|
Frihet, jämlikhet, egendom
Tre uppsatser om Franska revolutionen
Tvåhundraårsjubiléet av Franska revolutionen den 14
juli 1989 firade jag i en liten by i södra Frankrike. Vi åt
paella vid långbord utomhus och drack obegränsade mängder
av ortens goda vin. Humöret var på topp. Vid tolvtiden dämpades
ljuset och en stor tårta kördes fram på en vagn. Detta
till tonerna av "Marseljäsen". Tårtan ansågs
ha viss likhet med Bastiljen. Efter en halvtimme återstod inte "sten
på sten".
Glädjen visste inte till sig, men få visste antagligen vad
vi egentligen firade. Av de cirka tvåhundra närvarande, vinbönder
mest, var nog jag den ende som visste vem som varit deras seigneur och
att man bränt slott, inte just där, men i deras omedelbara närhet
(i Montpeyroux och i Arboras). Däremot visste många en hel
de om vad som tilldragit sig i Paris 1789 och följande år.
Det verkade mycket avlägset.
Revolutionsjubiléet i Frankrike var en rätt ytlig show, även
om man kan glädja sig över att det verkade lillejulafton åtminstone
i en del bokhandlar. Särskilt glädjande var det, att en del
nyutgåvor av klassiker såg dagens ljus.
I Sverige gick revolutionsfirandet tämligen spårlöst förbi.
I patriotisk yra kunde man ju åtminstone ha firat "Förenings-
och säkerhetsakten". Alla verkar vilja glömma, vilken revolutionär
sprängkraft den hade.
De tre uppsatser jag här publicerar, var ursprungligen tänkta
att publiceras i "Folkets historia". En av dem, den om revolutionen
i Mainz, publicerades där i en tidigare version i nummer 4/89. Särskilt
uppsatsen om böndernas roll, blev emellertid alltmer omfångsrik.
Det stod snart klart att den inte kunde publiceras i en tidskrift med
ett begränsat sidantal. Därför beslöt vi att ge ut
de tre uppsatserna som en av Folkets historias småskrifter. Uppsatsen
om böndernas roll skiljer sig från de andra också därigenom
att jag satt in noter bara i den. I de två andra bör det räcka
med litteraturförteckningarna för att man skall kunna orientera
sig vidare.
Man möter alltför ofta uppfattningen, att Franska revolutionen
var något som utspelade sig i talarstolar i Paris för att sedan,
åtminstone för talarens del, alltför ofta avslutas av
giljotinen. Revolutionen var emellertid något som utspelades i hela
Frankrike. Jag vill försöka rikta strålkastaren på
de egentligen huvudagerande: Under den heroiska perioden var det franska
folket som var den drivande kraften.
I andra hand skulle jag önska att jag kunde bredda synen på
Revolutionen till en europeisk företeelse. Femtioårsperioden
1770–1820 är en sällsynt händelserik period i europeisk
historia. Då genomförs den borgerliga revolutionen, som inletts
i 1600-talets England. Då framstår det som tydligt, vilka
som har den ekonomiska makten och vilka som tillkommer den politiska.
Som framgick av 200-årsjubiléet, visade borgerligheten och
dess historiker, föga intresse att framhålla borgarklassens
eget revolutionära förflutna. Kanske rädslan för följande
revolutioner varit en återhållande faktor, det gällde
framför allt att inte ge dem historisk legitimitet. Nu, sedan 1900-talets
stora proletära revolutioner verkar att ha kört i diket, kanske
man kan börja diskutera den borgerliga revolutionen mer förutsättningslöst.
Säga vad man vill, men samtidigt som borgarklassen är den enda
klass, som i modern tid lyckats genomföra framgångsrika revolutioner,
låt vara i förbund med andra klasser, framstår den som
märkvärdigt diskret i historieskrivningen. Inte heller framstår
den som särskilt heroisk.
Aristokratin lämnade den historiska scenen med en viss elegans; bödeln
fick någon sou i dricks för den sista tjänsten. Även
utfattiga adelsbarn var begärliga på äktenskapsmarknaden,
alltid spred de någon glans över det borgerliga, lite präktiga,
familjenamnet. Arbetare och bönder har givit andra associationer,
med mera karlatag. Formeln "Arbetare och bönder", väcker
fortfarande hopp och fruktan. Men borgaren, "Pantalone" i Commedia
dell'arte, väcker mest löje på den historiska scenen.
Engelska och amerikanska historiker har hävdat att Franska revolutionen
inte var någon borgerlig revolution, för att det knappt fanns
några borgare bland Tredje ståndets ledamöter. De har
fullständigt missförstått situationen. Inte kunde kryddkrämare
från Marseille eller silistrypare från Brest formulera deklarationen
om de mänskliga rättigheterna! Däremot behövde de
den. Just då.
Borgarna hade annat an komma med, det man kallar "borgarklassens
diskreta charm". Konstnärerna skapade konst med stora heroiska
motiv från Antiken. Borgarna köpte tavlorna, för att de
tyckte om att se på kvinnornas stora tuttar.
Tiden vimlade av filosofer, författare, konstnärer och kompositörer.
I början av perioden skrev den unge Goethe en dikt på prometeusmotivet.
Ar 1819 skrev Shelley "Prometeus Unbound". Titanen var åtminstone
skenbart fjättrad och reaktionens örnar flög över
Europa. Men tiden stannar inte. Bara Schuberts ofullbordade förblev
ofullbordad (medan hans fästmö gifte sig med en petit bourgeois).
Stockholm-Montpellier 1991
Carl-Magnus Wendt
Folkets historia – skrifter 2. Hägglunds i distribution
ISBN 7328-832-2. Format häftad 67 sidor – 150 x 110 mm
Pris 49 kr
|
 |
