Nu skall jag skriva om hur en svag man som var stor författare fått sina ord eländigt behandlade av den inskränkta och långtidskontrollerade tyska tryckfriheten. Ja, med den tyska juridiska kälkborgerligheten och dess stat är det som med sebran; ränderna går inte ur. Fast sebrans ränder hotar oss inte. Den tyska kälkborgerlighetens makt i det nu enade Europa gör det dock!
 
Exemplet jag tar är Falladas fängelsedagbok.
 
Hans Fallada (1893–1947, egentligen Rudolf Ditzen) var en stor författare med djupa klyftor i personligheten. Hans bok från 1933 Hur skall det gå med Pinnebergs? bör vara obligatorisk läsning för den som vill förstå det som då skedde i Tyskland och varför det sker nu igen i EU.
 
Nå, Fallada skrev mycket annat. ”Adjö och välkommen åter”, 1934, är fortfarande en av de bästa beskrivningarna av återfallsúförbrytandet.
 
Svag och vacklande som hela sin klass var han inför nazismen – läs ”Hackendal ger sig aldrig” från 1940 – men aldrig nazist och ”Varg bland vargar” som kom på svenska våren 1939 är en lysande skildring av Tyskland efter Första världskriget liksom ”En mot alla från” 1948 av just ett småborgarens motstånd mot det tysk-hitleristiska systemet. (Den tyska titeln bättre: Jeder stirbt für sich allein: Envar dör allena.)

Nå efter en orolig ungdom som diversearbetare och misslyckad författare – också med perioder på sinnessjukhus – kom den drogberoende Hans Fallada vid trettioett års ålder i riktigt fängelse. För att rädda sig förde han där dagbok från den 22 juni till den 2 september 1924.
 
Den dagboken har nu äntligen getts ut på tyska.
 
Men det har den inte.
 
I Tyskland går sådant inte för sig. Inte numera i dess EU heller! En anständig familjeefterlevande har, med stöd i den tyska lagen om en långt över det perversas gräns utsträckt skydddstid, mot författarens önskan för familjens ära tvungit förlaget att klistra en liten vit pappersremsa över författarens riktiga efternamn, Ditzen. Släkten Ditzen vill inte skandaliseras av förfaderns fängelsevistelse.
 
Därtill har utplånats sådana för en äkta tyskt kälkborgerlig familj hemska ord som att den i fängelse inspärrade Ditzúen/Fallada skrev att han som trettioettårig faktiskt masturberat om natten i sin cell.
 
Vad man i det allmänna kulturintressets namn – enom till skräck och androm till varnagel! – offentligen bör skriva om detta tyskeri och om sådana som denne sig personlighetsskydúdande herr Ditzen är säkerligen i Tyskland straffbart! (”Staatsverúleumdung” kallas det i ena fallet. Integritetskränkúning i andra.)
 
Redan har det tyska statsintresset – Mein Kampf! – tvungit oss att utsträcka skyddstiden till sjuttio år. Om vi inte sätter oss till aktivt motvärn kommer regeringen i Berlin genom sin makt i EU tvinga oss till ytterligare sådant tyskeri i vår lagstiftning!
 
Ja, vem vet vad mina barnbarnsbarnbarn mot slutet av tjugohundratalet vill ha utplånat i mitt skrivande!
 
Fast nog vore det därför kul att bryta tyskeriet och ställas inför rätta i Stockholm för att offentligen ha återgett Falladas verkliga ord!