Björn Sandmark har fel i princip och sak i GP (1/6 1993). Det är allvarligt.

Att den tyska beskickningens tjänstemän åter börjat uppträda som om Sverige vore ett protektorat; att de som politiska privatspanare bryter de diplomatiska reglerna; att den tyska ambassadens företrädare sedan i skrift kommer med direkt falska uppgifter: det är mer än formella övertramp. Om inte UD i Stockholm med kraft tar upp frågan med ansvariga tyska myndigheter är vi snart tillbaka i den förnedrande situationen för femtio år sedan då det för UD gällde att hålla den tyska stormakten på gott humör, kosta nästan vad det ville.

Det tyska beteendet är olycksbådande då det finns helt normala mellanstatliga kanaler för rättsfrågor. Bayerns regering kan låta Förbundsrepubliken Tysklands utrikesdepartement uppdra åt beskickningen i Stockholm att bevaka sina intressen. Det pågår också såvitt jag sett av brevkopia en juridisk brevväxling.

Det fanns för femtio år sedan svenska debattörer som ursäktade tyska diplomaters övertramp liksom det senare fanns sådana som ursäktade de sovjetiska diplomatiska övertrampen. Det var oss farligt då som nu. Jag hoppas att Björn Sandmark vid närmare eftertanke är överens i dessa principfrågor.

Varför ge ut Hitler?

Stig Jonasson påpekar i sin utmärkta och informativa inledning till nyutgåvan av Mein Kampf att den måste finnas tillgänglig för att man skall kunna bekämpa nationalsocialismen.

Vi bör läsa Mein Kampf för att kunna urskilja de olycksbådande förborgerliga och antidemokratiska traditionerna i det nya stora Tyskland. Att dess högsta domstol än en gång slår fast att fredspristagaren Carl von Ossietzky var landsförrädare då han 1929 bidrog till att avslöja de tyska krigsförberedelserna; generalers och politikers brott mot internationella avtal, tysk grundlag, tysk lag och tyska förordningar; att domstolen gör det med hänvisning till att statsintresset står över skriven lag och att undersåtens trohetsplikt (en feodal ”Treue”) gäller också när staten är brottslig; det ingår just i den oss hotfulla tyska statstradition Hitler redovisar och hyllar.

Det går inte heller att förstå kansler Kohls politiska manövrer i medborgarskapsfrågan om man inte sätter sig in i den gällande tyska blodslagstiftningen. Hitlers Mein Kampf åskådliggör den blodsmyt som nu gör ättlingarna till personer från de tyska länderna vilka för många århundraden sedan emigrerade till Ryssland och Balkan till tyska medborgare under det att personer födda i Tyskland av föräldrar födda i Tyskland icke är tyskar.

Genom att läsa Mein Kampf kan man bättre förstå varför Kohl inte har accepterat att Tysklands gräns mot dåvarande Tjeckoslovakien av år 1937 är en lika fast och absolut statsgräns som vår gräns till Norge.

Ja, det är med Mein Kampf i handen det blir tydligt varför det finns så konstiga luckor ute längs Tysklands gränser i den nya tyska postnummerserien. 05 hålls öppen; för Schlesien eller Sudeten? 11 är öppen. För Neumark eller Ostpreussen? 43; skall där rymmas Eupen-Malmedy? och är det Elsass som skall nås på det tomma 62?
Inte undra på att Bayerns statsregering inte vill att vi skall läsa Mein Kampf!

Till slut. Björn Sandmark hävdar att jag ”en längre tid bedrivit ett antityskt fälttåg”. Nog delar Förbundsrepubliken Tysklands ambassad i Stockholm denna uppfattning! Jag har under de senaste två åren särskilt skrivit och talat om den nya domen mot Carl von Ossietzky och vad den avslöjar om den tyska så kallade rättsstaten. Det har jag gjort i Sverige som i Tyskland.

Jag tillhör den generation som växte upp när Tyskland dominerade. Då liksom nu var det nödvändigt att mot såväl tyskhatare som officiella tyskvänner ta ställning för det and­ra Tyskland, för den tyska tradition som är också vår liksom det en generation senare var nödvändigt att gå mot yrkesförbuden i båda de tyska staterna och kräva det tyska folkets rätt till nationell enhet. Det är inte antityskt! Just om detta handlar min bok Det nya Stor-Tyskland.

Ordfront har för övrigt gett ut ett urval av Carl von Ossietzky Osaliga äro de fridsamma.