|
Faktaspäckad bok om Jugoslavien korrigerar svenskt ”korrekta
åsikter”
Ölandsbladet den 23 oktober 2004
Av Kurt Lundgren
----
Diane Johnstone: Dårarnas korståg. Jugoslavien, Nato och västliga
villfarelser. 349 sidor. Översättning: Karin Wegestål
och Christer Lundgren. Förord av Björn Kumm. Hägglunds
Förlag, Klavreström.
-----
Som ni minns utbröt en tumultartad debatt på förvintern
i år sedan den vänsterinriktade tidskriften Ordfront dristat
sig att intervjua Diana Johnston, vänsterintellektuell i Noam Chomskys
anda; hon bor i Paris. Intervjun var ett intensivt försvar för
Jugoslavien som federal statsbildning, för serberna och för
Slobodan Milosevic, den av alla förhånade skurken, som nu står
inför domstolen i Haag.
Eftersom intervjun inte hade försetts med dödskallemärkning
och efterföljdes av ett redaktionellt fördömande av de
förgripliga åsikterna råkade redaktören illa ut
och han sparkades, ty att låta en person fritt tala för den
serbiska saken gör man bara inte i Sverige. Det är inte i överensstämmelse
med vår gemensamma uppfattning och åsikter vid sidan av hör
inte hemma här. Dagens Nyheter hade i vanlig ordning den största
pekpinnen och se, den rappade tidningen med som Ingmar Bergmans hemska
lärare Caligula.
Jag måste erkänna att jag från min utsiktspunkt i Borgholm
under 1990-talet visserligen intresserat, men ändå ganska förstrött,
följde de invecklade turerna på Balkan och jag minns också
ett redaktionellt bevakningsuppdrag på norra Öland i början
av 90-talet där en grupp Kosovoalbaner hade gått i strejk eftersom
tvättmaskinerna inte fungerade på flyktingförläggningen,
maten var visst också dålig, nåt sånt var det.
Ja, det var ett flyktingelände där på norra Öland.
Ståendes mitt i den kosovoalbanska flyktingskaran ställde jag
frågan:
– Var det inte bättre på den tiden när Tito styrde
och höll samman alla statsdelarna? Då var det åtminstone
fred och det fanns mat och jobb för alla. Eller vad säger ni?
Min fråga möttes med en isande tystnad och kosovoalbanerna
lämnade mig ensam med anteckningsblocket. Jag skrev aldrig om detta
lilla nordöländska intermezzo i Ölandsbladet, men det borde
jag ha gjort förstår jag nu. För så enkel är
frågan: Var det inte bättre under Tito och var det fel av Slobodan
Milosevic att försöka hålla samman den Jugoslaviska statsbildningen.
Varför måste den krossas?
Diana Johnston är i mitt tycke allt för konspiratorisk, men
hon har bra poänger i vissa stycken. Tyskland spelade en märklig
roll för sönderbrytandet av Jugoslavien, EU gjorde ingenting
utan åsåg passivt hur det skedde. Men eftersom den övergripande
målsättningen för EU är ett regionernas Europa och
inte ett Europa förenat av suveräna stater var måhända
den jugoslaviska sönderslitningen önskvärd i ett längre
perspektiv. Serberna kom genom en massiv propaganda och undermålig
journalistik att spela skurkrollen. Diana Johnstone tillbakavisar med
väl underbyggda resonemang påståendena om 20 000 våldtäkter
utförda av serber, hon tillbakavisar att det förekommit folkmord
och hon kan inte finna att Milosevis gjort sig skyldig till några
som helst krigsförbrytelser.
Den hjälteförklarade Isetbegovic i Bosnien-Hercegovina var i
grund och botten en islamisk fundamentalist och den ful fisk, som inbjöd
muslimska terrorister att delta i ”befrielsekampen”, hävdar
Johnstone. Till Kroatien strömmade de fascistiska Ustasjaanhängarna
tillbaka under preisdent Tudjman, allt detta såg serberna och de
förfärades av den historia som på nytt upprepades inför
de deras ögon, det blodiga Balkan, som fick en kort period av fred
under Tito.
Den jugoslaviska federationen var en mångkulturell stat med flera
religioner som levde samman i harmoni, det var en mångetnisk stat
med fredlig samexistens mellan folkgrupperna. Det anses märkligt
nog som ett europeiskt framsteg att denna statsbildning, som också
uppnått en relativt god ekonomisk standard, slogs sönder efter
etniska och religiösa linjer och att nya småpluttestater grundade
på ras och religion. Vad för slags framsteg är det, är
det inte mörksvart reaktion, tillbakagång?
Vad som är rätt och vad som är fel i Dårarnas korståg
kan säkert diskuteras i sina detaljer, men den övergripande
bilden som Diana Johnstone målar upp, att sanningen är komplicerad
och mångfasetterad och att allt inte var serbernas fel, de drevs
av ärliga motiv och ett rent uppsåt när de försvarade
federationen, kommer man inte längre runt. Ty fakta sparkas.
Överst på de pressreleaser som Hägglund förlag i
Klavreström skickar ut finns några rader av poeten Elmer Diktonius:
”Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma
livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa
konsten.” Förlaget ger ut böcker enligt den principen.
Diana Johnstones Dårarnas korståg är en i raden som utmanar
”main
Stream”. Sådant förlag skall man vara glad för att
det finns. Bonniers eller något annat stort förlag hade aldrig
vågat sig ut med en bok av detta slag.
|
Kurt Lundgren,
redaktionschef
Ölandbladet.
|
