Judisk religion som politiskt vapen
av Lennart Grosin

Sionismen gav näring till en medeltida strömning inom judendomen, menar Israel Shahak i sin bok Judisk historia och judisk religion – tyngden från 3000 år. (Borås: Foinix förlag, 1996). Shahak menar att Israel utgör en fara för sin egen befolkning och för omvärlden genom ökat politiskt inflytande bland USA:s ledare.
Israel Shahak var professor i organisk kemi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han var aktiv i den israeliska medborgarrättsrörelsen. Han var en skarp kritiker av sionismen samt politiken gentemot palestinierna i och utanför Israel. När han dog 2001, 68 år gammal hade han emellertid gått en lång väg till denna kritiska position. Shahak föddes 1933 i Warszawa i en judisk familj som präglades av religiös ortodoxi och sionism.

Under den nazistiska ockupationen av Polen gömde sig familjen i ghettot men tillfångatogs av nazisterna 1943 och sändes till koncentrationslägret i Poniatowo där fadern dog. Israel och modern lyckades fly men arresterades på nytt och fördes till Bergen-Belsen. Efter befrielsen 1945 emigrerade de till Palestina.

Shahak tjänstgjorde i den israeliska armén på 1950-talet och var en varm beundrare av Ben-Gurion, sionisternas ledande gestalt och sedermera staten Israels första premiärminister. Ben-Gurion framträdde som ateist och visade stolt sin likgiltighet för den judiska religionens bud. Shahak bröt dock med honom när han på Suezkrigets (1956) tredje dag i Knesset (Israels parlament) angav att det verkliga syftet med kriget var att ”återställa Davids och Salomos rike”:

”När han kommit till detta ställe i sitt tal, reste sig spontant nästan alla ledamöter i Knesset och sjöng den israeliska nationalsången. Så vitt jag vet har därefter ingen sionistisk politiker någonsin förkastat Ben-Gurions idé att Israels politik måste (inom ramen för pragmatiska hänsynstaganden) utgå ifrån att den judiska staten skall återupprättas med sina bibliska gränser.” (sid. 9)

Denna händelse och andra personliga vittnesbörd om att religiösa dogmer har ett avgörande inflytande på såväl politik som vardagsliv i Israel inspirerade Shahak till bibelstudier. Genom dessa och de erfarenheter han gjorde som politiskt aktiv israel kom Shahak fram till att den ”judiska ideologi” som dominerar i Israel var starkt präglad av ‘den klassiska judendomen‘ och att den spelat en viktig roll för utformandet av Israels politik.

Det finns nu ingen en gång för alla given judendom. Uttolkningarna har skiftat karaktär under historien beroende på judarnas yttre levnadsomständigheter vilka i sin tur under historien främst har bestämts av makthavarna bland ickejudarna. Givetvis kan man se Talmud och i synnerhet Toran (Gamla testamentet) som den ursprungliga kärnan i den judiska läran. Men redan Talmud innebär en uttolkning av Toran och i praktiken har religionsutövandet styrts av i många fall diametralt motsatta uttolkningar av dessa och andra senare tillkomna skrifter. Shahak visar till exempel att inte ens monoteismen alltid har varit en bärande princip. I en efterskrift refererar bokens översättare Lars Adelskogh till professorn i jämförande religion vid universitetet i Haifa, Benjamin Beit-Hallahmi som i en artikel i den israeliska tidningen Ha’aretz bokbilaga (21 september 1994) kommenterat en tidigare version av Shahaks bok på hebreiska.

Hallahmi har inget att invända mot Shahaks sakframställning men tycker att han får det att framstå som att det skulle finnas något särskilt judiskt i den judiska chauvinismen, det vill säga att judarna i dessa avseenden skulle vara värre än andra, vilket skulle kunna innebära en antisemitisk ståndpunkt.

Judendomen inte enhetlig

Faktum är ju att såväl rabbiner som profana som tillhör olika fraktioner inom “den judiska upplysningen“ och “reformjudendomen“ (se nedan) är aktiva motståndare, inte bara till Israels politik gentemot palestinierna utan också till den “klassiska judendomen“ och dess inflytande i Israel. Till yttermera visso har det på senare tid uppkommit en proteströrelse på religiös grund mot den fortsatta annekteringen av de ockuperade områdena även inom det mest ortodoxa lägret. Judendomen är inget enhetligt en gång för alla givet. Det framgår också klart att detta är Shahaks egen grundläggande ståndpunkt och han är mycket tydlig på denna punkt:

”Man har skrivit en hel del strunt i försök att ge en social eller mystisk tolkning av judenheten eller judendomen ’som en helhet’. Detta låter sig icke göra, ty det judiska folkets sociala struktur och judendomens ideologiska struktur har genom tiderna förändrats i grunden.” (Sid. 49).

Shahak nämner fyra skeden som skiljer sig åt såväl ekonomiskt och socialt som ideologiskt: det första omfattade perioden med Israels och Juda riken; det andra då två jordbrukscentra, Palestina och Mesopotamien dominerade; det tredje var ”den klassiska judendomens” skede som i stort sett omfattade hela den feodala epoken från 800-talet och till slutet av 1700-talet i Europa. Det var en i huvudsak mörk tid för judarna. De religiösa uttolkningarna (halakha) och förhållandet mellan rabbinerna och de fattiga judiska massorna i dessa samhällen präglades av vidskepelse, mysticism och totalitarism.

Detta skede varade fram till den borgerliga revolutionen som ledde till kraftigt förbättrade levnadsomständigheter för judarna i Europa och att de i land efter land erhöll samma politiska och mänskliga rättigheter som andra medborgare i de stater där de levde. Utvecklingen innebar att det totalitära judiska samhället och dess makt bröt samman. Trots rabbinernas bannbullor kunde de judar som önskade lämna de judiska samhällena och leva bland den ickejudiska befolkningen. De ledande ideologerna bland dessa judar gjorde helt andra uttolkningar av de judiska urkunderna och formulerade det som har kallats, ”den judiska upplysningen” och som var anpassad till de nya historiska förhållanden som skapades genom upplysningen och framväxten av den borgerliga demokratin.

Eftersom judarna under större delen av historien har levt som minoritetsgrupp i de områden eller stater de bott har en kärnpunkt i de olika uttolkningarna av judendomen gällt förhållandet mellan judar och icke-judar. Shahak menar att en fientlig syn på icke-judar är en avgörande ideologisk länk mellan den ‘klassiska judendomen‘ och sionismen även om den i Israel integrerats i en majoritetskultur. Eftersom detta är en kärnpunkt i Shahaks analys är det viktigt att förstå bakgrunden till denna fientlighet under den feodala epoken då “den klassiska judendomen“ uppstod. Visserligen redovisar han det förtryck som adeln och kungahusen utövade gentemot judarna under medeltiden och fram till den borgerliga revolutionen men han gör egentligen ingen koppling mellan detta och den fientliga ideologin gentemot icke-judar.

Dubbelt förtryck

I korthet kan man säga att de enskilda människorna som levde i de strängt avskilda judiska samhällena led under ett dubbelt förtryck. Dels var de förtryckta som judar något som var en av orsakerna till att de tvingades framleva sina dagar i de avskilda judiska samhällen, dels var de ekonomiskt förtryckta av de rika judarna och politiskt och ideologiskt förtryckta av rabbinerna som utformade sina läror, bland annat de fientliga teserna gentemot ickejudar, för att hålla sina församlingar samman och med alla medel förhindra andra än strikt affärsmässiga kontakter mellan judar och icke-judar. ”Under denna tid var det inte ens tillåtet för en jude att dricka ett glas vatten i ett ickejudiskt hem”. I dessa strängt avgränsade judiska samhällen tilllämpades egna lagar och de som avvek från den religiösa och sociala ordningen straffades hårt. Sekulär kunskap och vetenskap var bannlyst. En annan omständighet som sannolikt bidrog till den fientliga ideologin och attityderna gentemot icke-judar var förhållandet till bönderna. Judarna själva ägnade sig vid denna tid inte åt verkligt jordbruk. Många rika judar var däremot i tjänst hos adelsmännen som förpaktare och skattmasar och bidrog därmed till utsugningen av bönderna. De religiös dogmerna legitimerade denna utsugning vars pekuniära resultat visserligen i huvudsak tillföll adeln och kungarna men som också gjorde vissa judar rika.

Den liberala borgerligheten

Det var helt logiskt att just synen på förhållandet mellan judar och ickejudar blev föremål för en helt annan tolkning inom “den judiska upplysningen“. I stället för fientlighet betonades jämlikhet, solidaritet och tolerans. Messias- tanken tolkades till exempel som att man genom politiska strävanden skulle ‘skapa ett sanningens, rättvisans och fredens kungarike för alla‘. Det man åsyftade var den borgerliga liberala demokratin. Vidare gjorde man upp med de delar av den gamla ideologin som innebar att judarna skulle leva avskilda. I stället skulle man integreras som medborgare med samma demokratiska och mänskliga rättigheter som alla andra i de länder i vilka man levde samt utnyttja religionsfriheten för utöva sin mosaiska tro. Ett nästintill övertydligt exempel på denna ideologisk-politiska motsättning mellan ”den klassiska judendomen” och ”den judiska upplysningen” gäller uttolkningen av budordet: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Den ”klassiska judendomen” uttolkar denna sentens inskränkt: bara en annan jude kan vara en judes ”nästa”. Någon sådan inskränkning finns inte i den upplysta tolkningen. Tvärtom ses budordet som grund för ett universellt och humanistiskt förhållningssätt som omfattar alla människor.

De centrala avsnitten i Shahaks bok är de där han med utgångspunkt från en utförlig dokumentation analyserar religionen under ‘den klassiska judendomens‘ tid. Genom en mängd exempel redovisar han de tolkningsramar som kännetecknade de traditionalistiska rabbinernas sätt att uppfatta de religiösa buden Shahak menar att denna ideologi fått en renässans genom sionismen och att det dessvärre återigen är de ortodoxas:

”…tomma ritualer och magiska vidskepligheter, som har det starkaste greppet om de judiska massorna, inte de delar av Bibeln eller till och med Talmud som har verkligt religiöst och etiskt värde. Motsvarande kan iakttas också i andra religioner, som nu genomgår väckelse.” (sid. 47).

Rätten för jude och ickejude

Shahak redovisar med tydliga källhänvisningar vad som stadgas beträffande förhållandet till ickejudar. Enligt talmudisk lag görs till exempel en åtskillnad mellan å ena sidan handlingar som straffas i domstol och å den andra sådana som blott utgör ”en synd mot himmelens lagar” och beivras av Gud, inte av människor. Ett mord på en jude är belagt med dödsstraff. En jude som oavsiktligt dräper en annan jude gör sig dock endast skyldig till ”en synd mot Himmelens lagar”. Om offret är en ickejude är rättsläget dock ett helt annat. En jude som mördar en ickejude gör sig endast skyldig till en synd mot Himmelens lagar och kan alltså inte ställas inför domstol. Att indirekt vålla en ickejudes död är ingen synd över huvud taget.

Den religiösa lagen stadgar att man ifråga om en ickejude ”icke får höja sin hand för att skada honom men väl skada honom indirekt, till exempel genom att avlägsna en stege, sedan han fallit ner i en gropp”. En handling som indirekt leder till en ickejudes död är emellertid förbjuden om den kan medföra att det sprids fiendskap mot judar.

Shahak menar att allt detta har en direkt och praktisk betydelse i Israel. Statens strafflagar gör visserligen ingen åtskillnad på jude och ickejude men det gör de ortodoxa rabbinerna. Bland annat tolkar flera ortodoxa rabbiner halakha som att i krigstid alla ickejudar i fiendens befolkning inte bara får utan bör dödas. Dessa teser har sprits öppet till exempel när rabbinerna vägleder troende soldater. I en broschyr skrevs följande av överkaplanen i det militärområde som Västbanken lyder under: “När våra trupper under ett krig eller i full jakt på fiender eller under en räd påträffar civila om vilka man inte kan med visshet veta att de är ur stånd att skada våra trupper, då får man och rent av bör man enligt halakha döda dessa… Under inga omständigheter bör man lita på en arab, ej ens om han ger intryck av att vara civiliserad… I krig och när våra trupper går tll storms mot våra fiender, tillåts de och rent av uppmuntras de av halakha att döda också goda civila som till synes är goda.“ (sid. 76).

I en not tillskrivs detta uttalande en överste Avidan. Shahak anger att broschyren sedermera drogs in på order av generalstabschefen, förmodligen för att den stod i strid med dennes egna order, men att rabbi/överste Avidan inte hamnat inför någon militärdomstol och att ingen enda rabbin – vare sig militär eller civil – tagit avstånd från det han skrivit.

Shahak redovisar också en brevväxling mellan en troende soldat och hans religösa ledare om den judiska lagens bud angående ”vapnens renhet” som ger ytterligare exempel på att halakha spelar en aktiv roll i dagens Israel. Och Shahak konkluderar:

”Vad halakha här lär om strid och mord strider naturligtvis principiellt mot såväl Israels strafflag som officiella militära stående order, såsom de anförda breven antyder. Emellertid kan man knappast betvivla att denna lära i praktiken påverkar rättskipningen, i synnerhet den militära. Faktum är att i alla de fall judar i ett militärt och paramilitärt sammanhang mördat arabiska civila – även i fall av massmord såsom det i Kafr Kasim år 1956 – blev mördarna antingen helt frikända, fick ytterst milda domar eller så stor nedsättning att det blev nästan ingenting till straff kvar.” (sid. 78).

En ”judisk” stat

Shahak menar vidare att Israel inte kan betecknas som en demokrati eftersom landet är och agerar utifrån att den är en ”judisk” stat. Den utgör därför en fara inte bara för sin egen befolkning utan för alla andra stater i Mellanöstern. Han kritiserar på samma sätt de stater som eftersträvar att vara ”arabiska” eller ‘muslimska‘ men menar att deras hot gentemot omgivningen diskuteras allmänt vilket inte är fallet med det israeliska hotet.

Han ger mängder med exempel på att icke-judar diskrimineras i fundamentala avseenden i Israel och att: ^Enligt den officiella definitionen ’tillhör’ Israel de människor och endast de människor som de israeliska myndigheterna definierar såsom ’judar’, oavsett var dessa bor. Däremot ’tillhör’ Israel officiellt inte sina ickejudiska medborgare, vilkas ställning också officiellt anses underlägsen.“ (sid. 3).

Partiförbud

Sedan 1985 finns en författningslag (en lag som upphäver andra lagar och som själv inte kan upphävas annat än med ett särskilt förfarande) och som innebär att inget parti som motsätter sig principen om en ‘judisk stat‘ eller med demokratiska medel söker få denna princip ändrad får deltaga i valen. Shahak menar att detta visar att Israel inte är en demokrati eftersom man tillämpar en ‘judisk ideologi‘ som riktas mot alla ickejudar och de judar som motsätter sig denna ideologi. Dessa omständigheter utgör också en utrikespolitisk fara främst genom Israels ökade politiska inflytande på ledande kretsar i Förenta staterna. Därtill kommer att Israel förfogar över kärnvapen. Shahak menar att det ideologiska inflytandet på israelisk politik gör den farligare än om den blott byggde på ren imperiepolitik “hur kriminell en sådan än vore.“ (sid. 11).

Han anklagar såväl de som kan sägas tillhöra den judiska vänstern för att inte våga upplysa om och kritisera den klassiska judendomen och dess konsekvenser för den aktuella judiska ideologin och politiken i Israel som de ickejudar som:

”…hyser den besynnerliga åsikten att det är ett sätt att bringa försoning för förföljelsen mot judarna att inte tala ut om det onda som judarna själva förövat, utan att delta i spridandet av ’vita lögner’ om dem. Den grova anklagelsen för ’antisemitism’ (eller ’självhat’ i de fall judar anklagas) mot envar som protesterar mot diskrimineringen av palestinier, eller påpekar något faktum om den judiska religionen eller historien som strider mot ’den godkända versionen’, utslungas med större fientlighet och kraft av ickejudiska ’judevänner’ än av judarna själva. Denna grupp finns och äger stort inflytande i alla västländer, och det är detta som har möjliggjort för rabbinerna och judendomsforskarna att utbreda sina lögner så att de inte bara sluppit möta motstånd utan även fått betydande hjälp.“ (sid. 29).

Sionism och klassisk judendom

Shahak betraktade uppenbarligen ”sionismen” som en form av ”klassisk judendom”. I det fallet har jag dock svårt att följa honom. Sionismen uppstod som politisk och ideologisk rörelse i slutet av 1800-talet. Det är sant att den redan från början rymde starka religiösa element. Det man kallade återerövringen av landet, ”Eretz Israel”, hade självfallet en stark biblisk förankring. Frågan är dock om dessa ofta socialistiska pionjärer själva var påverkade av de religiösa dogmerna? Jag tror inte det. Snarare bör man nog se ”sionismen” som en femte uttolkning av judendomen vilken grundade sig på de nya omständigheter som skapades när upplysningen och frigörelsen av judarna i Europa stötte på politiskt motstånd, i synnerhet sedan högern “erövrat“ den nationella frågan och mot liberalernas betoning av medborgarskap framhöll folket, språket och en ofta diffus och konstruerad historisk gemenskap som grund för nationsbildningen. Ytterligare ett stort bakslag för judarnas möjligheter till integration var framväxten av de nationalsocialistiska strömningarna som blev tydliga på 1920-talet.

”Sionismen” var i sig ett extremt uttryck för högernationalismen och skapade dessutom förutsättningar för den ”klassiska judendomens” renässans. Behovet av en allians var ömsesidigt. Sionisterna kunde inte liera sig med förespråkarna för ”den judiska upplysningen” eftersom samtliga fraktioner inom denna var antinationalistiska och därför starkt kritiska mot sionismen. De sekulära sionisternas flirt med den ”traditionella religionen” var ett sätt för de dem att nå ut till de judiska massorna. De religiösa traditionalisterna fick en ny plattform för sin uttolkning av judendomen som var på snabb retträtt inom den judiska medelklassen och de proletariserade judiska massorna i Ryssland och Polen av vilka merparten anslöt sig till ”den judiska upplysningen” och/eller sekulära liberala och socialistiska idéer.

I Palestina vidareutvecklades alliansen genom kohandel mellan de socialistiska sionisterna och representanter för det Nationaljudiska partiet som bland annat fick kontrollen över Inrikesministeriet som hade ansvar för vilka som skulle betecknas som judar och med andra ord tillåtas bosätta sig i landet. Likafullt var det med stor sannolikhet en taktiskt betingad läpparnas bekännelse för att ena nationen när Ben-Gurion motiverade kriget 1956 med bibliska argument.

De religiösa extremisternas stöd

Sionisternas beroende av den taktiska alliansen med de nationalreligiösa ökade ju mer motsättningen till palestinierna tillspetsades. Särskilt efter 1967 då man blev ockupationsmakt även i Genèvekonventionens mening och sedan palestinierna slutat lita till arabstaterna och tagit eget ansvar för sin motståndkamp, blev det inte längre möjligt för sionisterna att lita till kibbutzrörelsen för den fortsätta koloniseringen av Eretz Israel. Endast religiösa extremister var beredda att befolka de framskjutna bosättningarna genom vilka Israel skapar faît àcompli på de ockuperade områdena på Västbanken och Gazaremsan. Händelseutvecklingen lade i sin tur grunden för en ny väckelse bland extremistiska judar som bland annat bildade den fundamentalistiska rörelsen ”gush emunim”. Baruch Goldstein som mördade ett stort antal palestinier i en moské i Hebron tillhörde denna rörelse och han inspirerades med all sannolikhet av den mest extremistiska tillämpningen av halakha, som stadgar att det är rätt att döda ickejudar som gör anspråk på “evig judisk jord“.

Det var efter Goldsteins massmord som palestinier började söka martyrskap genom att spränga sig själva i luften för att döda människor i Israel. Dessa dåd har i sin tur spelat en stor roll för händelseutvecklingen i konflikten, något som bekräftar Shahaks tes att den mest extremistiska uttolkningarna av judendomen har ett aktivt och väsentligt inflytande på händelseutvecklingen i Palestina och Israel.

I ett särskilt och mycket klargörande avsnitt diskuterar Shahak också förföljelserna gentemot judar under olika skeden i historien och gör rent hus med den mysticism som präglar många framställningar om antisemitism genom att göra en tydlig distinktion mellan judeförföljelserna under den feodala epoken och den nutida eller moderna antisemitismen från slutet av 1800-talet.

Finns det några förutsättningar för att den aktuella ”judiska ideologin” i Israel skulle kunna rymma en sionistisk reträtt från de delar av Erez Israel som utgör de ockuperade områdena Palestina. Faktum är att halakha trots allt rymmer en sådan möjlighet. Om ett fasthållande vid lagen riskerar att provocera fientlighet från ickejudiska makthavare som judar är starkt beroende av stadgar lagen att avvikelser får göras. Det finns i dag en, säger en, sådan makthavare – USA. Vid två tidigare tillfällen, Suezkriget 1956 och Jom Kippurkriget 1973 tvingade USA Israel att retirera, i båda fallen från Sinai. Frågan är dock om USA verkligen ser en självständig palestinsk stat som förenlig med sina intressen och kan tänkas sätt verklig press på Israel att ge upp koloniseringen av Västbanken och Gaza. Om inte, är nog det palestinska folkets öde beseglat. Endast en apartheidtillvaro återstår!

Jag rekommenderar Shahaks bok till var och en som intresserar sig för händelseutvecklingen i Palestina och Israel. Den blir väsentligt mycket lättare att förstå sedan man läst honom.

Lennart Grosin är docent i pedagogik och medlem i Judar för Israelisk-Palestinsk fred.

Publicerat i Tidskrift för Folkets Rättigheter nr 1-2, 2003