näve i ansiktet på folkhemmet.

– Men det är inte synd om människorna i förorterna, tillägger Peter Birro. De är inga offer. Det är mer normalt – om det nu finns något normalt överhuvudtaget – att pissa från balkongen i Hammarkullen än att bo i golfgettona ute i Särö. Det är ju ute i Särö som de har integrationsproblem; där släpper de inte in någon som inte direkt platsar i sammanhanget.

– Jag tycker för övrigt att det är skönt att jag blir sågad av de politiskt korrekta, säger Peter Birro. Mina berättelser är inte gjorda för sådana människor. Jag vill ta fram det unika i människan. Skulle jag göra en film om hemvården skulle det inte i så fall vara en film om själva vården, utan om människornas drömmar.

– Under Bordet köptes in i klassupplagor i min gamla skola, Angereds gymnasium. Många ungar jag talat med älskar den. Det är för dem jag skriver.

Peter Birro försöker sig på ett nytt citat, men misslyckas igen. Han stiger ytterligare i min aktning.

Daniel Leone, hans alter ego i romanerna, lever sitt liv med gasen i botten. Varje tanke på en nykter dag fyller honom mer eller mindre med panisk skräck. Målsättningen är att bli full och när denna målsättning är uppnådd, gäller det att bli ännu fullare.
Under fyllan framträder drömmarna inom Daniel; han vill skriva och han vill spela i det numera nedlagda rockbandet. Därutöver söker han en nästan religiös objektiv mening i tillvaron, en mening han förväntar sig skall trilla ner över honom. Det gör den inte. Tempot är uppskruvat och trovärdigt, men strängarna lite väl hårt spända. Fast kan det vara annorlunda i en hårt utsatt tillvaro? När kvinnorna kommer in i bilden, så ramlar man en aning ur berättelserna. Det forcerade tempot står sig sämre i de romantiska partierna. Den högre meningen i form av en kvinna blir inte långvarig. Ångesten och frustrationen kommer tillbaka. Är kärleken omöjlig?

– Jag tror på den ensamma människan, säger Peter. Man får kanske tre, fyra chanser till stora förälskelser i livet, men mellan dessa har man menlösa småborgerliga förhållanden.

– Det man gillar hos sin partner i början, t ex att man träffar en självständig individ, det hatar man i slutet. Svartsjukan och strävan efter att kontrollera sin partner är mördande.

– Jag är oerhört less på sex, som jag för övrigt tycker är överreklamerat. Man tror det skall lösa allt. Det gör det inte.
Peter Birro laddar för ett nytt citat, denna gång från rockhjälten Morrissey, och nu lyckas han få till det: ”Det finns viktigare saker i livet än att bli lycklig.”

Och vad skulle det vara?

– Arbetet, svarar Peter. Jag hatar att jobba men älskar att arbeta. Eller som Ingmar Bergman säger: ”Jag har roligare när jag arbetar än när jag har roligt.”

Där satt ett citat igen.

– Jag kommer inte att skriva ett ord till om förorterna, säger Peter Birro. Men jag kommer att satsa på film. Det är min grej. Nästa film blir en roadmovie för biografvisning och den kommer att handla om en gammal europamästare i boxning.

– Boxning och författarskap är närbesläktat; man är aldrig mer känd än för sin senaste bok eller senaste match. Det gäller hela tiden att gå vidare. Man glöms snabbt bort. Filmen kommer att handla om vad det innebär att stå på topp och vara respekterad, till att resignera och glömmas bort. Ett sådant livsöde vill jag skildra.

Jag packar ihop mitt anteckningsblock och kameran. Dags att gå vidare.

Jag har fått svar på mina frågor och mina frågetecken kring Peter Birros författarskap är uträtade. Jag kanske tycker att 2000-talets litteratur borde vara annorlunda, men säga vad man vill: Peter Birro har placerat förorten på kartan och han är sina ideal trogen. Det kan ingen ta ifrån honom. Och jag läser hellre böcker om losers än om vinnare.

Med risk för att totalsabba Peter Birros image, tvekar jag en stund innan jag skriver detta. Men så gör jag det: Ärlighet håller i längden. Precis som Peter Birro.