Jan Myrdal
Än en gång tysk orätt

Ombudsmannen i ABFden före valuutgången 1991 nästan kanslihusfähige och till i juni månad 1992 förbundsordförande i rävfarmen, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Ola S. Svensson reagerade kraftigt mot diskussionen om Ossietzky. Den domen betydde inte mer än till exempel “fransk (oerhört högt utvecklad officiell) lögnpolitik” eller Sveriges behandling av Helmers. Han avslutade sitt inlägg på helt magnifikt sätt:
 
“Förtryckarnas fiende, som bugat sig för Pol Pot. Förtryckets fiende, som med nedsättande ord uppmanar till förtryck av homosexuella.
 
Detta är JM. Behöver EG-motståndet verkligen denne JM?”
 
Nåja!
 
Svenssons sidofråga först: Vad andras kärleksliv angår menar jag som Erik Blomberg när Viktor Svanberg kommit på att Viktor Rydberg hade en homosexuell läggning att det är likgiltigt.
 
Däremot är det inte likgiltigt om den sexuella läggningen tar sig samhälleliga uttryck så att befordringar i statlig och privat tjänst går sängvägen. Framifrån eller bakifrån. Det påpekade jag för några år sedan och Bengt Göransson höll med. Och det är heller inte likgiltigt om flickor tvingas lägga upp sig för att nå akademisk eller konstnärlig framgång eller om yngre män tvingas göra sig till tvestjärtar och låta karriären komma in genom ändtarmen. Det bör man alltså skriva om. I det skiljer jag mig inte från August Strindberg, Martin Koch eller Vilhelm Moberg. Men det har inte med Tyskland och europeisk union att göra.
 
De krafter som driver på för det enade Europa är nu som för femtio år sedan de stora ekonomiska intressena. Det är marknadens lagar det gäller. Det vet Ola S. Svensson lika väl som vi andra. Talet om något vänsterns Europa är politiskt surr. Ty vad skulle nu det vänsterns Europa vara? Regeringssocialisternas principfasta kamp mot Världsbankens härjningar i Östeuropa och Tredje världen?
 
Att den svenska socialdemokratins ledning i tysthet avskaffade landets möjlighet till egen ekonomisk politik och i en bisats anhöll om att få vara med i den ständiga arbetslöshetens Europa bidrog visserligen till brakförlusten i valet men var knappast en hjälp för de lågavlönade i Portugal. Bildt hade gjort detsamma. Mindre klumpigt kanske. Någon egen, någon vänsterns politik, var det i varje fall lika litet som den franska regeringsvänsterns obefintliga alternativa arbetsmarknadspolitik eller den tyska socialdemokratins obefintliga alternativ för kapitalets hänsynslösa utplundring av det forna TDR.
 
Att fransk och brittisk tryckfrihet är bristfällig och att offentlighetsprincipen inte erkänns av Bryssel utgör viktiga argument mot en europeisering av svensk grundlag. Därför håller också Författarförbundet på med en utredning om tryckfrihetens verkliga läge i Europa. Professor Strömstedt i Göteborg skall till hösten genomföra ett särskilt seminarium om EG-anpassningens betydelse för Tryckfrihetsförordningen.
 
Men detta gör inte den formella rätten till en formalitet. Domen mot Carl von Ossietzky för landsförräderi ingår i en för oss alla farlig specifik tysk rättstradition.
 
Ännu några exempel: Den tyska fredsrörelsen ställde i en skrivelse till riksregeringen den 3 januari 1924 frågor om det “Svarta Riksvärnet” och den då pågående fördragsstridiga och grundlagsstridiga hemliga rustningen för ett nytt krig. Som svar lät rikskanslern, dr Marx, den 9 januari meddela att regeringen vore beredd att “med alla erforderliga lagmedel inskrida” mot den som skulle försöka diskutera detta och general von Seeckt (som ledde den folkrättsstridiga tyska upprustningen) skrev till fredsrörelsen att han “i händelse av en offentlig diskussion om de i Er skrivelse berörda frågorna omedelbart inskrider med undantagstillståndets medel mot Er, helt oberoende av en möjlig landsförräderirättegång.” Och i en riktningsgivande dom av den 14 mars 1928 uttalade Reichsgerichts 5. Strafsenat att “fosterlandets väl” krävde att “varje medborgare är skyldig trohet till den egna staten”. Det var därför straffbart att offentliggöra brott mot internationella avtal.
 
I enlighet med denna orättsjuridik dömdes Carl von Ossietzky. Ty som Gestapo skrev till Göring 28 februari 1936, Carl von Ossietzky, aktiv i fredsrörelsen sedan år 1912, “förrådde Rikets livsviktiga intressen” som redaktör för “Weltbühne”.
 
Det är att märka att de “Rikets livsviktiga intressen” det gällde var den hemliga rustning för ett nytt världskrig som genomfördes i strid med internationella avtal, tysk grundlag, tysk lag och gällande förordningar. Dessa rustningar vilka möjliggjorde för Hitler att besegra såväl Polen som Frankrike och nästan ockupera hela Europa.
 
Det var denna orättsstatliga syn på “Rikets livsviktiga intressen” som bekräftades av tysk domstol sommaren 1991. I denna specifika rättsuppfattning skiljer sig Tyskland på ett hotfullt sätt från såväl Frankrike och Storbritannien som Italien.
 
Då tysk domstol 1991 som 1914, 1924, 1928, 1929, 1931 och 1936 ställer hemligt tyskt statsintresse över fördrag, Nürnbergprinciper, internationell rätt, grundlag, lag och förordning bör Sverige som stat i eget intresse vara på sin vakt Att skriva detta är inte - som Svensson menar – “tyskhat”. Tvärtom, det är att hjälpa de krafter vilka representerar ett andra Tyskland.
 
Att det administrativa skikt, som nu bildar den politiska klassen i Sverige inte önskar diskutera detta är ohjälpligt. Man har släppts ut från den ena rävfarmen eller den andra men med samma instinkter. De behöver det stora Europa. För den politiska klassen blir karriärklivet från nationalstat till Bryssel som karriärklivet för de kommunalpolitiker vilka tog steget från avsättliga fritidspolitiker med risk att möta sina väljare till säkra kommundirektörer med fallskärmsavtal.
 
Men så länge vi andra – utanför rävfarmerna – ännu får diskutera förnuftigt och öppet har vi möjlighet att omintetgöra deras framtidsutsikter.