Olls Bert
Av Conny Hultgren

Epoken är en milstolpe i svensk litteraturhistoria. Tiden det handlar om börjar någon gång på 1920-talet och avslutas på 1960-talet när Klarakvarteren i Stockholm revs. Människorna var landbygdens urbaniserade folk. Det var fattiga unga män, som ofta kom från de norrländska myrarna, för att söka äventyret i huvudstaden. De var litterärt intresserade och kom därför naturligt att mötas just i Klarakvarteren där tidningsredaktioner som Stockholms-Tidningen, fackförbundspress och tidskrifter som Folket i Bild fanns belägna.

En typisk dag i Klarabohemernas liv tedde sig enligt följande. Poeterna satt på krogen och skrev ner sina epos för hand på servetter och lösa blad. Någon skickades sedan iväg till en lämplig redaktion, fick tillbaka några tior i ett honorar som man sedan kollektivt snabbt satte sprätt på i baren. Olls berättar om sitt första och enda möte med den störste av dem, Nils Ferlin. De hade träffats på Tennstopet och Ferlin berömde honom för ett jobb han gjort för "Stocken" (Stockholms-Tidningen). Ferlin hade speciellt fäst sig vid tecknarens stora signatur. "Det är bra min son, fortsätt med det! Vad stort är skall stort vara!" sade poeten som var ganska mager om bena. Olls tog naturligtvis intryck av detta och har allt sedan dess behållit denna signatur.

Strax efter att Ferlin fällt kommentaren hade hustrun Henny kommit in i salongen och fört tillbaka Ferlin till deras stilla hem Penningby i Roslagen. Ett hem som säkert förlängde den hårt supande Ferlins liv något. Klarabohemer-na var överhuvudtaget väldigt glada i sprit och festligheter. Detta att aldrig ha en riktig bostad skapade också en ständig oro. Klarabohemerna sov ofta på kyrkogårdar eller helt enkelt på gatan. Såvida de inte övernattade hos någon kvinna. Dessvärre var det få av dem som tycktes hitta den riktiga kärleken.

Det var inte för intet som flera av dem temporärt sökte sig tillbaka till de landsbygdsmiljöer de kom ifrån. Det självförbrännande storstadslivet tog hårt på krafterna. Helmer Grundström sökte sig periodvis tillbaka till sin hembygd Svanavattnet och Bert Olls bodde själv under en längre tid i Bysala, Bergslagen.

I Klarabohemernas dikter finns också ofta denna längtan bort till en annan, bättre tillvaro att utläsa. Lika ofta finns där emellertid också en kall och cynisk verklighet.

Bohemernas förebilder var Victor Arendorff, Gustaf Fröding och Dan Andersson. Poeter som hyllade naturen och kärleken, men som levde snabbt, inte enligt kostcirkeln, och dog unga.

Det har, med åren, lagts ett mystikens romantiska skimmer över Klarabohemerna och deras tid. Precis på samma sätt som när det gäller de gamla utdöda rallarna, flottarna och kolarna. Den som läser "Bohemer i Klara", och tidigare böcker om de nyss nämnda yrkesgrupperna av Bert Olls, inser att det snarare var tunga, otrevliga och inte sällan rent livsfarliga miljöer som de vistades i.

Bert Olls skildrar nu liksom tidigare båda sidorna. Han väljer att inte blunda vare sig för det rosenrött vackra som fanns i Klarabohemernas unika skapande eller för det uselt torftiga luffarliv de levde. Detta är något som utmärker såväl hans konst som hans skrivande. I vanlig ordning är den också lättsam och underhållande att ta del av

Den epok han skildrar är idag ett minne blott. Några människor av det klarabohemiska slaget finns knappast längre, även om det fortfarande är populärt bland unga män och kvinnor från landsbygden att resa till storstaden och leva en utsvävande tillvaro bland krogarna och göra erotiska utforskningar. Att intresset även ibland sträcker sig till litteraturens och skrivandets område är väl ganska klart. Det sägs ju vara så som nya författare oftast föds.

Jag har ingen uppfattning om detta, utan hoppas att det nya författargardet också växer fram i skrivarstugor runt om på den svenska landsbygden. Det är i alla fall där kontakten med det vanliga folket är som tydligast, och utan en känsla för dessa människor kan knappast litteraturen bli en spegling av den verklighet vi alla omges av

Klarakvarteren har grävskoporna sedan länge förpassat till det förgångna. Men alla de texter som där skrevs ner på servetter och lösa blad lever vidare. Nya generationer kommer ständigt att upptäcka den utomordentlige poeten i livets villervalla, Nils Johan Einar Ferlin från Filipstad, och hans dikter om dessa de allra fattigaste, om den förunderligt starka kärleken och om stjärnornas likgiltighet inför döden.

Kanske lyssnar någon till en vistolkning av en Ferlindikt av Broder Tor Bergner, och leds vidare till också dennes eller Helmer Grundströms grovkorniga poesi.

Bert Olls har i och med sin goda introduktionsbok till Klarabohemerna lagt den första stenen. Nu gäller det för läsaren själv att fortsätta botanisera bland alla de böcker som har sitt ursprung från krogborden i S:ta Clara, Tennstopet och Café Cosmopolite. Men de kan vara svåra att få tag i så det gäller att kolla upp de närmaste antikvariaten noga!

Conny Hultgren 2003

Bohemer i Klara
Kunglig jakt under 700 år

Lysetjärnsmilan. Teckning: Bert Olls

Den siste Klarabohemen
gjorde succé i Dalsland

Tecknaren och författaren Bert Olls, känd som den siste Klarabohemen, gjorde stor succé under sin vistelse i Dalsland under en vecka.

Han besökte bland annat den unika kolarbyn i Bengtsfors, vars verksamhet nu riskerar att somna in på grund av sparkrav. Bert Olls uttalade i lokaltidningen Dalslänningen sitt stöd för en fortsatt verksamhet därstädes.

Vidare stod Olls, tillsammans med kolarbyns grundare, Jack Gredander, för en mycket uppskattad utställning om kolarliv och tjärbränning i Bengtsfors konsthall.

Under en cafékväll den 28 mars i Bengtsfors berättade Olls om sin långa karriär och om kolning. En annan kulturkväll den 1 april ägnade han sig åt att tala om Klarabohemerna och att dra jakt- och fiskeskrönor i Håbol.

Under båda tillfällena bjöd den lokale trubaduren Andreas Galle på förnämliga tolkningar av Dan Andersson- och Nils Ferlin-visor.

Bert Olls sålde bra med böcker och teckningar. Den 81-årige Klarabohemen gjorde ett bestående intryck hos Bengtsforsborna.

Conny Hultgren