När jag skriver detta har Bundesgerichtshof, Tysklands högsta domstol – ännu inte nått ett beslut i fallet Ossietzky. Den tyska rättsstatlighetens högsta företrädare har dragit spiondomen mot fredspristagaren i långbänk sedan sommaren 1991. Som om de vore centerpartistiska svenska politiker i vånda inför en ny kämkraftsutbyggnad!
 
Det kan tyckas märkligt. Är inte Carl von Ossietzky ett tyskt föredöme? Har inte den tyska rättsstatens representanter hyllat minnet av honom? Också dess nuvarande representant i Sverige, ambassadör Reinhold Schenk, beundrar honom öppet och strävar efter au tvätta bort skamstämplen från denne det andra Tysklands store hjälte.
 
Visst är det en pinsamhet att domstolen i Berlin sommaren 1991 än en gång dömde Carl von Ossietzky som spion för just de ord vilka gav honom Nobels fredspris av år 1936.
 
Finge taktiska politiker och diplomater bestämma skulle hela frågan förpassas ner bland historiens fotnoter. Tyskland skulle handla slugt som Vatikanen när Index kommer bort. Spionstämpeln skulle suddas bort i en handvändning. Det var ju känt av fransmännen det som trycktes i hans tidskrift. För övrigt var det ju inte riktigt riktigt heller. Det hela med rättegång och dom bara en serie missförstånd alltså. Schwamm drüber! Svampen på! Historiens tavla blir som ny. Tid för europeisk jubelfest. Upp flyga orden: Ordets frihet, västerländsk humanism och ädel ande.
 
Men inte så märkligt ändå. Tyskland är en rättsstat. Dock av särskilt slag med av ålder en statslära enligt vilken jeder Richter sitzt an des Kaisers statt (varje domare är statens representant). Och det är inte så lätt för ens de mest slipade jurister att fria Carl von Ossietzky från spiondomen utan att rycka undan en grundsten i den specifika tyska rättsstatligheten.
 
Så här ligger det till:
 
I det europeiska säkerhetssystemet under adertonhundratalet hade Belgien liksom Schweiz en av Europas makter fördragsenligt fastlagd beständig neutralitet. Det hade varit deras bestämda villkor då Belgien slutligen av alla erkändes som självständig stat i Europa år 1839. Den tyska staten var enligt den allmänna internationella rätten bunden av detta åtagande.
 
Men den 4 augusti år 1914 hade Tysklands trupper marscherat in i Belgien och Tysklands rikskansler Theobald von BethmanHollweg sade till Storbritanniens ambassadör i Berlin sir William Edward Goschen om det högtidliga fördraget om Belgiens ständiga neutralitet att "neutralitet bara" var "ett ord" och fördraget av 1839 bara "en papperslapp" ("ein Fetzen Papier"). Första världskriget hade inletts.
 
Nu bör det sägas – propagandakampanjerna från den tiden till trots – att också de andra makterna i handling visade förakt för såväl ord om neutralitet som fördrag och att Tyskland inte ensamt bar ansvaret för krigsutbrottet liksom att de tyska soldaterna i detta krig inte var särskilt mycket grymmare än andra staters. Tyskland var också år 1914 – med sin höga kulturnivå och sin starka socialdemokrati – en rättsstat. Men Tyskland var samtidigt den rättsstat som i enlighet med sin statsdoktrin officiellt satte tyska intressen över alla sina undertecknade fördrag, över internationell och nationell lag. Tysklands ord gällde blott så länge detta var förenligt med tyskt statsintresse. Det var den ideologiserade räljsuppfattningen som gjorde Tyskland unikt.
 
Carl von Ossietzky dömdes som spion för att han låtit röja uppgifter om den under tjugotalet pågående hemliga återupprustning som den tyska staten, dess politiker, militärer och ämbetsmän genomförde i strid med det av Tyskland undertecknade och för dem alla med bindande kraft gällande fördraget i Versailles.
 
Här krävs tydlighet. Ty många talar mörkt. Denna fred var en segrarnas fred. Den var en våldsfred. Men den gällde och den tyska underskriften band såväl staten Tyskland som alla dess politiker, ämbetsmän och militärer. Först efter det att Hitler den 16 mars 1935 införde allmän värnplikt och upphävde Versaillesfördragets femte avsnitt och de övriga signatännakterna blott svarade med lama protester kan man hävda att de tyska äinbetsmännens och militärernas fördragsmässiga trohet till det internationella avtalets bestämmelser om tyska rustningsbegränsningar abrogerats. 1931 som 1929 gällde de med full kraft över såväl domare som generaler.
 
Det bör påpekas att det Andra världskriget utlöstes av Hitlers politik men att hans grepp efter världsmakt kunde genomföras efter just den hans öppna och extremt snabba återupprustning som möjliggjorts genom Weimartidens hemliga och avtalsstridiga rustningar och krigsfallsplanering. Hitler kom till ett bord redan dukat för ett andra försök att nå hegemoni. Han fullbordade de brott mot freden Weimartidens ansvariga påbörjat. Det gjorde man i Hitlers Tyskland ingen hemlighet av. Generalöverste Hans von Seeckt – under Första världskriget generalstabschef för 11. armén under dess fälttåg i Galizien och Polen – tillträdde som chef för det då officiellt nedrustade Tysklands arméledning år 1920. Vid sin död i december 1936 hyllades han av Völkischer Beobachter, av Hitlers dåvarande krigsminister generalfältmarskalk von Blomberg och övriga Tredje Rikets företrädare som den tyska återupprustningens fader, den där samman med hjälpsamma och välmenande politiker undvikit fiendens diktat och lagt grunden till ett folk i vapen.
 
Carl von Ossietzky dömdes år 1931 för att skydda den tyska statsrätt enligt vilken tyskt statsintresse – det som styrde t.ex. en Hans von Seeckts fördragsstridiga och objektivt brottsliga handlande – står över undertecknade fördrag, internationell rätt och nationell lag. Carl von Ossietzky dömdes för brott mot en, enligt tysk statsrättstradition definierad, undersåtlig Treuepflicht.
 
Om denna statsrätt gäller då är också domen av 1931 korrekt. Att uppgifterna till en del var felaktiga är för brottsligheten lika ointressant som att denna tyska upprustning – enligt dåtida uppgifter – var totalt och i detalj dokumenterad i en också av britterna "for your information" känd men icke offentliggjord fransk dossier om Tysklands brott mot Versaillesfördraget.
 
Mycket kan sägas om Kammergericht i Berlin och dess ledamöter. Men för så vitt tysk statsrätt gäller har de gjort sin plikt och dömt efter paragrafernas ande och bokstav när de i juli 1991 bekräftat domen mot Carl von Ossietzky för spioneri.
 
Att anständiga tyskar skulle vilja hitta en väg att tvätta bort spionstämpeln vet jag. Jag förstår det. Känslomässigt skulle jag reagera likadant. Att Bundesgerichtshofs ledamöter nu söker finna en juridisk utväg att trixa sig – och Tyskland – ur tvånget att ta offentlig ställning till kärnfrågan förutsätter jag.
 
Men sakfrågan kvarstår:
 
Antingen gäller den den tyska rättssynen på den tyska statens överhöghet som styrde rikskansler Theobald von Bethman-Hollwegs ord om 1839 års fördrag om Belgiens ständiga neutralitet som "en papperslapp"; som styrde de ansvariga tyska politikernas stöd åt den brottsliga tyska återupprustningen efter Versaillesfreden; som styrde domstolarna år 1931 och år 1991 och då finns ingen annan laglig utväg än att enligt den lag som är tysk döma fredspristagaren som spion för att han avslöjat statens brott.
 
Men då vet vi Tysklands grannar vad Tysklands löften om Polens västgräns och om europeisk säkerhet är värda; då vet vi att det tyska undertecknandet av icke-spridningsavtal och FNstadga och EG-fördrag inte är värt bläcket namnnteckningarna skrivits med. Den dag det ligger i tyskt statsintresse att förklara avtalen "blott papperslappar" blir de "bara ord".
 
Vi står då ganska snart inför en nytt omfördelningskrig i Europa. En all-kontinental variant av det jugoslaviska eländet.
 
Eller också är Bundesgerichtshof beredd au slå fast att Versaillesfördraget gällde för Tyskland år 1929; att av Tyskland undertecknade fördrag gäller över tyskt statsintresse. Då kan sannerligen en ny tid randas I Europas! En i vilken vi inte behöver leva under tyskt hot.
 
Då följer att den tyska staten erkänner au fredspristagaren Carl von Ossietzky handlade rätt men att de politiker och ämbetsmän vilka lät genomföra den hemliga upprustningen var brottslingar liksom de domare vilka år 1931 och 1991 satte tyskt statsintresse över internationell rätt.
 
Men det finns ytterligare en fråga som bör klargöras. Under en lång följd av år gavs bredvid Förbundsrepubliken Tyskland en andra folkrättsligt erkänd tysk stat. Där var Carl von Ossietzky en officiellt firad hjälte. Men domen mot honom reviderades icke. Också Tyska Demokratiska Republiken lät honom behålla spionstämpeln. Varför?
 
Den sista meningen i den åtalade artikeln i Weltbühne 12 mars 1929 hade lagts till av Carl von Ossietzky själv. Den löd:
 
– Aber nicht alle Flugzeuge sind immer in Deutschland...
 
– Men inte alla flygplan befinner sig alltid i Tyskland...
 
Därmed hade Carl von Ossietzky lyft på locket till det då pågående hemliga militära samarbetet mellan Weimar-Tyskland och den dåvarande Sovjetunionen. Det var ett straffbart yttrande 1931 men också en politiskt olämplig diskussion i den Tyska Demokratiska Republik som sin grundlag till trots förblev en avhängig stat, näst intill en sovjetisk ockupationszon.
 
Inte för att Sovjet hade brutit något fördrag. Moskva hade inget undertecknat och var inte bundet av sitt ord. Men just detta militära samarbete var en känslig fråga. Några bland dess upphovsman vilka sedan hade sökt fullfölja det under förändrade omständigheter blev – som Radek – avrättade i de stora processerna. (Om detta har jag skrivit; se volymen Tidens ålder. Skriftställning 16.)
 
Carl von Ossietzky hade inte bara berört den tyska högerns inflammerade frågor; han hade därtill pekat på den officiella tyska vänsterns eländighet. Också socialdemokrater i regeringsställning och kommunister i Sovjettrohet bär ansvar för att Weimar-Tyskland kunde duka bordet åt Herr Hitler!