Det gäller i medvetandeindustrin att kunna skilja på huvudsak och bisak, på stort och smått. Till det har vi grindvakter.
 
Nu har kollegerna fått häcken full. Pressama rullar och sändning pågår. Nu har grindvaktema avgjort frågorna och nu ställer sig fria ordets män och kvinnor på vakt kring demokrati och medmänsklighet. Ty nu gnager Nidhogg på Yggdrasils rötter. Samhället är i fara!
 
Massmedier i Sverige som i Norge fylls av VAM. Vitt Ariskt Motstånd. Löpsedlar. Väldiga rubriker. Stora bilder. Långa texter. Radioreportrarna tutar och TV spär på. Snedmynta nyllen i rutan. Farliga ynglingar i bild. Upphetsade intervjuer. Allvarliga uttalanden. Poliser och säkerhetspoliser framträder med kloka ord i allvarstider. Raskrigarna rustar. Blod skall flyta i rännstenama. Sprang hela helvetet åt fanders! Tors hammare, Sieg Heil och vi möts vid Gnipahålan där Garn tjuter gräsligt. Det hela är hårresande.
 
Men detta Vita Ariska Motstånd som skulle få publikens nackhår att stå rätt ut är tönt. En skenbar nyhet. Kollegernas tönteri är inte så ofarligt dock. De låter bisak skymma huvudsak och knappar ofärd över oss när de mot fast månadslön broderar vidare om det farliga Vita Ariska Motstånd som nu avslöjas. Visst tycks det röra sig om yngre brottslingar. Vapentjuvar, sägs det. Rånare. Någon har tidigare dräpt. Småbus på tillväxt. En notis eller två vore de värda. Men inte mer.
 
Som politisk organisation är Vitt Ariskt Motstånd av samma sinnevärdsliga betydelse som den väldiga nazistkonspirationen Expressen avslöjade häromåret. (Eller som Ulf Blumenbergs blodtörstiga hird av år 1943. Det är en festlig historia. Beställ i biblioteket fram SE nr 8/1943 och se efter!)
 
Att busets småtjuvar, rånare och dråpare därtill famlande sökt sig gängse veckopressmystik som ideologiskt hölje är inget nytt. Salaligan gjorde det för ett halvsekel sedan. Buset skapar inte, buset följer. Marcuse hade lika fel som andra vilka tilldelat trasproletariatet annan och egen roll. När popsångare träder fram inför folket i TV-rutan och hävdar att de övergett sina radikala förvillelser från sjuttiotalet och nu i stallet vill tala om Balder och Tors hammare då är tid för buset att börja leta sig från KRUM till asar och ariska morgondrömmar. Praktisk hjälp att omvandla de dunkla drömmarna till fast organisation behövs dock. Denna gång var det Norges säkerhetspolis som ställde upp. Ty om inte sådant som VAM redan funnes måste det konstrueras. Hur skulle annars staten kunna värna sig i en så svår omställningstid?
 
Det finns ju huvudsaker. De ansvariga nyhetsredaktörer vilka i tjänsten handhar folks medvetande och vilka styrde det massmediala intresset till VAM styrde samtidigt bort offentligt intresse från Ossietzky-affären i Tyskland. TT teg. Ekot teg. TV teg.
 
Inte för att Ossietzkyaffären var hemlig. Nyheterna hade publicerats. Och nog visste Utrikesdepartementet i Sverige lika väl vad det egentligen gällde som den franska eller brittiska utrikestjänsten. Men folk skulle inte få veta i Sverige. Folk skulle i stället förfasas över det motbjudande småbuset i VAM.
 
Folkligt inflytande över utrikespolitiken är erkänt farlig.
 
Det är därför diplomaternas spel kring det gröna bordet av tradition hålls hemligt. Finge folk veta vad Ossietzkyaffären egentligen gällde skulle de kanske slå vakt om nationens existens och vägra gå med i EG:s nya tyska Europa.
 
Men det styrande skiktet i Sverige som ser Sverige anpassning till denna nya tyska Hansa som sin enda utväg ur den djupnande samhällskrisen och som samtidigt inser vad Ossietzkyfrågan gäller oroas. Tysklands ambassadör i Stockholm tvangs därför i enlighet med sin ämbetsmannaplikt låta översätta och till utrikesminister Genscher i Bonn vidarebefordra den officiösa varning som avslutade Dagens Nyheters ledarartikel 5-1--1992 “Reflexrädslan för Tyskland”:
 
“För att anknyta till vad Jan Myrdal nyss skrev i Aftonbladet: Tyskar får finna sig i att det, väl sent, väcker avsky om en tysk domstol 1991 bekräftar en sextio gammal spiondom mot fredspristagaren Carl von Ossietzky, gällande publicering om en hemlig tysk upprustning i strid mot Versaillesfördraget.”
 
Det är nämligen det gällande fördragssystemet i Europa frågan gäller. Har Tyskland verkligen förändrat sin statsdoktrin? Eller är den fortfarande i grund densamma som inför 1914 och 1939? Att fördrag enligt tysk statsrätt blott är papperslappar?
 
Versaillesfördraget var skrivet av segrarna. Det besegrade Tyskland tvangs skriva på. Men Tyskland hade skrivit på. Fast sedan Weimartysklands generaler, ämbetsmän – och politiker bröt medvetet mot fördraget för att kunna rusta inför ett kommande krig. Statsmännen stod upp i internationella församlingar och talade fred och försoning och ordhåilighet samtidigt som de fördragsstridigt och i hemlighet påbörjat rustningarna för det nya kriget. Det var på Weimartiden kriget förbereddes. Hitler kom till ett dukat bord och kunde därför verkställa vad Krupp och generalerna inlett.
 
Den gången samarbetade de tyska generalerna och statsmännen med sina officiella motståndare – bolsjevikerna i Moskva för att genomföra brottet mot fördraget. Politiken för till markliga hjonelag ibland. Eller också kan man säga att den ena handen tvättar den andra. Vem som lurade vem kan diskuteras. Fast de två var inte lika goda, Moskva bröt inte mot något föredrag; Moskva hade ingenting skrivit på och ingenting lovat.
 
År 1991 agerar det stora Tyskland som i gamla tider på egen
 
I hand. Det är – som BBC uppriktigt säger – de forna axelmakterna som driver sin politik på Balkan. Den tyska krigsmakten skall också bli helt lättrörlig och insatsförberedd.
 
Att tysk domstol därför 1991 åter slår fast att de brottsliga ämbetsmännen och statsmännen under Weimartiden handlade i tyskt intresse och att det var brottsligt att avslöja deras brott mot internationellt giltiga föredrag ställer åter frågan om
 
I Tysklands verkliga politik på dagordningen. I klartext sade rätten i Berlin att om ett av Tyskland undertecknat internationellt fördrag står i strid med senare tyskt statsintresse är det inte mer värt än en papperslapp och att den tysk som handlar på annat sätt bryter sin trohetsplikt och är straffbar.
 
Ja, hur är det nu med Tysklands gräns mot Polen? Vad är all gemensam säkerhet och alla löften värda?
 
Det är detta Ossietzky-affären gäller.
 
Att mer liberala tyska ämbetsmän skulle vilja hitta en möjlighet att ta bort ordet “spion” ur domen och så ge fredspristagaren Carl von Ossietzky sin heder tillbaka är inte märkligare än att justitieminister Geijer på tal om Bratt och Guillou menade att:
 
– Det är synd att pojkarna skall kallas för spioner.
 
I sak ändrar det intet.
 
Inte undra på att kollegerna sysslar med VAM.