Men orden är anmärkningsvärda inte bara för att de är formellt modärna och litterärt förebådande utan för att de beskriver grunderna för vår egen tillvaro. Ty det var ju här i Paris för något mer än två hundra år som porterna slog upp till det som blivit vår samtid.

Och Restif de la Bretonne skrev uttryckligen om denna omvälvning för att det han skrev skulle läsas av oss, de långt senare födda. Han skrev medvetet för oss som lever nu när ”hela Europa antagit en ny styrelseform” efter den revolution han skildrar; vi senfödda vilka känner till ”de fruktansvärda konvulsioner som detta Europa fått utstå” dessa tvåhundra år. Konvulsioner dem han i skrivandet mitt inne i dået förutsåg.

Men han står där med ögonen på oss i vårt nya årtusende till hälften skymd i portvalvets skugga. Ty en sanning som först sent detta århundrade blivit erkänd är att Restif de la Bretonne är en portofigur för det som kom att bli den nya littertauren under det efterrevolutionära adertonhundratalet; realismen som romantiken – och socialimen därtill. Kanske till och med den ende franske sjuttonhundratalsberättare som kan ställas bredvid Stendahl och Balzac.

Jan Myrdal i boken inledning