Den 11juli 1991 bekräftade kammarrätten för Berlin Charlottenburg spionagedomen över en tysk förrädare. Namnet på denne tyske och, enligt dåvarande rikstyske utrikesministern friherre Konstantin von Neuraths skrivelse av 25 november 1936, "notonske landsförrädare" var Carl von Ossietzky.
 
Det avskyvärda handlande för vilket "der 1. Strafsenat des Kammergerichts in Berlin" sommaren 1991, det andra året av det Tyska Rikets av nu enhetlig förbundstysk karaktär återställande, funnit den anklagade och redan tidigare dömde "tidningsutgivaren och redaktören" Carl von Ossietzky straffvärdig var bevisat brott, inte blott förräderi i allmänhet utan fullbordat militärt spionage enligt 1. mom 2 Lagen mot Förräderi av militära hemligheter av 3. juni 1914 (Reichsgesetzblatt 1. s. 195).
 
Detta är en den största europeiska skandal under denna vår efterkrigstid! Men ännu när jag skriver detta tiger i Tyskland såväl Förbundspresident som regering och högsta domstol.
 
Dock i Tyskland har denna dom av år 1991 i alla fall diskuterats – om än med iakttagande av lämplig och förbundstysk försiktighet. Om så gjorts i Sverige vet jag inte. Jag har varit på resa i andra världsdelar. Men ingen svensk jag talat med sedan jag kommit hem till fosterlandet minns något upprört inslag i radio av någon Svante Weyler eller någon hård skrivning från den förbundstyskförtjänstkorsmedaljerade PEN-hjälten och friaordsentreprenören von Vegesack eller ens en publicistisk harkling i liberala Dagens Nyheter av frihetligt obundne Arne Ruth.
 
Kanske har sådant förekommit. I så fall är den svenska publicitetens ära räddad och jag ber i så fail ödmjukast de nu orättvist nämnda om ursäkt.
 
Men om det inte förekommit då bekräftar detta vad jag annars skrivit: De officiella liberala intellektuella i Sverige är maktens fnask!
 
Vilken makt de nu åter fjäskar för i det nya Europa är ingen hemlighet. Stanken från de stora åren på fyrtiotalet ligger åter tjock över kontinenten; fast nu heter orenlighetens Neuropa EG. Om de svenska konservativa varit konservativa och de svenska liberala liberala och de svenska socialdemokraterna socialdemokrater, socialister eller ens borgerliga demokrater skulle de sagt högt vad som nu bör vara tydligt för var och en av de politiskt och juridiskt insiktsfulla – de som läser utrikisk press – bland dem: De mycket tyska ämbetsmännen och de tyska domarna i Kammergericht i Berlin har kommit med det starkast möjliga juridiska försvar för en Saddam Hussein och hans politik. Kammergencht har åter slagit fast att för tyska domare och tyska ämbetsmän gäller undersatarnas Treuepflicht till den tyska staten även när den staten bryter egen lag. Brott är enligt tysk rätt inte brott om det sker för Fosterlandets skull; brottsligt är däremot att avslöja ämbetsmännens statsbrott mot nationell lag, internationell rätt och de heligaste avtal. Det som tjänar den egna staten är rätt. Nu vet vi i Sverige, i Norge och Frankrike vad vi har att vänta oss i Europa av det nya starka Tyskland.
 
I Sverige har jag ännu rätt att skriva detta. Skreve jag det i Tyskland då vore orden brottsliga ty dessa den tyska statens ämbetsmän, dessa domare, deras lagar, ja, deras ämbetsfrihetliga rättsstat är mot all sådan öppen kritik skyddad.
 
Att sådan tysk lagstiftning som den efter vilken Carl von Ossietzky än en gång dömts står i strid med all rättskänsla och är en grundlag och lag som anständigt folk utanför det tyska väldet inte ens anser duga till dasspapper är en sanning som inte kan sägas högt i Förbundsrepubliken Tyskland utan att polisen ingriper. Men än är vi inte i EG, än är vi inte tillbaka i 1941 års Neuropa och än kan Förbundsrepubliken Tysklands ambassadör i Stockholm därför inte vända sig till Utrikesdepartementet och be om polisåtgärder mot den skribent som ifrågasätter såväl de domares personliga karaktär som än en gång dömt Carl von Ossietzky som den tyska stat de tjänar och den grundlag och de lagar de slaviskt följt i sin orättfärdighet.
 
Men vi kommer nog dit om Dinkelspiel och andra får råda! Också svenska ämbetsmän lockas av den tyska rättsordningen och Tryckfrihetsförordningen vore dem ett lätt offer att bringa det nya europeiska Riket!
 
Alltså, nu till den nygamla tyska rättsaffären von Ossietzky, den om vilken anständiga svenska medier tiger som hade de betalt:
 
Carl von Ossietzky var övertygad pacifist redan före Första världskriget. Under Första världskriget befanns han oduglig till vapentjänst och inkallades – liksom Karl Liebknecht – som anläggningssoldat till det farliga befästningsarbetet vid fronten. Han fortsatte sin verksamhet som principfast pacifist efter kriget. Han var en av Weimartidens mest ansedda publicister på vänsterkanten. Dock aldrig kommunist och ofta kritisk mot Sovjetunionen.
 
Carl von Ossietzky dömdes efter en internationellt uppseendeväckande process som landsförrädisk spion till 1 år och 6 månaders fängelse 23 november 1931. Den internationella fredsrörelsens ansträngningar att driva igenom en benådning misslyckades och hans fängelsevistelse inleddes den 23 maj 1932. I enlighet med julamnestien släpptes han 22 december 1932 men greps åter 27 februari 1933 och sattes i koncentrationsläger. Där bröts hans hälsa ned. Den förut friske gavs – troligen genom sprutbehandling – tuberkulos. Under trycket av den mycket kraftiga internationella opinionen överfördes sedan den då dödssjuke Carl von Ossietzky 28 maj 1936 till "Staatskrankenhaus der Polizei" i Berlin. Trots den tyska riksregeringens, dess diplomatiska kårs och dess utländska vänners ansträngningar tilldelades Ossietzky den 23 november 1936 – på femårsdagen av den fällande domen – Nobels fredspris. Ett och ett halvt år senare, 4 maj 1938, avled han i den tuberkulos han försetts med under lägertiden i husarrest i Berlin.
 
Det brott för vilket han nu återigen dömts av tyska domare begicks i tidskriften "Weltbühne" den 12 mars 1929 (årgång 25, nummer 11. sid.402–407). Carl von Ossietzky var dess ansvarige redaktör. Där publicerades en artikel med titeln: "Blåsigt (eller opålitligt) från den tyskaluftfarten" (Windiges aus der deutschen Luftfahrt) av signaturen Heinz Jäger. Bakom signaturen doldes flygspecialisten och skriftställaren Walter Kreiser (som räddade sig undan den tyska rättsmaskinen genom att fly till Frankrike).
 
I den första domen, den som avkunnades av "4.Strafsenats des Reichsgericht" 23 november 1931 hemligstämplades alla domskäl, de anklagade ålades tystnadsplikt. "Weltbühne" nr 11, 1929 och samtliga dess matriser skulle också förintas. Men efter Andra världskriget har "Weltbühne" – även numret med den brottsliga artikeln, nr 11, 1929, återutgetts. Den hemliga domen gjordes på sextiotalet offentlig för forskare i "Bibliothek des Obersten Gerichts" i dåvarande TDR och underlagen fanns tillgängligt arkiverade i "Institut för Marxismus-Leninismus beim ZK der SED" i Öst-Berlin. År 1991 kunde därför Kammergericht i det förbundstyska Berlin nu kosta på sig att öppet redovisa och diskutera domskälen.
 
I artikeln av år 1929 visades med exempel från Lufthansas hemliga arbete i militärens tjänst hur en fördragsstridig tysk återupprustning lagstridigt och svekligen genomförts – även med bistånd från främmande makt. Riksdagen hade åsidosatts och lurats av ämbetsmännen. Såväl lag som grundlag hade brutits. De internationella fördrag och tyska åtaganden vilka enligt dåtida tysk rättsordning stod över även tysk grundlag och lag hade medvetet brutits. En hel serie brott hade begåtts av olika den tyska statens företrädare. De sträckte sig från enkla redovisningsbrott till de grövsta; de vilka numera enligt Nümbergrättegången ingår i katalogen över krigsförbrytelser ("brott mot freden").
 
Domstolen fann nu som i de hemliga domskälen 1931 att brottet bestod i au artikeln kom med sanningsenliga uppgifter. Försöken att hävda att uppgifterna inte var helt riktiga lämnades åt sidan. Domstolen fann frågan om huruvida uppgifterna var hemliga i meningen tidigare okända vara utan intresse. I lagens mening sattes rikets säkerhet i fara även blott genom möjligheten att uppgifter vilkas hemlighållande ansågs av vikt för landets krigsmakt kunde nå en utländsk regering eller en person vilken verkade i utländsk makts intresse helt oavsett om dessa uppgifter redan varit kända, nått eller utnyttjats av främmande makt. Domsolen fann också att frågan om huruvida rikets säkerhet i historisk mening främjats eller skadats av au lag, internationell rätt och ingångna avtal bröts inte var av intresse. Endast ett gällde: var den åtalade skyldig till att ha yppat sådant som enligt hans undersåtliga trohetsplikt mot det tyska fosterlandet av militära skäl skulle förtigits eller ej? I denna stränga mening dömde domstolen 1991 som 1931 helt enligt tysk lag.
 
DOCK:
 
Därmed är än en gång fastslaget att denna tyska Treuepflicht står över lagen, står över internationell rätt, står över alla ingångna fördrag och avtal. En tysk statsmans, en tysk ambassadörs, en tysk regerings heligaste löfte är tomma; ord ett internationellt fördrag eller avtal med Tyskland inte värt det papper det skrives på!
 
Det är helt i sakernas ordning att det är just i det än en gång mäktiga Tyskland den internationella rätt som fått sitt namn efter rättegången mot de avskyvärda tyska krigsförbrytarna nu juridiskt förklarats upphävd.
 
Carl von Ossietzky är än en gång dömd av tyska domare.
 
Vi är dummare än dumma om vi låter lura in oss under tysk suzeränitet som delstat i deras nya Europa. Vem av oss drabbas av tyska domare och tysk rättsstat nästa gång?