Förbundsrepubliken Tysklands Ambassad
Box 27832
115 93 STOCKHOLM

Fagervik 93.05.10

Det av Dr Bernd von Waldow, Charge d’affaires a.i. undertecknade ambassadens svar på min skrivelse av 93.04.28 jag i dag erhållit är djupt otillfredsställande.

Det i brevet uppgivna skälet till herr Wildes beteende är en icke hållbar undanflykt. Ty även om så vore att Ambassaden icke fått något svar på sin första skrivelse hade Ambassaden att på normal väg ta ny brevkontakt. Om herr Wilde önskade besöka bokförläggare Hägglund hade han att i förväg göra upp tid. Han hade också skyldighet att legitimera sig och uppträda som en normal ambassadtjänsteman. Att han icke gjorde detta utgör i sig ett gravt övertramp.

Men vad värre är: Dr. Bernd von Waldow skriver det som icke är, för att tala med Jonathan Swift. Tysklands charge d’affaires ljuger, för att skriva det i klartext. Ljuger i skrift och ljuger i ämbetet. Det är allvarligt.

Dr. Bernd von Waldow skriver nämligen som förklaring på herr Wildes märkliga besök – och skriver det i tjänsten på Ambassadens papper – att:

Ambassadens telefaxförfrågan från den 23 mars 1993 besvarades inte...

Det är dock direkt lögn. Jag har i dag kontrollerat frågan. Bokförläggare Hägglund bad sitt juridiska ombud sköta förhandlingarna om upphovsrätten. Denne tillsände 93.03.26 Ambassaden brevledes en skrivelse i ärendet på tyska språket. Jag har läst kopia.
Redan ambassadrådet Wildes telefax befann sig i farlig närhet till olovlig inblandning i Sveriges inre angelägenheter. Hans besök – och nu formuleringarna i Ambassadens brev – konstituerar en otvetydig sådan otillåten inblandning i Sveriges inre angelägenheter jämlikt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser.

Att Sveriges Utrikesdepartement i lämplig form bör ta upp frågan med Förbundsrepubliken Tysklands utrikesförvaltning anser jag som svensk vara självklart. Detta får icke upprepas.

Upplysningsvis vill jag påpeka att skälet till att jag och många ansåg att Hitlers text åter borde bli tillgänglig är att den tydliggör den tyska statstankens kontinuitet. Den svensk som icke läst vad Hitler skrivit om det tyska och den tyska statstanken får svårare att förstå varför Carl von Ossietzky enligt nuvarande tysk rätt fortfarande är landsförrädare för att han 1929 som ansvarig redaktör offentligen rörde vid den tyska statens enligt dåtida tysk lag fördragsstridiga, grundlagsstridiga, lagstridiga – och enligt senare rätt även krigsförbryterska – upprustning.

Det är genom att de studerar Tredje rikets historia som det blir tydligt för svenska debattörer att det finns en obruten tysk linje i Europafrågan från Friedrich Naumanns Mitteleuropa över Tredje rikets planerare till dagens tyska regering.

Inte bara Hitlers förbryterska raspolitik utan just det nuvarande Tysklands utlänningspolitik och medborgarskapspolitik liksom den nuvarande tyska utlänningsfientligheten och den pågående diskussionen om ”Zigenarfrågan” blir tydligt begriplig först för den svensk som sätter sig in i Tysklands från kejsartiden stammande säregna medborgarrättslagar med dess blodsdefinitioner.

Jag kan förstå att man från tysk sida inte önskar dessa debatter i de små grannländerna liksom jag kunde förstå att man från sovjetisk sida inte önskade svensk offentlig debatt om dess politik. Men i det ena fallet som det andra har diplomaterna att hålla sig till spelets regler.

Den tyska ambassadens personal har att framföra Tysklands synpunkter på normalt sätt. Men den har icke rätt att agera tyskt som 1941 när tyska Legationens personal behandlade Sverige som om vi redan ingått i det Nya Europa!

Kopia (med kopia av ambassadens skrivelse 93.05.07) till Utrikesdepartementet