Nyårsafton 1991 upplever jag ungdomen på nytt. Inte i kroppen. Den drar ju mot de sextiofem. Den skulle jag gärna byta mot femtonåringens bara jag kunde behålla en del insikt åren gett mig. Kan jag inte det får det vara. Fast jag har ju i detta inget val.
 
Men jag upplevde eh viss min svenska ungdomlighet på nytt; det susar tidigt fyrtiotal i öronen som för femtio år sedan. Ty åter är det en stor tid för ett nytt Europa och det tigs än en gång sammanbitet och öronsusande i riket som det legs kring oss i januari 1942; det år när jag skulle bli femton.
 
Det är med detta tigande i de offentliga medierna som med isen på Mälaren härutanför. Tystnaden lägger sig över landet när kylan kommer. Nyss porlade och kvittrade det – sommar eller höst, trettiotal eller sjuttiotal – så kommer frosten och det blir tyst. Knarrande tyst. Fast ibland när kölden riktigt knäpper till blir tystnaden dånande. Då när isen tjocknar dånar det om nätterna från sjön. Dovt och utdraget. Som tystnaden nu dånar om Carl von Ossietzky i Dagens Nyheter som i Sveriges Radio, i Svenska Dagbladet och PEN-klubb som i Publicistklubben.
 
För några år sedan skrev dock Dagens Nyheter ännu stort om honom. Ordfront hade år 1988 till femtioårsminnet av hans död gett ut ett urval artiklar i Hans 0. Sjöströms översättning: ”Osaliga äro de fridsamma” och därför besannades Torgny Segerstedts ord: ”En gång skola statyer resas till minne av Carl von Ossietzky. En gång skola de, som nu icke våga viska hans namn, stå upp och prisa hans livsverk.”
 
Carl von Ossietzky var ju från Hitlers nederlag 1945 under fyrtiofem år Tysklands demokratiska hjälte; samman med Thomas Mann representerade han inför omvärlden ”det andra Tyskland”.
 
Han var kämpande demokrat, omutlig och rakryggad, antifascist, krigsmotståndare, vänster men inte kommunist, partilös, fredspristagare, koncentrationslägerfånge; död i sviterna efter nazisternas misshandel. En tysk Tyskland kunde vara stolt över.
 
När Willy Brandt tog emot Nobels Fredspris i Oslo 1971 talade han på Oslo-universitetet om Carl von Ossietzky: ”Hedersbevisningen åt honom var en seger över barbariet. Jag skulle i dag i ett fritt Tysklands namn högtidligen vilja rikta ett senkommet tack till Nobelkommittén.”
 
Men det var då det. Nu var det 1991. Det stora Tyskland hade återförenats, folktyskarna strömmar in i riket från östområdena och Tyskland har klivit ut på scenen som ledande stormakt i Europa. Som enda stormakt. Ty i öster håller Sovjetunionen på att upphöra och Ryssland går in i en ny Stor Oreda. När Kammergericht i Berlin sommaren 1991 än en gång bekräftade domen mot spionen Carl von Ossietzky hördes därför inte ett ljud i Sveriges Radio, skrevs inte ett ord I Dagens Nyheter.
 
Eller rättare sagt – jag var utomlands och kunde inte följa allt som sades och skrevs i Sverige – jag har inte träffat en enda person i detta land som hävdat att han hört Svante Weyler redogöra för det eller sett några artiklar Arne Ruth eller Thomas von Vegesack skrivit om det. Om de yttrat sig måste det skett med minsta möjliga bokstäver.
 
Det kan inte bero på att fallet var dem okänt. Det avkunnades ingen dom i hemlighet i Berlin. Domen offentliggjordes. Tyska tidningar skrev om den. Några – inte många längre dock! – tyska intellektuella stod upp och sade som sant var att domen var ett historiskt svineri.
 
Men grindvakterna I svensk press och svenska medier har sett till att nyheten inte nådde svensk publik. Den var politiskt olämplig.
 
De svenska diplomaterna i Tyskland har i tjänsten följt processen. De väntar nu liksom den medvetna tyska opinionen med spänning på ställningstagandet från Bundesgericht – högsta domstolen – i Bonn. Det domslutet kan nämligen komma att avgöra den långsiktiga politiken gentemot det nya starka Tyskland såväl i Paris och London som i Washington och därmed bestämma det spelrum Sverige kan få i det tyska Kontinentaleuropa.
 
Ty Carl von Ossietzky dömdes år 1931 av riksrätten för spioneri. Han hade I Weltbühne år 1929 publicerat material om den hemliga tyska upprustningen. Det var spioneri enligt 1914 års lag.
 
Det hjälpte honom inte att han avslöjat att de ansvariga tyska ämbetsmännen i denna hemliga upprustning bröt mot lagen, satte sig över grundlagen, bedrog riksdagen. Allt detta var ett intet mot att han brutit sin undersåtliga trohetsplikt. Om detaljerna i avslöjandena var sanna eller ej var heller inte av intresse för bedömningen av brottet.
 
Han dömdes alltså och gick I fängelse. Frigavs i julamnestien 1932 men greps av SA efter Hitlers maktövertagande och sattes I koncentrationsläger. Där misshandlades han och gavs tuberkulos. Världsopinionen tvang tillslut de tyska myndigheterna att släppa den då dödssjuke Carl von Ossietzky från lägret och låta honom komma under läkarvård. Fast under Gestapos bevakning. När han tilldelades fredspriset förbjöds han resa till Oslo för att ta emot det och Tysklands utrikesminister förklarade att det var en skymf mot Tyskland att belöna en dömd landsförrädare.
 
Nu bekräftade Kammergericht denna dom. Det säger en hel del om Tyskland och dess domare 1931 som 1991. Nog kan vi som minns de stora åren känna upprördhet. Men det förklarar inte varför utrikesdepartementen i Stockholm som i Paris, London och Washington i tysthet så uppmärksamt avvaktar vad Bun