”Det svenska samhället hade sådan omsorg om det lilla CP-skadade barnet att de vårdade och omhuldade honom så till den milda grad att han långsamt förtvinade och dog. Så går det till när habiliteringsreamet är välvilliga fackidioter i stället för människokännare.”
 
Lars Mullback fortsätter sin uppgörelse med det medicinska etablissemang – och den ansvariga myndighet Socialstyrelsen – som vanvårdar dessa barn. Han gör det med ilska och vrede i denna stridsskrift,

För honom själv började det med att han hamnade i Ungern under en filminspelning och upptäckte en träning och metod som på tre månader fick honom att äta själv utan hjälp. Detta hade den svenska vården misslyckats med i trettiofyra år.

Mullbacks väg från att ha varit fjättrad och beroende till att klara sig själv är en fascinerande vandring genom kaos och öken. Han upptäcker ett nytt liv där han finner såväl kyssmuskeln och sin manlighet.

Han vill även ge andra CP-skadade möjligheten till ett bättre liv. Trots att han redan ändrat den allmänna inriktningen på svensk CP-vård, gäller det nu att rubba en trög vardapprat och självgoda läkare – motståndare som lider av okunnighet och som verkar vara gjorda av sten.

Lars Mullback tänker fortsätta tills han fört kampen till seger. Än så länge konstaterar han:

”Jag vände mig om. Jag hade fått nog. Vården av CP-skadade barn i Sverige var värre än till och med jag ville inse. Först där på… dagis, kunde jag verkligen omfatta sanningen om att svensk habilitering faktiskt dödade de CP-skadade barnen.”

Boken utgiven 1997

ISBN 7123-064-5. Format: 209 sidor, häftad 125 x 210 mm

Pris 119 kr