Jan Myrdal
När fasaden skall rämna

Tala om långbänk! Snart har det gått elva månader sedan Kammergericht i Berlin klubbade den nya domen för landsförräderi mot fredspristagaren Carl von Ossietzky. De lika högt hedrade som välbetalda domarna i förbundsrepublikens högsta domstol sitter ännu häckande i tystnad på överklagandet.
 
Nå, det är inte att undra på. Den som känner Tysklands historia förstår deras vånda. De är traditionella tyska ämbetsmän; alltså tarmar fyllda av överhetsfruktan och hopp om att ödet sig förbarme i deras tjänsteutövning. Ty de står nu inför valet att antingen bekräfta den lägre rättens dom och då erkänna att bakom den omskrutna tyska rättsstatens fasad döljer sig en typiskt tysk orättsstat en där det egna tyska statsintresset står över varje förordning, lag, grundlag och internationellt åtagande; eller att erkänna att internationell rätt gäller också mot tyska statsintressen och då på en gång bekräfta vad det andra Tyskland i generationer hävdat, riva upp de beslut och domar på vilken den tyska statsorätten vilar och göra Tyskland till en vanlig europeisk stat.
 
Ryktet sade visserligen att de höga ämbetsmännen skulle klämma fram ett beslut till jul. Men det ryktet talade falskt. Det tjänade bara att få tyst på kritiken i Tyskland. Det finns ju andra Tyskland än herrarnas och ämbetsmännens. Ett som upprörs över domen mot Ossietzky nu som det på goda grunder upprördes 1931. De visste vad som skulle ske och de vet vad som kan ske.
 
Nå, från Sverige behöver den tyska ambassaden inte rapportera hem om större protester. Svenska media brukar veta sin plikt. Till det behövs inga grå lappar ens. Fichtelius må vara god vän och en gång påtänkt som redaktör för FiB/K men inte har han beordrat en Svante Weyler att gräva i Ossietzkyfallet inte. Ty den som Gud ger ett ämbete ger han också förstånd att rätt handha det.
 
Arbetaren är det enda organ jag känner till som från Berlin direkt rapporterade om domen. “Ossietzky fortfarande förrädare” löd rubriken 23-8-1991. Franz Gluckman hade signerat nyhetsartikeln. Själv har jag skrivit i Aftonbladet och i FiB/K. Svante Nycander har tagit upp fallet i Dagens Nyheter. Vad övrigt är i detta informationsrötans lilla utkantsland är tystnad.
 
Därför skall jag nu än en gång ta upp frågan och det så pedagogiskt tydligt att ingen redaktör, jurist eller diplomat sedan kan ursäkta sig med att ham/hon inte visste.
 
För att förstå det nya Ossietzky-fallets betydelse bör vi hålla i minnet att det inte var Hitler som inledde Tysklands fördragsstridiga upprustning för ett andra imperialistiskt anfallskrig. Hitler gick till dukat bord. Han fullföljde de krigsförberedelser Weimarrepublikens regeringar inlett. Utan deras förberedelsearbete hade varken det tyska filttåget mot Polen 1939 eller det mot Frankrike 1940 kunnat föras till framgång.
 
Men – och det återkommer jag till – under Weimarrepublikens tid var den tyska upprustningen olaglig och därför hemlig; en det Tyska Rikets statshemlighet. Hitler gjorde den offentlig och abrogerade de lagar. som förbjudit den. Carl von Ossietzky tillhörde de representanter för det andra Tyskland som för den europeiska fredens skull på Weimarrepublikens tid sökte avslöja och offentliggöra ämbetsmännens, officerarnas och regeringarnas brottsliga förehavanden.
 
Den 23 november 1931 dömdes Carl von Ossietzky som utgivare och redaktör för tidskriften “Weltbühne” för spionen enligt “Lagen om förrådande av militära hemligheter av 3 juni 1914”. I “Weltbühne” hade han den 12 mars 1929 publicerat en artikel av signaturen “Heinz Jäger” (Walter Kreiser) om en pågående tysk återupprustning; Carl von Ossietzky hade därtill själv i en mening antytt att de tyska luftstridskraftemas hemliga återställande ägde rum utomlands (han skrev dock inte “i Sovjetunionen”).
 
Det lagrum enligt vilket Carl von Ossietzky fälldes motsvarar rätt väl vår svenska Brottsbalk 19:5, spioneri. Den intresserade bör på närmaste bibliotek läsa de utförliga förklaringarna i “Kommentar till Brottsbalken II” av Nils Beckman m.fl.
 
Ty frågan om huruvida underrättelseorgan i andra länder redan kände till den pågående upprustningen är i såväl svensk som tysk rätt utan betydelse. Frågan huruvida uppgifterna var korrekta har i svensk rätt alltid varit utan betydelse; i nu gällande svensk lag har detta uttryckligen fastslagits. (“...dömes, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för spioneri...”.) Äldre tysk rätt skiljer sig inte från äldre svensk rätt.
 
Om - märk väl: om! – “Lagen om förrådande av militära hemligheter av 3 juni 1914” år 1929 varit gällande för uppenbarande av den statshemlighet upprustningen under Weimarrepubliken utgjorde då – och blott då – kan domen av 23 november 1931 och den bekräftande domen av Kammergericht i Berlin av 11juli 1931 ha varit rättsligt korrekt.
 
Frågan blir i så fall om övertrampet egentligen var så ringa att åtal kanske inte bort väckas eller om det går att finna tekniska felaktigheter i domen. Då domen i Berlin 11juli 1991 alldeles påtagligen är stötande för det allmänna rättsmedvetandet, då den skadar Förbundsrepubliken Tysklands intressen, då den drabbar en av det fåtal tyskar från trettiotalet vilka det nuvarande officiella Tyskland – dess ambassadörer, dess politiker från kommunalmän till kansler – både kan och gärna vill, hylla inför den internationella opinionen vore det inte särskilt svårt för de lagkloka i den förbundstyska högsta domstolen att finna en acceptabel och juridiskt hållbar utväg. En som gjorde det möjligt för Tyskland att helt ta avstånd från den nazistiska riksregeringens uttalanden kring nobelpriset och tvätta bort spioneristämpeln från I1 Tysklands fredspristagare Carl von Ossietzky.
 
Men det kan de höga domarna inte.
 
Ty frågan gäller en grundfråga för det Tyskland som nu för tredje gången detta århundrade stiger fram som den europeiska kontinentens starkaste makt och söker ena ett Europa kring sig på sina egna villkor.
 
Så här ligger det till.
 
Efter det att Tyskland förlorat sitt första försök detta århundrade att nå europeisk hegemoni tvangs dess representanter underteckna freden i Versailles. Där begränsades Tysklands milltära styrka. Dessa fördragsenliga förpliktelser övertogs i tysk lagstiftning och stod i enlighet med artikel 178 i den år 1931 som 1929 gällande tyska författningen över alla andra förordningar, lagar och bestämmelser. Detta innebar att varje tysk politiker, ämbetsman, officer och medborgare hade att iaktta dessa bestämmelser.
 
Jag upprepar: Den olagliga tyska upprustningen var i Tyskland olaglig i ordets mest strikta tolkning.
 
De officerare, ämbetsmän och politiker vilka genomförde den var förbrytare. De domare vilka dömde Carl von Ossietzky och ett stort antal liknande representanter för det andra Tyskland vilka sökte avslöja förbrytelserna – var brottslingar i ämbetet.
 
Så var det om grundlag, lag och staten Tysklands internationella förpliktelser år 1929 i Tyskland hade rättskraft mot tyskt statsintresse så som det tolkades av officerare, ämbetsmän, domare och andra herrar.
 
Men det hade de inte. Professor Kohlrausch i Berlin, såvitt jag kan se den berömde rättsteoretiker Eduard Kohlrausch som skrivit så för tysk rättspraxis riktningsgivande arbeten som “Irrtum und Schuldbegriff im Strafrecht” och “Sollen und Können als Grundlagen der Strafrechtl. Zurechnung”, formulerade i Berlins Juridiska Sällskap den 9 januari 1926 den rättsdoktrin som var vägledande för den tyska rättsskipningen – den som möjliggjorde ett förlagligande av den olagliga upprustningen:
 
“Vad landsförräderifallen beträffar så befinner sig vederböran de

uttalanden kring nobelpriset och tvätta bort spionenstämpeln från Tysklands fredspristagare Carl von Ossietzky.
 
Men det kan de höga domarna inte.
 
Ty frågan gäller en grundfråga för det Tyskland som nu för tredje gången detta århundrade stiger fram som den europeiska kontinentens starkaste makt och söker ena ett Europa kring sig på sina egna villkor.
 
Så här ligger det till.
 
Efter det att Tyskland förlorat sitt första försök detta århundrade att nå europeisk hegemoni tvangs dess representanter underteckna freden i Versailles. Där begränsades Tysklands militära styrka. Dessa fördragsenliga förpliktelser övertogs i tysk lagstiftning och stod i enlighet med artikel 178 i den år 1931 som 1929 gällande tyska författningen över alla andra förordningar, lagar och bestämmelser. Detta innebar att varje tysk politiker, ämbetsman, officer och medborgare hade att iaktta dessa bestämmelser.
 
Jag upprepar: Den olagliga tyska upprustningen var i Tyskland olaglig i ordets mest strikta tolkning.
 
De officerare, ämbetsmän och politiker vilka genomförde den var förbrytare. De domare vilka dömde Carl von Ossietzky och ett stort antal liknande representanter för det andra Tyskland vilka sökte avslöja förbrytelsema - var brottslingar i ämbetet.
 
Så var det om grundlag, lag och staten Tysklands internationella förpliktelser år 1929 i Tyskland hade rättskraft mot tyskt statsintresse så som det tolkades av officerare, ämbetsmän, domare och andra herrar.
 
Men det hade de inte. Professor Kohlrausch i Berlin, såvitt jag kan se den berömde rättsteoretiker Eduard Kohlrausch som skrivit så för tysk rättspraxis riktningsgivande arbeten som “Irrtum und Schuldbegriff im Strafrecht” och “Sollen und Können als Grundlagen der Strafrechtl. Zurechnung”, formulerade i Berlins Juridiska Sällskap den 9 januari 1926 den rättsdoktrin som var vägledande för den tyska rättsskipningen - den som möjliggjorde ett förlagligande av den olagliga upprustningen:
 
“Vad landstörräderifallen beträffar så befinner sig vedethörande paragrafer i lagtexten icke där för att skydda fördraget I Versailles utan till skydd för det Tyska Riket.”
 
Därmed var det sagt. Alltså kunde Carl von Ossietzky dömas 1931. I enlighet med denna tyska Kohlrauschska rättsdoktrin dömde också domstolen i Berlin Carl von Ossietzky skyldig än en gång 11 juli 1991.
 
Men därför häckar den tyska högsta domstolens ledamöter nu sedan elva månader på fallet Carl von Ossietzky.
 
Ty om detta är tysk rätt vilken tilltro kan då Frankrike ha till Tysklands ord när Tyskland nu för tredje gången detta århundrade blivit kontinentens starkaste makt och åter säger sig vilja arbete för ett nytt och enat Europa? Och vågar då ens en av våra tysksinnade politiker, en statsminister som den till partiledare insvågrade herr Bildt eller en – fast blott på morssidan med adeln förbunden herr minister Dinkeispiel lita på tyskt statsord? Med ett sådant Tyskland kan Europa inte leva heller denna tredje gång detta århundrade. Inte ens ett moderatstyrt Sverige kandet.
 
Men om den förbundstyska högsta domstolen tar ställning för den internationellt erkända rätten, vad händer då med det omskruma tyska rättsstatsbygget? Ja, hur var det det andra Tysklands sångare sjöng på kabaréerna i Berlin när jag bodde där för en generation sedan:
 
– Schade, ach Schade.
– Alles nur Schein.
– Jede Fasade fällt einmal ein.
– Ja, sie fällt einmal ein.
 
Då faller fasaden men Tyskland kanske kan bli ett Tyskland Europa vill leva med.