Det blev ett skov i svensk tryckfrihetsrätt när svensk polis på tyskt uppdrag gjorde husrannsakan på Hägglunds förlag för att beslagta dennes utgåva av Hitlers Mein Kampf. Det blottlade en ny – eller rättare, en nygammal – tryckfrihetssituation på vilken nu verkande jurister var oförberedda. Om denna förskjutning blir bestående eller om det nu – som efter andra världskriget – blir möjligt att återställa och förstärka tryckfrihetstraditionen kommer att avgöras under de kommande rättegångarna.

Den formella orsaken till polisingripandet, fristaten Bayerns upphovsrätt till Adolf Hitlers skrifter, är ett skenargument. Det har i debatten visats av bl a DN (ledarstick 18.12 1994), styrelsen för Sveriges författarförbund (16.1 1995), Svante Nycander (DN 27.1. 95) och Erik Göthe (DN 29.1 1995).

Det finns skäl att göra boken tillgänglig. I Mein Kampf avslöjar Hitler nationalsocialismen. Därför var det viktigt för oss på andra sidan att läsa den före och under kriget. Det var orsaken till att bl a Thomas Mann stödde utgivningen i Förenta staterna 1939. Man måste känna Tredje rikets verkliga ideologi. (Lustigt nog sökte Hitler själv då stoppa Reynal & Hitchcocks utgåva. Förlaget hänvisade dock till att Hitlers upphovsrätt var ogiltig; när han ansökte om copyright var han ”a stateless person”.) Nu efter kriget är det nödvändigt att en yngre generation får möjlighet att själv läsa denna grundtext till andra världskrigets stora folkmord. I Sverige var detta skälet till att Erwin Leiser/Timo Kärnekull och Stig Jonasson/Karl Hägglund gav ut boken.

Att tyska ambassaden nu när Tyskland åter är den starkaste makten i Europa söker förhindra utgivningen av Mein Kampf finner jag självklart. Ty hur vore det möjligt att verkligen förstå varför den nuvarande tyska staten (Förbundsrepubliken Tyskland) bibehåller blodslagstiftning för medborgarskap, officiellt hyllar förbryterska Hitlertyska generaler, den tyska staten finansierar den pangermanska femtekolonnorganisationen ”Verein für das Deutschtum in Ausland”, ger kroatiska och andra separatistorganisationer på balkan bidrag med vapen och att dess höga domare fortfarande hävdar att fredspristagaren Carl von Ossietzky var landsförrädare när han år 1929 avslöjade något om den då pågående krigsförbryterska tyska upprustningen för ett nytt världskrig utan att läsa Hitler? Den som läser Mein Kampf får sambandet tydligt för ögonen. Det är ingen hemlighet att jag särskilt av detta skäl tillrått nyutgivningen.

Ett argument mot utgivningen är pinsamt då det är ett traditionellt överklassargument. Det att det förgripliga varit att böckerna är billiga, tillgängliga för de undre. I det viktorians-ka England var pornografi förbjuden. Men pornografiska als-ter vilka kostade 5 guineas eller mer var ostraffliga då de blott kunde köpas av gentlemän. Också i Sovjet gav nomenklaturan sig själv tillstånd att läsa friare ju högre upp mot makt och pengar man lyckats klättra.

Men det allvarliga argumentet mot nyutgåvan av Mein Kampf har varit att läsning av boken skulle förleda. Av från början oskyldiga läsare skapade texten judehatare. Tryckfriheten måste därför underordnas det allmänna intresset, den blir en fara för oss alla om den inte kopplas till förbud mot samhällshotande lögner.

I och för sig innebär detta att de medborgerliga fri- och rättigheterna höjs upp till idealens sfär. Hyckleri alltså som Syd säger om Nords tal om Mänskliga rättigheter. Eller för att ta ett aktuellt svenskt exempel: Torparfamiljen som trälat åt friherrefamiljen i trehundra år kan inte få rätt till sin jord då detta skulle kränka Europakonventionen om Mänskliga rättigheter och den mänskligaste av 1789 års rättigheter är äganderätten; friherrens rätt mot torparen. Om – om alltså – det vore så att det enda sätt på vilket vi i Europa kan undkomma nya folkmord som de hitlerska på judar, polacker, zigenare och nya massmord som de hitlerska på bibelforskare, kommunister, socialister, homosexuella vore att förklara att tryckfriheten icke får gälla för lögner, för texter vilka på ett eller annat sätt förordar etnicism, kommunalism, krig, nationell chauvinism, rasism och så vidare då – då alltså – vore jag överens om att Paris kan vara värt en mässa och folkens överlevnad kan vara värt slopande av de formella friheterna. Då dock utan hyckleri. Inga fraser om att i inskränkningen framträder den verkliga tryckfriheten. Avgörande är alltså om detta är sant.

Att just Mein Kampf skulle få denna verkan kan dock bara den tro som inte läst verket. Det är träaktigt, tuggande och oinspirerande. Den som söker texter som fungerar antijudiskt i Sverige bör leta fram Albert Engström, Hammenhögs Petterson & Bendel eller Frank Heller. Den som vill söka allmänt antisemitiska texter kan börja klippa ledande svensk dagspress om araber. Men måste dessa ord förbjudas på det att också judiska eller arabiska svenskar skall kunna leva i fred?

Att ord har verkan vet vi alla. Charles Maurras från höger och Mao Tse-tung från vänster har – med i det närmaste identiska ord – hävdat att både revolution och kontrarevolution förbereds i texter.

Att medvetandeindustrins ägare för vinnings skull söker behärska folkens tänkande vet vi också. Den parabolimperia-lism man talar om i Syd är en verklighet. Att det inte skulle varit möjligt att få ut de utsugna miljonerna att mot sina verkliga intressen i kamp mot varandra dö i första världskrigets skyttegravar utan populärpressens horande journalister och de mot vederlag chauvinistiska konstnärernas ansträngningar att sälja kriget som man sålde margarin vet vi också.

Att officiella intellektuella i Nord – Pennklubbister och andra ädla gestalter – ständigt är lika beredda att kämpa för rätten att häda i Syd som att fördöma de kränkande i Nord vet vi också. Det är inte konstigare än att byråkrater i Sverige värnar regnskogarna i Syd och rätten att hugga ner det egna landets fjällnära skogar.

Men frågan huruvida det är möjligt att med hjälp av förbud och lagar få bort farliga fördomar, falska åsikter och lögnaktiga texter är ingen fråga. Den är redan avgjord.
Det är möjligt att med officiell censur och lagstadgade förbud tvinga intellektuell debatt att tystna helt eller delvis. Det går till och med att skrämma till tystnad som under McCarthytiden i Förenta staterna. Det har en viss verkan. Den intellektuella debatten skadas för lång tid framåt.

Men hur är det med möjligheten att med censur, lagstadgade förbud och polis få slut på propaganda för etnicism, kommunalism, krig, nationell chauvinism och rasism? I lag var allt detta förbjudet i Sovjetunionen sedan början av nittonhundratjugotalet och i de östeuropeiska folkdemokratierna och TDR sedan mitten på fyrtiotalet. Inte bara förbjudet utan straffbelagt. Den antisemitism, chauvinism och rasism i dessa stater vi då protesterade mot framträdde förklädd och i omskrivningar. Till och med i Polen. Den som överbevisades om öppen etnicistisk eller rasistisk propaganda sattes i läger.

Men när censuren försvann då vällde en smutsflod av rasism och antisemitism fram. Det är just i det forna TDR där Hitler var totalt förbjuden som nynazismen bland den ungdom som föddes tjugo år efter hans död blivit en samhällsfara. Censuren hjälpte fördomarna att bulna och växa.

Sannerligen: Puddingen bevisas i ätandet som skolastikerna framhöll för sexhundra år sedan! Den som vill sprida chauvinism, rasism och antisemitism bör alltså verka för att Mein Kampf skall förbjudas. Den som önskar bekämpa chauvinism, rasism och antisemitism bör därmed också verka för att Mein Kampf läses, diskuteras och kritiseras.