Jan Myrdal
Nu som förr:
En orättens tyska folkrätt

Förbundsrepubliken Tysklands Generalbundesanwalt, riksåklagare skulle vi säga, heter Alexander von Stahl. Han företräder nu den tyska staten mot den döde tyske fredspristagaren Carl von Ossietzky.
 
Ty nu går Ossietzkyaffären mot sin juridiska avslutning. Snart skall Tysklands högsta juridiska instans, dess Bundesgerichtshof, gå till beslut. Denna höst faller domen.
 
Grundfrågan är så enkel att var och en själv kan ta ställning. Just därför bör bakgrunden till den nya Ossietzkyaffären skrivas i klartext till dess ingen efteråt kan säga:
 
– Jag visste inte...
 
Det kejserliga Tyskland förlorade det Första världskriget. I fredsfördraget förpliktade sig Tyskland i detalj att icke åter rusta för krig. Denna folkrättsligt erkända och internationellt gällande förpliktelse infördes i tysk grundlag och lag; den var juridiskt bindande för såväl tyska politiker, generaler och domare som för var tysk medborgare. Så var det i teorien och i de diplomatiska högtidstalen.
 
Men i verkligheten genomförde tyska politiker och generaler en brottslig återupprustning i strid med alla gällande avtal och lagar. Med stor effektivitet förberedde ledande politiker och ämbetsmän i förbund med det mäktiga tyska storkapitalet i hemlighet Tyskland för en kommande revansch. När Adolf Hitler gavs makten var förberedelsearbetet genomfört. Honom återstod blott att inför världen avslöja den tyska krigsmaktens styrka.
 
Denna de tyska ämbetsmännens och politikernas fördragsbrytande och brottsliga politik möjliggjorde den de tyska monopolens väpnade kamp för världsmakt som kallas Andra världskriget.
 
SS och andra tyska och med Stortyskland förbundna mördarband utförde dåden; men ytterst ansvariga för de enorma krigsoffren i väster och i öster och de miljoner som gick under i de väldiga lägren var de tyska administratörer och jurister som genomfört den hemliga upprustningen under Weimarrepublikens demokratiska och fredsvänliga mask. De var skrivbordsmördare; SS blott mördarhänderna.
 
Men Tyskland är inte befolkat av någon särskilt blodtörstig och förbrytersk människosort. De flesta tyskar är som folk är mest i alla våra länder. Det finns lika litet något tyskt uront som något judiskt, ryskt eller brittiskt. Men med den tyska staten har det varit något särskilt ända sedan den demokratiska rörelsen krossades efter 1848.
 
I Tyskland gavs vid sekelskiftet rösträtt och föredömlig socialvård; dess arbetarrörelse var förebildlig, hade tidningar, riksdagsmän och organisationer. Weimarrepublikens grundlag kunde läsas som ett folkstyrets ideallag. Men den tyska staten förblev fri i förhållande till såväl folk som lag.
 
Men inte till herrarna dock. Staten var deras instrument. Herrenklub, Deutscher Klub, hette också det nätverk på några hundra medlemmar – överklassens högsta företrädare, generaler, junkrar och politiker – som länkade den hemliga upprustningen och spelade över makten i staten till herr Hitler. Helt enligt de formella demokratiska spelreglerna för övrigt.
 
Hela denna tid fanns många i Tyskland som tog strid för folkväldet. Såväl borgerliga demokrater som socialister. Fackföreningsmän och skribenter. Det har hela tiden funnits ett andra Tyskland. Ett Tyskland som sannerligen är ett Tyskland av Dichter und Denker (diktare och tänkare) och inte bara av Richter und Henker (domare och bödlar). De var så många att Hitler tvangs upprätta koncentrationsläger och bygga ut Gestapo och ss för att få bukt med dem och kunna släppa kriget loss.
 
En av dessa många tyska demokrater hette Carl von Ossietzky. Han var en av de största bland dem. Han bekämpade det kommande kriget. Han var pacifist och vänsterman. I den tidning för vilken han var redaktör – “Weltbühne” – publicerade han material som stillsamt men tydligt avslöjade den brottsliga upprustningen.
 
För detta dömdes han av tysk domstol år 1931.
 
När Hitler gavs makten togs Carl von Ossietzky till koncentrationsläger. Där misshandlades han och torterades. Världsopinionen tvingade fram ett sorts frigivande. Men han förbjöds lämna Tyskland för att ta emot Nobels Fredspris. Han dog i sviterna efter tortyr och fängelse i Berlin 48 år gammal.
 
Carl von Ossietzky hade bidragit till att avslöja brott. Men han hade dömts som landsförrädare. Domstolen år 1931 fastslog i sin dom att hans brottslighet icke påverkades av huruvida det han avslöjat vore ett folkrättsligt brott eller ej. Oavsett om staten och dess företrädare begår brott mot internationell rätt, egen grundlag och lag är undersåten skyldig att iaktta trohet. Jag citerar nyckelmeningen på tyska:
 
– “Dem elgenen Staat hat jeder Staatsbürger die Treue zu halten.”
 
Märk! Denna skrivning av år 1931 stod då i strid med gällande folkrätt. Nu står den i direkt strid med Nümbergdomsluten och Förenta Nationerna. Sådan troheten är i lagens mening brottslig!
 
Det är en skrivning som direkt anknyter till den särskilda tyska statsideologien. Det är en skrivning som var den grundläggande skrivningen för Hitlertysklands rättsskipning.
 
Efter Berlinmurens fall och Tysklands återförening begärde Carl von Ossietzkys dotter, den i Sverige bosatta Rosalinda von Ossietzky-Palm, resning i målet. Det hade hon rätt att göra. Det var tid au tvätta bort en tysk skamfläck.
 
Men den 11juli 1991 fastslog domstolen i Berlin domen av år 1931. Domstolen varnade därmed den specifika ryska rättsuppfattning enligt vilken statens handlande står över lag och fördrag.
 
Domslutet har rest protester såväl i Tyskland som i Tysklands grannländer. När målet nu gått vidare till högsta domstol har tyska jurister tagit upp det principiellt avgörande i denna rättegång. Advokaten Gerhard Strate i Hamburg har påpekat att domslutet var lagvrängeri (Rechtsbeugung). I skrivelse till Bundesgerichtshof har han framhållit att den “hemlighet” för vilken Ossietzky år 1931 dömts utgjorde ett grundlagsbrott. Domarna i riksrätten av år 1931 hade gjort sig skyldiga till straffbart lagvrängeri.
 
Det är i denna situation som Förbundsrepubliken Tysklands högste juridiske företrädare, den under statligt tyskt ämbetsmannaansvar handlande riksåklagaren Alexander von Stahl ansluter sig till den lagvrängande tyska statsideologi enligt vilken staten står över internationell och nationell lag. Domen av år 1931 bör stå fast. Troheten är avgörande. Genom att publicera uppgifter om brottslig verksamhet satte Ossietzky “Rikets säkerhet i fara.”
 
Den tyske riksåklagaren går därmed öppet mot den internationella rättsuppfattning som efter Nümbergrättegångarna och i Förenta Nationerna fastslagits som gällande rätt. För Alexander von Stahl står Tyskland över allt. Det är illa nog.
 
Men om Bundesgerichtshof går på samma linje då visar det sig att Tyskland inte bara åter är Europas mäktigaste stat som nu öppet kan föra ekonomiskt krig mot dollarn, plundra alla Europas valutor för egen vinnings skull och med traditionell tysk diplomati släppa kriget loss på Balkan utan därtill vågar slå grundbulten ur sin omskrutna rättsstat.
 
Detta är något många gånger allvarligare än de omskrivna horder av unga nynazister vilka angriper utlänningar eller de olika gamla nostalgiker som samlas för att sjunga:
 
– ”Venn alle untreu werden...”
 
Det är hög tid att också sådana stilla liberaler som Svante Nycander och Arne Ruth vaknar ur sin dvala.
 
Domen mot Ossietzky angår nu som 1931 hela Europa!