Kalmar Kyrkliga Samfällighet varslar om uppsägning under pågående sjukskrivning och jag sägs upp från den komministertjänst som jag innehar med fullmakt sedan 1976.
När jag sägs upp av ”personliga skäl” är skälet att arbetsgivaren inte ansett sig kunna sätta in några rehabiliteringsåtgärder. Det hela är faktiskt rätt uppseendeväckande. Att jag påstås ha tackat nej till rehaberbjudande är inte riktigt. Det skriftliga erbjudandet återkallades muntligt (i februari förra året) av arbetsgivaren sedan läkare och psykolog avvisat det.

Två dagar före jul fick jag kopia på Kalmar kyrkliga samfällighets begäran om befogenhetsprövning till Växjö Domkapitel. När nyheten nådde media före nyår sammanfattade TT att jag var ”olämplig som präst”. Det är ett kraftfullt påstående. Ingen dementi hördes från Kalmar kyrkliga samfällighet. Ingen ringde och kollade hur jag mådde – vare sig från pastorat eller stift. Jag har dock varit sjukskriven för depression som beror på yttre förhållanden (react insuff) i 31⁄2 år. Jag tror mig ärligt kunna säga att jag om jag varit arbetsledare i en sådan situation inte förhållit mig passiv och tyst. De flesta i det vanliga arbetslivet hade, inbillar jag mig, uppträtt med större omsorg.
Växjö domkapitel undviker att ta upp de teologiska frågor som ligger bakom min sjukskrivning, det vill säga de beslut och de åtgärder som i Kyrkoordningens form marginaliserar en sådan som mig i syfte att bli av med mig. När biskop Anders Wejryd lättsamt för en journalist formulerade domkapitlets befogenhetsprövning som ”att undersöka om det ligger en hund begraven” är svaret att det borde Wejryd veta – för just han har begravt hunden!

Om en maskin skadar människor så byggs den om.

Kyrkoordningen skadar många och borde på ett antal punkter omedelbart ändras. Den skadar Svenska kyrkan och den skadar många av Svenska kyrkans hängivna medarbetare. Att låtsas lösa teologiska frågor genom administration och formalism är ogörligt. Så kränks människor i deras allvarliga frågor och övertygelser.

Arbetet är en viktig del av vårt liv och att bli kränkt både i det personliga och professionella är en smärtsam erfarenhet. Min bitterhet är ibland påtaglig1.

Jag vill att kyrkan skulle vara likt ett träd med så stora grenar att många olika fåglar kan sitta där. (Matt 13:32) I stället definieras somliga av oss bort. Något är fel eller sjukt i Svenska kyrkan – det är dessvärre mitt livs erfarenhet. Det vore bra om det diagnostiska samtalet om Svenska kyrkan faktiska läge kunde börja. De utanförställda har då viktiga erfarenheter att redovisa liksom alla de människor som ofta och regelbundet firar gudstjänst.

Jag har under de senaste åren funderat över grunderna till min kristna tro – det vill säga ställt frågan vad man hederligt kan tro på. Mina funderingar har resulterat i boken Jesus. Motspänstig medmänniska som kommer på bokförlaget Verbum i februari månad i en första upplaga om 10.000 exemplar. Jag är fortfarande kristen. Jag firar fortfarande gudstjänst. Jag funderar dagligdags över Svenska kyrkan. Jag gläds över många medkristna och känner uppmuntran av det upprop som gjorts. Jag menar att svenska folket är värt en fungerande kyrka, en som lockar fram det bästa hos var och en av oss och ger oss det som är bättre än vad någon av oss kunnat tänka. (Efesierbrevet 3:14-21)

Ormesberga den 13 januari 2004
Dag Sandahl

1 Skälet till varför jag skulle sparkas sin kontraktsprost våren 1999 har Anders Wejryd långt senare klargjort i en intervju i Dagens Forskning nr 8/2002:

"Och Sandahl, kontraktsprost i Mörebygden, folkkärt färgstark, fick småningom sparken och återgick till sin komministertjänst.

– Dom kanske inte trodde att jag menade allvar, säger Anders Werjryd idag.
Och här är det bokstavstydligt vad som gäller, det finns inga privata åsiktspaket att plocka ihop för präster i Växjö stift.

– Nej, man har inte rätt till en privat tolkning i kvinnoprästfrågan, inte någon som man offentliggör. Det är en fråga om lojalitet."
Domprost Johan Unger, Kyrkans Tidning 6 februari 2003 delar uppenbarligen bedömningen:

"Vissa är lojala mot Svenska kyrkans ordning och samarbetar, även om de har sina teologiska tvivel. De har hemortsrätt. Men andra vägrar att samarbeta. Det kan inte tolereras. Gränserna i Svenska kyrkan är vida, men där går de." Och:

"Teologin tvingar oss att gå vidare på den inslagna vägen. Villkoret för samexistens är samarbete."

Så enkelt berövas jag min hemortsrätt i Svenska kyrkan – helt i strid med vad Svenska kyrkan sa när jag prästvigdes.

Det är Wejryd och Unger som i domkapitlet prövar om Kalmar Kyrkliga Samfällighet får sparka mig!