|
Karl Staf
| Det
är onekligen väl sent att börja skriva sin självbiografi
i åttioårsåldern och det hade säkert inte
blivit av om jag inte hade övertalats att göra det. Jag
sägs ha levt ett intressant, spännande, omtumlande, ja
äventyrligt liv. Ja, just ”äventyrligt” om
man ska gå efter den ”utförliga levnadsbeskrivning”
massmedia i ett sydamerikanskt land passade på att förmedla,
under min vistelse i landet som tidningsreporter.
Teckning av Barbara Staf 1997 |
 |
Enligt denna ”levnadsbeskrivning” skulle mitt ”äventyrliga
liv” ha börjat redan som femtonåring i Spanien, där
några år senare ett inbördeskrig bröt ut och som
jag underförstått skulle ha bidragit till Även i andra
sammanhang har jag i massmedia tillskrivits bravader, om än mindre
fantastiska, så dock överdrivna och osanna. En egenhändigt
skriven självbiografi skulle alltså rätta till sådant.
Om jag har levt ett spännande och omtumlande liv, så tillskriver
jag det min samtid, trettiotalets politiska och ekonomiska kris och den
spirande fascismen med kriget i följe. För ungdom uppväxt
och fostrad i arbetarmiljö var det den gången, då det
politiska livet var mindre komplicerat, lättare att ta ställning,
vilket också jag kom att göra.
Inbördeskriget i Spanien blev här en skiljelinje – mellan
demokrati och fascism. Det liksom låg i luften. På den kommitté
som redan några veckor efter inbördeskrigets utbrott 1936,
bildades i London av representanter från 27 länder, däribland
Sverige (advokaten Georg Branting) följde omedelbart svaret, tusentals
frivilliga frän hela världen, övervägande arbetarungdom,
strömmade till republikens försvar.
Dåtidens främsta intellektuella ställde sig på republikens
sida mot fascismen, men de många tusen som gav sitt liv i kampen
och ligger begravda på spansk jord, bland dem tvåhundra svenskar,
var nästan uteslutande arbetarungdomar, fast det bör nämnas
att första svensk som stupade – Olle Meurling, kom från
en prästfamilj. Hans sista budskap till sina efterföljare var
– Håll den röda lågan brinnande...
Det spanska inbördeskriget var ouvertyren till det stora världsdramat.
Medan västmakterna med sin skändliga eftergiftspolitik gentemot
de fascistiska krafterna satte demokratin på spel, pågick
en skoningslös underjordisk kamp för att försvara den.
Också i denna kamp var det arbetarungdom som utmärkte sig.
Många fick sätta livet till.
Två svenskar, göteborgaren Tor Poltan och undertecknad, båda
sjömän, råkade hamna i klorna på nazistiska Geheime
Staatpolizei (Gestapo) och blev dömda till döden, men klarade
det med årslång vistelse i tyska tukthus, som de således
fick lära känna inifrån. Det var emellertid bara två
fall – med otur. Många av våra landsmän till sjöss
tog samma risker, att smuggla tyska antifascister in i och ut ur Hitlertyskiand.
Det gjorde de som en självklar plikt utan anspråk på
att senare bli uppmärksammade, vilket de heller inte har blivit.
Det nedskrivna handlar alltså om hur jag växte upp i min samtida
omgivning och som en naturlig följd kom att ta aktivt del i begivenheter
som utspelade sig före och under andra världskriget, kort sagt:
det är historien av en som överlevde kampen mot hitlemazismen.
Helsingborg i december 1996
Karl Staf
|
|
