|
Olle Jacobsson
Att vid trettitvå års ålder och i den sinnesstämmningen få detta serverat var för mycket eller kanske var det just vad jag behövde. Jag insåg naturligtvis det komiska i situationen och fick svårt att hålla mig för skratt. Den andra gången påminnelsen om ålderns intåg var när prästen för skandinaviska turistkyrkan bad mig berätta om mitt liv inför en fulltalig kyrka. Tredje gången gillt var när bokförläggare Kalle Hägglund kontaktar mig för att be mig skriva mina memoarer. Att vid femtiofyra års ålder göra en summering av livet verkar vara för tidigt. Eller är det kanske på tiden. Det finns de som påstår att ett år i en reseledares liv är lika med fem år för andra människor. Om man ser det så är det kanske inte så märkvärdigt. Mitt liv som reseledare är inte på långt när så äventyrligt som för kollegor, vilka arbetar i länder som bjuder på mer äventyr. Jag har endast arbetat på Costa del Sol. Teatern, som jag övergav, det var priset jag fick betala för att jag skulle få bo i Spanien, au jag fick komma tillbaka till teatern var tack vare Grevinnan Doña Angeles Rubio Arguelles. Tjurfäktningens spännande insida fick jag lära av matadorerna i Valencia, framför allt genom Gregorio Garcia Att leda utfärder och rundturer fick jag möjligheten att göra genom Vingresor. Någon stor skådespelare blev jag aldrig, men jag fick spela de stora rollerna och göra mina egna uppsättningar. Någon matador blev jag aldrig. Det var inte heller meningen. Det var ynglingens äventyrslystnad som skulle tillfredställas. De få gånger jag fäktade var i mycket små sammanhang. Den tid jag reste med tjurfäktare har jag i sanningens namn utnyttjat till maximum, för många har det säkert stått för mycket mer än det var. Men det var något som berikade mitt liv och stillade min hunger på vad den urgamla spanska tratitionen är. Som reseledare har man låtit mig förstå att jag kanske står inför en vändpunkt. Inte för att jag skall sluta köra mina turer, men min kapacitet kanske kommer att utnyttjas på ett andra sätt. Den gamle mannens erfarenheter skall gå vidare till de unga. Inget ligger mig varmare om hjärtat än att föreläsa på våra guideskolor. Kanske en uppgift som blir naturlig efter en viss ålder. Uppgiften blir än mer stimulerande när skolorna vuxit fram till att bli meriterande för vilket yrke än eleverna väljer. Med stor tacksamhet ser jag tillbaka på det liv jag fått leva. Att raden av pojkdrömmar som infriats och blivit verklighet hade inte varit möjligt utan mina kära föräldrars stora förståelse och hjälp. Med stor sorg i hjärtat kan jag bara konstatera att min far aldrig får tillfälle att läsa denna bok. Hans svåra sjukdom gjorde att han inte kunde koncentrera sig på läsningen av mitt manuskript och han somnade in den 24 mars 1994. Jag är dock tacksam över att han hann få veta att det liv han bidragit till finns dokumenterat på detta vis. Alla ni andra, som bidragit till att göra mitt liv till det det blev, skulle jag ha velat nämna samtliga med namn men det vore omöjligt, liksom det vore att gå efter principen ingen nämd och ingen glömd Det budskap jag hoppas boken skall föra fram är att vi vet så lite om ödet. Det man minst anar kan bli just det man kommer att göra. Att det jag från början var dömd att inte officiellt kunna använda - min röst, är den jag idag lever på. Min önskan är att boken skall inspirera ungdomen att förverkliga sina drömmar. Den gamle fine skådespelaren Folke Walder sade till mig när jag emigrerade: Du gör alldeles rätt. Vatten som står stilla ruttnar, men vatten som rinner blir bäckar, floder och floderna rinner ut i de stora haven... Jag stannade upp då jag nått mitt mål och därför kom jag aldrig fram till det stora havet. Men jag fick i alla fall se det, om än på avstånd. Málaga i mars 1995.
|
|
|||||||
 |
||||||||
