DÅRARNAS KORSTÅG
Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser
Diana Johnstone
Översättning: Karin Wegestål och Christer Lundgren
Hägglunds förlag
Johnstones dåraktiga korståg
Att segraren skriver historien var sant på kung Nebukadnessars tid och är inte mindre sant i de smarta bombernas era. Fast i dagens massmediabrus gör sig förstås kritiska röster lättare hörda än vad de gjorde när Den Stora Berättelsen höggs i sten. En av dessa motröster tillhör den amerikanska journalisten och vänsterdissidenten Diana Johnstone.
I Sverige är Johnstone framför allt känd - för att inte säga ökänd - för en infekterad debatt på kultursidorna förra hösten, föranledd av en artikel i Ordfront Magasin där hennes kontroversiella åsikter om krigen i före detta Jugoslavien okritiskt presenterades. Invektiv som "brunvänster" och "historieförfalskare" slungades efter publiceringen mot tidskriften, vars ansvarige utgivare i efterhand såg sig föranlåten att ta avstånd från artikeln. När artikelförfattaren en tid senare avskedades för samarbetssvårigheter utbröt en debatt om yttrandefrihet.
Johnstones bok om Jugoslavienkrigen, som på svenska fått titeln Dårarnas korståg - Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser, är alltså ett hett stoff som de flesta förlag nog inte velat ta i ens med tång. Att den ges ut av lilla Hägglunds förlag kan ursäkta de många redigeringsmissarna, även om det är väl grovt att titeln felskrivits på bokryggen.
I polemik mot västs "myt om Jugoslavienkrigen" driver Johnstone i sin bok tesen att Nato hade andra bevekelsegrunder för sin insats än att hindra en humanitär katastrof, och hävdar att serbernas skurkroll har mer med krigspropaganda än med sanningen att skaffa: Alla folkgrupper i det forna Jugoslavien - inklusive de av väst som mångkulturalister idealiserade bosnienmuslimerna - begick övergrepp och ägnade sig åt folkfördrivning. Slobodan Milosevics målsättning var från början till slut att hålla samman det multietniska Jugoslavien, eller så stor del av det som möjligt, inte att skapa ett Storserbien.
Västmakterna bidrog själva till konfliktens tillspetsning genom att ensidigt befordra vissa folkgruppers krav.
Tysklands stöd åt Kroatien ser Johnstone som ett återupptagande av teutonernas gamla "Drang nach Osten" - strävan efter att expandera österut, nu främst i kommersiellt avseende får förmodas. Att USA uppbackade de muslimska bosnierna och kosovoalbanerna hade enligt Johnstone flera skäl.
Ett var att alliansen med Turkiet - Balkans gamla härskare, med kvarvarande bindningar till sina balkanska trosbröder - blev av central betydelse när det oljerika Centralasien öppnades upp efter Sovjetunionens fall. Men Jugoslavien var framför allt ett testfall för utvecklandet av en ny roll för Nato efter Kalla krigets slut. Den "humanitära interventionen" blev en täckmantel för den enda kvarvarande supermaktens hegemonisträvanden i en förändrad värld.
Så långt är Johnstone intressant och provokativt tankeväckande, men när hon bagatelliserar de krigsförbrytelser som faktiskt begicks av serbiska trupper kommer en annan och otäck ton in i framställningen. Bosnien-Hercegovina var visserligen "en farlig plats" eftersom "lokala förbrytare och psykopater" utnyttjade "kaoset" för att våldta och plundra.
Att övergreppen ingick i en praktik av etnisk rensning förnekas genomgående - utom när serber är offren. I Srebrenica avrättade serbiska soldater år 1995 tusentals muslimska män. Johnstone ger inte någon skildring av vad som hände där, men kommer med diverse förmildrande omständigheter, till exempel att serberna "provocerats" av muslimska attacker. Hon antyder rentav att den muslimske ledaren Izetbegovic medvetet lockade in serberna i Srebrenica för att de där skulle begå ett krigsbrott som han sedan kunde utnyttja för att vinna goodwill utomlands.
Från en radikal kritiker av västs propagandaapparat förvandlas Johnstone i sådana avsnitt själv till en simpel propagandist. Det är synd, för i långa stycken utför hon på ett intelligent sätt den angelägna och otacksamma uppgiften att kritiskt granska den dominerande maktens rättfärdigande av sitt våldsanvändande. Men när hon anträder sitt dåraktiga proserbiska korståg glömmer Johnstone att den förlorare vi ovillkorligen måste solidarisera oss med inte är en avpolletterad politiker som står inför en krigsförbrytartribunal medan hans gelikar sitter i orubbat bo, utan den okände civilperson - om bosnienmuslim, kosovoalban, kroat eller serb är oväsentligt - som skändad och berövad sitt individuella öde dumpats i historiens massgrav.