När jag säger att det nu är femtiotvå år sedan min far Carl von Ossietzky fick Nobels fredspris tycker många att det är otroligt länge sedan. Då – 1936 – var jag sexton år och hämtades från England till Sverige för att praktiskt delta i kampanjen kring fredspriset. Den landsflyktige tyske journalisten Kurt Singer, en entusiastisk ung man som var djupt upprörd över Ossietzkys öde, hade sedan en tid tillbaka per korrespondens engagerat mig i kampanjen. Hans avsikt var att genom mina autentiska bidrag till hans artiklar i svensk press få läsarna, fredskamparna och antifascisterna att känna ett personligt engagemang. Han lyckades åstadkomma ett väldigt engagemang i alla kretsar. Man skulle verkligen kunna tala om en antifascistisk enhetsfront.
 
Den 23 november 1936, då beslutet kom att tilldela Ossietzky Nobels fredspris, blev en segerns dag för alla antifascistiska krafter i Sverige och runt om i världen. En seger för freden, ett hopp om räddning för en människa som sagt om sig själv: “Jag ville ha fred. Om man lyssnat på de allvarliga varningsorden från Ossietzky som betraktade den tyska militarismen som den största faran för freden och om alla som såg den faran hade gått samman då hade vi sluppit andra världskrigets stora folkmord.“
 
Denna dag var också min dag, ty jag hade gjort min insats för framgången. Den dagen segrade det goda. Eller som det också uttrycktes – världens samvete reste sig, och det namn det uttalade var hans.
 
I november 1936 hade Ossietzkykommittén redan placerat mig på Viggbyholmsskolan. Där fick jag tidigt på morgonen höra nyheten. Jag fick ett telefonsamtal och flera journalister kom i taxi ut till skolan som låg 22 kilometer från Stockholm. I alla tidningar fanns stora rubriker. Jag klistrade upp dem på väggen. Det var en ovanlig skoldag. Jag tyckte mig simma i ett hav av lycka, förhoppningar och förväntningar.
 
Förhoppningarna, som var de största jag kunde ha, blev snart till grymma besvikelser. Min första önskan var att min far skulle få komma till ett sanatorium i Schwarzwald. Och att vi skulle få återse varandra. Jag hoppades naturligtvis att hela familjen nu skulle få återförenas.
 
Denna dag var alla lyckliga, alla i skolan, Kurt Singer och Ossietzkykommittén. Man trodde naturligtvis på en människovärdig lösning för Carl von Ossietzkys del. Allt detta berättade jag för reportrarna. Jag berättade också för dem hur oändligt stolt jag var för den ära som min far bevisats liksom för den stora insats han gjort för freden under sin tid som ansvarig redaktör för Weltbühne. Jag tror att kampanjen för frisläppande av Ossietzky blev en uppmuntran för många människor, förde dem närmare varandra. Jag tror också att mitt okonventionella uppträdande och mina temperamentsfulla uttalanden bidrog till detta. Man lade märke till mig i Sverige på grund av mitt mörka hår och mitt främmande utseende. Man tilltalade mig på gatan och frågade mig ständigt hur det var med min far, och man hoppades att han skulle kunna resa till Oslo för att ta emot sitt pris.
 
Så var den 23 november 1936 för mig. Den dagen påminner mig också om en annan 23 november – 1931 när domen i den så kallade Leipzigrättegången om landsförräderi föll. Och om den 22 december 1932, när en amnesti utfärdades. Ossietzky var åter fri, han hämtades från fängelset och firades på redaktionen. Då fick han sitt första moderna armbandsur och en lika modern reservoarpenna. Vi fick åter träffas och fotograferades tillsammans. Han log.
 
Fredspriset som tillföll honom 1936 var en för honom oväntad hedersbetygelse för hans kamp för freden. Hans ojämförliga värdighet fick fredspriset tack vare de människor som glömska av sig själva hade offrat sig i kampen.
 
Willy Brandt, som då var i Norge, skildrar i sina memoarer den intensiva tid som kampanjen för att Carl von Ossietzky skulle få fredspriset var. Han fäster uppmärksamheten på förtjänsterna hos den oförliknelige Berthold Jacob som min far ansåg vara en stor publicist. Äntligen en viktig kamp, inte bara för freden utan också mot nationalismen i Tyskland.
 
Men allra mest betydelsefulla blev Ossietzkys gamla kollega Hellmuth von Gerlachs initiativ i Paris, där många tyska emigranter engagerade sig. För många av dem var det den sista striden. Hellmuth von Gerlach hade internationella kontakter framför allt i Amerika. Han förmådde Masaryk att dra tillbaka sin kandidatur till fredspriset till förmån för Carl von Ossietzky.
 
Stödet för kampanjen i Skandinavien – framför allt i Sverige glöms för det mesta bort. Det mest fascinerande och gripande med den var känslan av solidaritet. Det var ingen tillfällighet att Carl von Ossietzky hade tagit starka intryck av den svenska demokratin.
 
Som en parentes vill jag nämna att min far besökte Kurt Tucholsky i Hindås 1930 för att diskutera Weltbühnes besvärliga situation i samband med den stora processen i Leipzig. Det är föga känt hur stort engagemanget för min far i fredspriskampanjen var. Alla partier, sammanlagt 50 riksdagsmän, den organiserade fredsrörelsen, framför allt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Ture Nerman (Trots Allt), tidningen Arbetaren, Folket i Bildrörelsen, kvinnoförbundet för fred och frihet, kväkarna, människor ur alla kretsar och yrkeskategorier engagerade sig i kampanjen. Bland stora personligheter märktes Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings chefredaktör Torgny Segerstedt, professor Josua Tillgren, prins Eugen och många aktiva, färgstarka kommunalpolitiker. Främst i ledet stod några oförglömliga kvinnor; författarinnan Mia Leche-Löfgren, Marika Stjemstedt, Signe Höjer, Barbro Alving, Ada Nilsson och fotografen Anna Riwkin. Det var en krets av färgstarka personligheter och glödande antinazister. Hur Mia Leche-Löfgren engagerades i kampen skildrar hon bl. a. i sin bok Hård tid:
 
“På våren 1935 kom en blyg och lågmäld tysk emigrant upp till mig med en dossier som han ville att jag skulle läsa. Jag reste till landet och tog papperen med mig. Men jag hade inte lust att läsa om en man som satt i koncentrationsläger.“ Hon ville komma i harmoni med miljön, säger hon, och syrenerna hann blomma ut innan hon tog fram Ossietzkydossiern. “När jag läst den lyste inte solen längre, badstranden gav ingen svalka och skogen ingen ro.“ Hon åkte tillbaka till staden och “jag hade blivit så fången av denna okända människas öde att det enda riktiga syntes mig vara att sälla mig till dem som ännu i mitten av 30-talet var naiva nog att tro att någon makt i världen skulle kunna beröva nazismen ett enda av dess offer.“
 
Denna unge journalist var alltå Kurt Deutsch, som under pseudonymen Kurt Singer satte igång en veritabel folkkampanj med hjälp av sin journalistiska talang. Han skrev först en knapp men sedan en mer innehållsrik biografi om Carl von Ossietzky. Den publicerades av det legendariska Axel Holmströms förlag. Holmströms son Arne lyckades översätta ett antal viktiga artiklar av Ossietzky ur Weltbühne. Axel och Siri Holmströms hem stod för övrigt alltid öppet för tyska flyktingar, liksom Gillis och Lisa Hammars på Birkagården. Så blev den tilltagande allmänna opinionen för den fångne Ossietzky en antinazistisk påtryckning och demonstration av stora mått, och det betydde oerhört mycket för alla som satt bakom Hitlers taggtråd.
 
Den 28 november 1936 fick ordföranden i Nobelkommittén i Oslo det kortaste telegram som en pristagare någonsin skickat: “Tacksam för den oväntade äran. Carl von Ossietzky.“
 
Men Carl von Ossietzky fick inte tillstånd av de nazistiska myndigheterna att resa till Oslo och ta emot priset. 1938 dog han i sviterna av lägrets tortyr, misshandel och sjukdomar.
 
Men hans minne lever vidare.
 
Sedan DDR:s tillkomst bär åtskilliga gator, skolor, torg och offentliga byggnader namnet Carl von Ossietzky därför att han offrade sig i kampen mot nazismen, för bevarande av freden och trodde på en enhetsfront för att rädda demokratin.
 
Även i Västtyskland uppmärksammas han idag. Universitetet i Oldenburg ligger endast några mil från det f.d. koncentrationslägret Esterwegen där Carl von Ossietzky satt inspärrad. Hit transporterades de flesta tyska, danska och holländska politiska fångarna. Där upptäcktes de igenskyffiade gravarna av Oldenburg-universitetets studenter och detta lämnade dem ingen ro. Nu kämpar de sedan åtskilliga år för att få uppkalla universitetet efter Carl von Ossietzky.
 
Staden Oldenburg har instiftat ett Carl von Ossietzky-pris för bästa litterära fredsarbete, Hamburgs universitetsbibliotek är uppkallat efter Carl von Ossietzky och åtskilliga skolor och gator i BRD bär också hans namn.
 
I såväl öst som väst planeras utställningar och böcker om Carl von Ossietzky och samlingar av hans journalistik har publicerats.
 
Det är glädjande att ett urval artiklar nu för första gången på femtio år presenteras också för en svensk publik. Carl von Ossietzkys modiga kamp för demokratin har något att lära även nya generationer. Ingen har kunnat beskriva en demokratis födelse och död Weimarrepubliken - som dess förkämpe och försvarare Carl von Ossietzky, min far. Han levde för den och han dog för den.
 
Järfälla den 20 mars 1988