Men då ljög pigan!

Tisdagen den 13 januari 2004 offentliggjorde Kalmars kyrkliga samfällighet sitt sedan den 22 december 2003 förebådade och den 9 januari klubbade, men då för att inte skapa onödig diskussion inför prästvigningarna hemligstämplade, beslut att avskeda komministern, teologie doktorn och docenten i kyrkovetenskap Dag Sandahl från sin tjänst i Kalmar. Så kan man inte göra med en präst som innehar fullmakt. Men Domkapitlet i Växjö hade kommit fram till en smygväg. Det funnes inga hinder för uppsägningen då, som biskopen i Växjö, teologie kandidaten Anders Wejryd, framhöll, detta avsked inte rörde en trosfråga utan blott problem i arbetslivet.
 
Men då ljög pigan! Så sade den ensamma hunden med Fridolf Rhudins röst och så skriver jag nu. Ty det var Anders Weijryd själv som i en den svenska kyrkans mest inflammerade trosfråga (”...det finns inga privata åsiktspaket att plocka ihop för präster i Växjö stift ... man har inte rätt till en privat tolkning i kvinnoprästfrågan” Dagens Forskning nr 8/2002), för tre och ett halvt år sedan avsatte den sedan tio år i sin församling mycket populäre Dag Sandahl som kontraktsprost i Norra Möre kontrakt. En handling som störtade den avsatte ner i en djup depression för vilken han då blev sjukskriven.
 
Depression är inte något skämtsamt. De behandlande läkarna har påpekat att den utlösts av att patienten utsatts för svårt kränkande behandling och att vägen ur sjukdomen går över rehabilitering; att han därför ges uppgifter som motsvarar hans potential, t.ex. forskning och undervisning. Ur det har man i Kalmar sökt slingra sig genom att komma med skambud. Men Dag Sandahl är ju en av den svenska kyrkans kunnigaste teologer. På eget initiativ sökte han undervisningstjänst vid Linköpings universitet. En för vilken han var mer än kvalificerad. Men han fick avslag med hänvisning till sin trosuppfattning. I strid med grundlagen för övrigt.
 
Vad vi alla – även ledamöterna av Kalmar kyrkliga samfällighet – vet är att ett beteende så som nu Kalmar kyrkliga samfällighets och biskopens i Växjö mot en person i djup depression är för den drabbade livshotande. En deprimerad kan knuffas ut över randen. Då blir man av med honom för gott. För det kyrkliga beteendet finns ett uttryck: Odium theologicum. Det oförsonliga och hätska inomkyrkliga hatet mot oliktänkande.
 
Men  det finns också en annan möjlig reaktion. Den drabbade kan gripas av sådan vrede av oförrätten att han reser sig. Jag hoppas det blir så med Dag Sandahl. Han skriver. Artiklar. Bok också. Han publicerar en bok om Jesus om någon månad en i vilken han – som han själv skriver – ställer den fråga teologer undviker: Vad är sant och hur kan man veta det.
 
Nya Dagen undrade hur det kom sig att Gun Kessle och Jan Myrdal - personer som normalt inte kopplas samman med Svenska kyrkan, som det uttrycktes – agerade i frågan. Men vi tillhör båda – än så länge åtminstone – Svenska kyrkan. Vi är icke troende lutheraner. Det är en kulturell tillhörighet (som för våra icke troende judiska och muslimska  vänner). Vi har båda den kluvna uppväxt som är typisk för så många svenskar. Guns morfar var laestadian. Han inte bara satt till bords under det barnen stod; han läste till maten. Men han accepterade att Gun sjöng i Frälsningsarméns kör trots att andra församlingsmedlemmar ansåg det opassande. Guns mor var röd och ateist. Min farfar och farmor var troende. För mig var den barndomen Fädernas kyrka och Gud som haver. Min mor däremot ateist. Den sanningen gav hon mig med känsloargument som barn och förnuftsargument inför tonåren. Men farfar hade låtit döpa mig liksom min farmor kunde låta döpa mina systrar när min mor rest till Förenta staterna under kriget. Att min mor sedan blev kyrkominister och höll på kvinnopräster fann jag intellektuellt perverst; ett slags simoni. Vilket jag också lät henne förstå.
 
Att jag ställer upp för Dag Sandahl har dock inget med hans tro att göra. Den har vi aldrig diskuterat. Vi hade känt varandra tidigare men ordentligt kom vi att diskutera efter mitt inledningsanförande på Stiftskonventet för Växjö stifts prästerskap den 8 augusti 1980. (Texten i Växjö stiftstidningar 1980:1 och Skrifställning 13.)  Där utgick jag från att varje diskussion mellan troende och icke-troende (marxister t.ex.) som syftar till en kompromiss eller gemensam ståndpunkt i centrala trosfrågor i kristendomen är andligt oren. Insikt om detta möjliggör däremot verkliga diskussioner. Också i livsåskådningsfrågor.
 
Vi har därför – från olika livsåskådningar – kunnat enas i kampen mot imperialismen och dess krig. Jag har också i mitt arbete kunnat få råd och hjälp av Dag Sandahl att förstå teologiska sammanhang.
 
 Så till exempel kontrolläste han Gun Kessles och min När västerlandet trädde fram. Det var viktigt att där korrekt återgavs elva- och tolvhundratalens kyrkliga uppfattning av synd och nåd och det Kyrkan då lärde. Likaså korresponderade vi utförligt om de religiösa och kyrkliga frågorna inför arbetet med Mexico. Dröm och längtan.
 
När jag för Johan August Strindberg arbetade med frågor kring Strindbergs val av orden Tjänstekvinnans son blev det allt tydligare att litteraturhistorikerna – då de inte läst Bibeln och Luther så som Strindberg i sin ungdomstid (och i viss mån även jag) gjort – inte förstått att orden också innebar en uppgörelse med/mot Paulus och den korsfäste. Det var Dag Sandahl som där hjälpte mig förstå varför berättelsen om Hagar är av alldeles särskild betydelse i den lutherska kristenheten.
 
Dag Sandahl är en stor svensk intellektuell. Om biskopen i Växjö är det vet jag inte.

Artikeln publicerad i Afronbladet den 17 jnaauri 2004