Polisen beslagtog på tyska ambassadens order bokförläggare Karl Hägglunds nyss utgivna upplaga av Mein Kampf.

Det är en internationellt uppmärksammad skandal. Alltså skrev Björn Nilsson i Expressen om sina svårigheter att hitta Hägglunds telefonnummer, om att den bibliografi över Myrdal han beställt och betalt dröjde och därtill om Mein Kampf. Dock, om beslaget och tryckfrihetsförordningen skrev han inte, blott att han tyckte illa om utgivningen och att Hägglund var en skum person.

Jag svarade hovsamt. Gräl i spalterna roar mig inte. Påpekade också att man borde vara försiktig när man slog mot småföretagare. Fick en ny skopa över mig men svarade än en gång i sak. Dock, när jag sedan talade med Nils Schwartz på Expressens kulturredaktion hörde jag att mitt svar skulle dröja då Expressens kultursidor nu skulle diskutera de läsarintressanta frågorna om Tryckfrihetsförordningen och Hägglunds telefonnummer på samma nivå.

Det vill jag inte vara med om. Jag vill inte förvandla stora frågor om yttrandefrihet, informationsfrihet och Tryckfrihetsförordning till små lustigheter om att Björn Nilsson haft svårt att hitta ett telefonnummer och att den ene eller den andre kollegan varit i konflikt med det Askelin & Hägglunds förlag som gjorde konkurs då när småförlagen gick under. Det blir medialt apspel. Jag vägrade låta dem trycka mitt inlägg.

Då frågorna dock är viktiga trycker jag här det jag inte ville släppa in i Expressens kulturella aphus: Adresser först. Björn Nilsson och Expressens kulturredaktion bör göra som vi andra, arbeta professionellt och slå upp vad de letar efter – det må vara telefonnumret till Hägglunds, till Barometerns lokalredaktion i Högsby eller till statsrådsberedningen – i Journalistförbundets utmärkta handbok Massmedier. Som journalistförbundets ordförande skriver är den ”ett användbart verktyg för journalisten i dennes dagliga arbete”.

Beslaget av Mein Kampf reser juridiska frågor. Tyskland nytolkar upphovsrätten för att ge till staten också ideell rätt. Där har ämbetsmännen redan förvandlat grundlagens ord om att censur icke skall förekomma till fras.

Även i Sverige söker ämbetsmännen åter slingra förbi grundlagen, undvika tryckfrihetsprocess och skapa prejudikat.

Det kalla kriget är över. Men inte krigen. De verkliga konflikterna draperas nu i ras och religion. Det forna Jugoslavien och det forna Sovjetunionen visar oss vår troliga framtid i västra Europa. Det odlas redan pogromer i de stora slumomgärdade städerna.

Det gör det förnuftiga intellektuella arbetet nödvändigt. Men hur verkar ord och hur bemöts de? Erfarenheten har visat att där skrifter som Mein Kampf varit strängt förbjudna – i Sovjetunionen, Östeuropa och Tyskland – har antisemitism och nynazism i olika versioner kunnat blomstra. Där de varit tillgängliga som i Storbritannien – och innan detta beslag i Sverige – och där vi resonerat kring dem har deras inverkan varit försumbar. Att skriva detta i en officiellt liberal tidning borde vara onödigt.

Mein Kampf är viktig för oss i Tysklands omgivning. Hitler visar där fram den tyska statstanken och den dimmiga tyska blodsmystiken. Att den tyska staten har en specifik tradition beror inte på någon ”tysk själ” eller några ”tyska gener”. Till skillnad från i Sverige eller Schweiz, i Frankrike eller i Storbritannien formades i Tyskland under århundraden av folkliga nederlag en tysk statsmisär.

Därav den tyska statliga kontinuitet som präglat utrikespolitiskt och inrikespolitiskt handlande från kejsardömet över Weimar och Hitler fram genom såväl DDR som BRD.

Om allt detta har jag skrivit mycket och utförligt i tidningar av olika färg och i böcker utgivna av såväl små som stora förlag. Vad de statliga tyska ekonomiska planerna för Europa före, under och efter Hitler beträffar redovisade jag dem i ”Stormaktspolitik i nya kläder” i samlingsverket Europeiska unionens lagar, Hägglunds 1994.