I "Dårarnas korståg" ifrågasätter författaren och debattören Diana Johnstone den ensidiga demonisering av serberna som världen, inte minst med hjälp av skickliga reklambyråer, indoktrinerats med.
 
En angelägen motvikt
 
Av Lars V Andersson
 
Lika illa. För några veckor sedan besökte professorn och författaren Diana Johnstone Lund för att presentera sin bok "Dårarnas korståg". Boken och författarinnan är mycket omdiskuterad. En intervju med henne ledde till att tidskriften Ordfronts redaktionschef Björn Eklund tvingades avgå. Kritikerna talar om brunvänster och historieförfalskning och jämför Johnstone med fransmannen Robert Faurisson, en man som förnekar förintelsen
i nazisternas koncentrationsläger.
 
Vad är det då som river upp så starka känslor? Jo, Johnstone har vågat ifrågasätta den dominerande svartmålningen av serberna. Hon förnekar inte, vilket hon beskylls för, att serberna gjort sig skyldiga till övergrepp men menar att antalet offer varit överdrivna. Hon framställer inte Serbiens förre ledare Slobodan Milosevic som något dygdemönster och att han är totalt oskyldig. Men hon motsätter sig bilden av honom som rashetsare och ultranationalist. Hon vågar dessutom påstå att andra - kroater, muslimer i Bosnien och albaner i Kosovo betedde sig minst lika illa som serberna.
 
Alla moderna angripare hänvisar till humanitära skäl för att rädda de goda från de onda, en ond och god sida skapas. Men Johnstone ifrågasätter att det bara var med vällovliga avsikter som Nato ingrep i Jugoslavien. Hon menar tvärtom att en del länder, framför allt Tyskland, och Nato var direkt pådrivande i konflikten.
 
På 1980-talet hamnade Jugoslavien, liksom många länder i tredje världen, i en skuldfälla på grund av höjda skuldräntor. Internationella valutafonden tvingade landet till den vanliga medicinen, åtstramningar. De sämre förhållandena gjorde att nationalistiska strömningar fick starkare fotfäste.
 
Kroaterna fick diplomatiskt stöd från bland andra Tyskland, och senare också USA, för att skapa en självständig stat. Under striderna, som började 1991, fördrevs massor av serber. Något intresse för att åtala kroater för denna rensning har dock inte krigsförbrytartribunalen i Haag visat, menar Johnstone.
 
Året därpå, 1992, erkändes Bosnien-Hercegovinas självständighet. Flera år av strider följde. Kroatiska armén ockuperade sydvästra Hercegovina som de facto annekterades av Kroatien. Såväl muslimer som serber säkrade "sina" områden. Tusentals frivilliga muslimer, bland annat från Afghanistan och Algeriet, kom till Bosnien för att slåss för en muslimsk stat. Interneringsläger inrättades. Hösten 1992 fanns, enligt Röda korset, drygt 1 200 i serbiska läger. Antalet kroatiska fångar var över 1 000 och i muslimska läger fanns mer än 400 fångar. En bild på en mager fånge, tagen av ett brittiskt tv-team som inbjudits till lägret, blev symbol för den serbiska terrorn. Några bilder från de kroatiska eller muslimska lägren nådde dock aldrig allmänheten.
 
Sexuellt våld mot kvinnor väcker med rätta avsky. Ett effektivt medel att demonisera en fiende är därför att beskylla denne för systematiska våldtäkter. Så gjordes också. Men Johnstone ifrågasätter anklagelserna att serberna skulle ha inrättat speciella "våldtäktsläger". Uppgifterna kom framför allt från en kvinna som ansvarade för en kroatisk krigspropagandabyrå.
 
Johnstone menar att det inte finns minsta anledning att betvivla att ett stort antal kvinnor utsatts för våldtäkt under konflikten men att antalet överdrevs och exploaterades i propagandasyfte. Det märkliga, enligt författarinnan, är att media inte varit ett dugg intresserad av våldtäkter mot serbiska kvinnor.
 
Natopropagandan, som var inriktad på att lägga hela skulden för konflikten på Milosevic och hans serbiska regering, återgavs okritiskt i de flesta media. Denna ensidighet fortsätter. Var och en som ifrågasätter "segrarnas sanning" misstänkliggörs och bespottas.
 
Det finns säkert ett och annat sakfel i Johnstones bok, även om hon på ett föredömligt sätt redovisar sina källor. Men det gäller att inte göra bisak till huvudsak. Boken är välgörande som motvikt till den dominerande tolkningen av konflikten och dess ensidiga demonisering serberna och Milosevic.