Sommaren 1991 fastställde tysk domstol domen från 1931 mot Carl von Ossietzky. Det var landsförräderi att publicera material om den tyska lagstridiga, grundlagsstridiga och folkrättsstridiga upprustning vilken möjliggjorde Hitlers krig och folkmord. Det är tysk rätt.
 
Ty det går en svart bastardsträng snett över Förbundsrepubliken Tysklands grundlag. Den tyska rättsstatligheten är en oäkting; den nuvarande tyska riksenheten en gökunge i nationalstaternas Europa. Vi bär vår skuld. Som inhyrda knektar åt Richelieus stormaktspolitik slog svenska trupper sönder de tyska länderna. Det tyska folket lyckades sedan aldrig genomföra sin nationsbildning. Borgerlig rätt gavs dem av Napoleons ockupationssoldater. Revolutionen 1848 aborterade. Bismarck drev så samman ett kejsardöme med gisselslag. Resningen 1918 förändrade blott rikssymboler. Allt förblev, generaler, junkrar och krigsrustare. Ur hösten 1918 kröp så helt grundlagsenligt fram en Hitler. Italienarna vräkte sin Mussolini men troget in i det sista mot sin eländiga frisörmodell till Führer lät tyskarna sig ockuperas till officiell demokrati i väst och officiell antifascism i öst. Den nationella misären förblev. Den folkliga resning som till slut gjorde upp med det ihåliga TDR förvreds av Kohl och hans gelikar och även det hoppet aborterades och blev till dagens stora korrupta orättsstat. Den är oss i Europa en verklig fara.
 
Måndagen den 22 juni 1992 höll norska PEN medlemsmöte om domen mot Carl von Ossietzky. Mötet uttalade att domen stod: “i strid med folkrätt och med grundläggande principer för yttrandefrihet och demokrati. Tysk historia efter 1931 visar med all önskvärd tydlighet att Ossietzky hade helt rätt när han varnade för den hemliga upprustningen. Det vore en skam för den tyska demokratin och den tyska rättsstaten om domen från år 1931 förblev i kraft. Detta kan Europa inte bära med sig in i framtiden.”
 
Också svenska PEN har beslutat att behandla domen mot Carl von Ossietzky; vad den betyder för yttrandefrihet och vår syn på Tyskland. Det skall ske på det första mötet efter sommaren.
 
Jag har kritiserat PEN för opportunistisk allmänhumanism. Det är inte konstigt. Två gånger har en dess ordföranden öppet frågat om personer med mina åsikter kan vara med i en så ädel organisation som PEN. En ordförande då jag vägrade acceptera Moskvas dåvarande åsikt att freden varför folken viktigare än allt annat. Jag delade mina afghanska och sydostasiatiska vänners uppfattning att den nationella friheten var viktigare. En annan ordforande då jag hävdade att också motståndares – I synnerhet motståndares! – yttrande- och tiyckflihet måste skyddas. Jag är därför glad att kunna skriva att svenska PEN nu med ny styrelse tagit sitt ansvar. Det officiella Sverige liksom det inspirerade och medialt officiösa gör det dock inte.
 
Jag kritiserar inte det officiella Sverige för att det håller våta fingret I vädret, anpassligt styr än hitan och än ditan för att hålla sig väl åt öster, söder och väster allt efter rådande styrkeförhållanden. Det gäller att överleva. Det är därför man sköt Gustaf III när han sökte spela europeisk roll och det var därför Per Albin under kriget sökte styra så vi varken utsattes för inrikes militärkupp under Konungens beskydd våren 1940; drogs in i krig österut 1939, 1940, 1941; ockuperades av Tyskland eller på allvar stötte oss med Västmakterna eller Kreml. Nog hade jag haft mycket att kritisera Hertig Karl för och nog hade jag mycket att kritisera Per Albin för. Men inte för att de sökte hålla undan och inte av princip störtade landet i olycka. Ty man håller våta fingret i luften för att veta vilka vindar som blåser och kunna handla med insikt om nödvändigheter. Anpasslighet kräver medvetenhet.
 
Domen mot Ossietzky år 1991 är djupt olycksbådande då den ifrågasätter alla relationer till det nya stora Tyskland. Men att en Dinkeispiel inte bryr sig är inte märkvärdigt. Han saknar förmåga att se skeenden i historiskt perspektiv, är som diplomat ointellektuell. Han förmår inte väta sitt finger, kan man säga. Därför talar kolleger på UD också om honom med lätt förakt. Vad en Bildt beträffar är en sådan ju klipsk blott i ungmoderat mening. Tittar därtill med ynglingablick på en massiv tysk fadersfigur som Kohl. Politiska tyskvänner är de båda. Men inte som Högerns tyskvänner i de två förra varven. De saknar deras medvetet nationella svenska perspektiv. De fortsätter I stället den andra högerns onationella tradition. Den att maktförhäxat söka bli lokala regionsföreståndare i ett stort europeiskt hus.
 
Men de gör det utan historisk bildning. Därför inser de inte hur deras vision om detta Europa närmar sig den genomtänkta och kallt realpolitiska ny-europeiska tanke som en Marcel Déat formulerade. De skulle värja sig. Déat var ju kollaboratör och en socialistledare som blev fascist. Men man skall inte lura sig av au Déat använde uniform och hälsning och fraser, om taktiken tycktes kräva nordisk socialdemokrati då socialdemokratade han och om den krävde fascistiska åtbörder då åtbördade han och om den krävde att han skulle skicka judar i döden då gjorde han det trots att antisemitismen var honom en löjlig likgiltighet. Vissa ägg måste knäckas när den europeiska omeletten skall bli av. Déat tyckte inte ens om Tyskland och var intellektuellt mer kritisk mot tysk tradition än en Bildt. Just för au det oundvikliga Neuropa endast med fransk civilisation skulle kunna räddas ur det värsta tyskeriet såg han kollaboration som nödvändig.
 
Tanken på det av Tyskland med historisk/ekonomisk oundviklighet enade och organiserade Europa formulerade Déat inte bara under den tyska framgångens tidiga fyrtiotal. I det tyska nederlaget tvangs Déat fly. Först från Frankrike och sedan över Alperna till Italien. Av katolska kyrkan gömd undan de franska myndigheterna vilka i en tredskodom av 19 juni 1945 dömt honom till döden för kollaboration, argumenterade han utförligt för den historiska nödvändigheten av ett enat Europa i sina “Mémoires politiques”. De skrevs i landsflykten för efterkrigets Frankrike men kunde publiceras först när Europa åter blivit officiell ideologi, år 1989 (Edtions Denol, Paris). Det var 34 år efter hans död 5 januari 1955. De allierades seger var enligt Déat blott en av de vanliga aberrationerna i det historiska förloppet. Krigets utgång hade inte någon nämnvärd inverkan på de allmänna villkoren för de ekonomiska och samhälleliga förhållandena; det var blott ett tillfälligt nederlag för centralmakten i det kring Tyskland med nödvändighet inom kort åter enade Europa. Den som undrar över den franska högerns tillsynes hastigt påkomna kärlek till Tyskland bör läsa Déat och sådana. Kärlek rör det sig inte om; de tror som han att de med fransk civilisationskonst kan rida tigern.
 
Jag är inte överens med Déat. Vore jag det då vore jag nu i Sverige stridbar Europaunionsanhängare (med fascistiska baktankar försedd). Men jag är inte överens då jag både ser andra krafter i historien och kan följa hur han resonerat. Men Dinkeispiel och Bildt traskar på i kollaratörernas spår utan att ens vara intellektuellt genomtänkta som Déat. De är bara kollaborationens nyttiga idioter. Det ställer krav på den offentliga debatten.
 
Därför är det illa att den officiella misären i detta land motsvaras av den officiösa misären. Ossietzkyfallet är ett exempel. I press och media i Sverige är det – vad jag vet – blott Aftonbladet, Arbetaren, Folket i Bild/Kulturfront, Gefle Dagblad, Proletären och Skaraborgs Läns Allehanda – samt Dagens Nyheters ledarsida med en mening – som behandlat frågan om domen för landsförräderi mot Carl von Ossietzky.
 
Efter att jag som mångårig medlem i Publicistklubben i ett halvt år skrivit till styrelsen och begärt en debatt om hur det kommer sig au svenska mediers korrespondenter och dörrvakter inte rapporterat för svensk publik om den för Tysklands grannländer djupt oroväckande nya domen mot Ossietzky har jag fått svar från styrelsen genom Olle Stenholm. Han har hört att PEN tar upp frågan i höst. Därmed är saken avklarad för hans och styrelsens och Publicistklubbens del. Kanske det. Men inte för oss.
 
För de mot ett tyskt Europa lojalt framtraskande svenska politikerna är det olämpligt att deras väljare får veta att domen av juni 1991 innebär att enligt gällande tysk statsdoktrin är den tyska staten ytterst icke bunden av någon lag, grundlag och internationellt avtal. Ett internationellt avtal i laga ordning ratificerat av Förbundsrepubliken Tyskland är inte värt mer än ett begagnat dasspapper i det ögonblick den tyska staten anser det förenligt med tyskt statsintresse att slänga det åt sidan.
 
Också Olle Stenholm och andra mediernas dörrvakter finner detta ointressant. Men för det svenska folket är det intressant. Ty om folk inser detta då finns inte fler svenska medborgare 1992 än 1942 som önskar samgående med Tyskland i ett nytt Europa.