Introduktion av Erwin Leiser (1970)
till 1970-års upplaga på Askild & Kärnekull

Hitlers Mein Kampf är en av vår tids mest omtalade och minst lästa böcker. Till och med Hitlers arkitekt, rustningsminister och "vän", Albert Speer medger nu i sina memoarer att han inte läste den under den tid då den var Tredje rikets bibel och varje tyskt brudpar fick den i present av staten. Författaren tog inte ut sin lön som rikskansler utan levde på de miljoner förläggaren Max Amann utanordnade till honom och efterlämnade ett fett bankkonto.

Boken påbörjades när Hitler satt i fängelse i Landsberg efter sin misslyckade kupp i München den 9 november 1923. Till att börja med hade Hitler velat skriva en bok som skulle heta "En avräkning" och bli en uppgörelse med män som han uppfattade endast som skenbara bundsförvanter och opålitliga vänner. Amann hade hoppats få en bok om novemberkuppens bakgrund med avslöjanden om riksvärnet, men Hitler ville undvika en konflikt med armén. Han skrev inte heller någon självbiografi eller ett partiprogram. När han lämnade manuskriptet hette boken "Fyra och ett halvt års kamp mot lögn, dumhet och feghet". Amann ändrade titeln till Mein Kampf. Första upplagan utkom på sommaren 1925 och kostade tolv riksmark, vilket var dubbelt så mycket som det normala bokpriset.

De intellektuella tog varken boken eller författaren på allvar. En man som regelbundet sågs äta flera bakelser i rad på konditori i München och som dels hopade adjektiv, dels verkade osäker både när det gällde ordföljd och kommatering, kunde inte vara farlig. Kurt Tucholsky skrev om Hitler: "Den mannen existerar inte. Det enda som finns är det oväsen han ställer till med". Två år efter Hitlers makttillträde tog Tucholsky, då en förbjuden och landsflyktig tysk författare, sitt liv i Göteborg.

De som hade kunnat hejda Hitler på vägen till makten och sedermera på marschen mot kriget hade känt till både hans mål och taktik om de gjort sig besväret att läsa Mein Kampf. Men om de överhuvudtaget öppnade boken, så fann de Hitler tråkig och tungläst och började undra hur han som talare kunde rycka med sina åhörare. Även en man som är så förtrogen med Hitlers verksamhet som hans första kritiska biograf Konrad Heiden, som redan 1923 som ledare för en liten demokratisk organisation vid Münchens universitet sökte "göra slut på Hitler genom demonstrationer, offentliga möten och jätteaffischer", medger att först så småningom följderna av Hitlers propaganda avslöjade för honom "att bakom all denna gallimatias doldes en mästerlig politisk beräkning". Och i sin bok "Der Führer" menar Heiden: "Ingen politiker kan tio år i förväg säga vad han ska göra; på politikens obanade vägar kan man inte färdas som efter karta." I själva verket är det kusliga med Mein Kampf att Hitler med cynisk öppenhet visar sina utrikespolitiska mål, sin uppfattning om staten och sitt judehat. Han döljer inte att han betraktar tyska folket uteslutande som ett verktyg när det gäller att förverkliga hans föreställningar om expansionen österut och om utrotningen av judarna. En uppmärksam läsare av Mein Kampf hade redan åtta år före Hitlers utnämning till tysk regeringschef och fjorton år före krigsutbrottet kunnat veta att bokens författare inte var beredd att acceptera ekonomislca och sociala realiteter och att ett krig skulle bli nödvändigt för att han skulle kunna realisera sina idéer.

Även det fåtal läsare som tog boken på allvar utgick ifrån att man inte måste ta allting bokstavligt och att "förintelse" t ex inte betydde "massmord". Nästan ingen begrep att denne politiker varken var författare eller teoretiker utan i första hand propagandist och att han använde samma metoder som en reklamfackman som ska lansera ett nytt varumärke. Man var van att förakta och förlöjliga den "enkla" propagandan och underskattade dess möjligheter. Man gjorde narr av denna man som upprepade banaliteter och adjektiv - men uppfattade inte upprepningens målmedvetenhet och starka verkan. - Mein Kampf är en upprörande och frånstötande bok, men den är mästerlig som handbok i propagandans teknik. Det är ingen tillfällighet att den ligger på Nassers nattduksbord. Hitler visar i Mein Kampf att han var medveten om betydelsen av optiska symboler. Han organiserade sina massmöten som gudstjänster med riter som redan före "ledarens" ankomst försatte åhörarna i den rätta stämningen och som kulminerade i extatiska ögonblick, där frälsaren och de troende upplevde att de tillhörde en "helig" orden, en elit som förkroppsligades av "ledaren" inför "hela världen". Hitler påpekar vikten av detaljer som närvaron av ordningsmän i uniformer - den får folk att uppfatta partiet som symbol för auktoriteten!

Hitler formulerar inte några originella politiska teorier i Mein Kampf. Han var en revolutionens praktiker som hade förstått att man i Tyskland, där borgarna såg upp till regeringen och var vana att underkasta sig den obetingade lydnadsplikten, inte kunde genomföra en omvälvning förrän man vunnit den legala makten. Han var inte intresserad av att skapa sin motsvarighet till Code Napoleon för att ersätta den romerska rätten, han föredrog att i praktiken urholka den gamla lagen framför att skapa en ny lag, då han behövde fria händer och inte ville underkasta sig någon ordning. I Tredje riket blev ledarens order lag som upphävde gällande bestämmelser. Mein Kampf är skriven av en cyniker som uppfattar massan som en kvinna det gäller att erövra, och vet att han är den starke mannen som ödet sänt i rätta ögonblicket. För att kunna behärska massan behöver han en synlig fiende, det är nödvändigt att koncentrera de förfördas hatkänslor på en enda fiende så att till och med inbördes fiender blir bundsförvanter. Förmågan att lyckas med detta trick kallar Hitler "alla verkligen stora folkledares konst i alla tider" och antyder därmed hur han ser sin egen roll, som ljusets riddare i kampen mot djävulen, den "internationelle juden".

Eberhard Jäckel har i sin bok "Hitlers Weltanschaung" (Hitlers världsåskådning) påpekat att ett av bokens mest berömda ställen brukar citeras ofullständigt och missförstås: "Det finns ingen möjlighet att sluta någon pakt med juden, bara det hårda antingen-eller. Men jag beslöt nu att bli politiker". Judehatet uppfattades av Hitler som politiskt centralmotiv: "Genom att försvara mig mot juden kämpar jag för Herrens verk". Det bar upp hans utrikespolitiska konception där det knöts samman med bilden av Sovjetunionen som motspelare. Grotesk är bl a Hitlers övertygelse att han skulle vinna kriget mot bolsjevismen utan större svårigheter då den enligt hans uppfattning dominerades av judar som saknade förmågan att grunda stater. Jätterikets sammanhrott skulle sedan utgöra den "väldigaste bekräftelsen" på rasteorin. Hitler brydde sig inte om att förklara på vilket sätt en seger för den "judiska bolsjevismen" skulle innebära en seger för den "judiska" storkapitalismen, men han hävdade ännu den 4 februari 1945 att endast "det judiska inflytandet på Churchills engelsmän", hindrat Storbritannien att bli Tredje rikets bundsförvant. I Mein Kampf utropade han att man 1914 borde ha börjat med åtgärder mot judar. Utan att låtsas om att de tyska judarna deltagit i kriget på precis samma sätt som andra "goda" tyskar skriver Hitler: "Om de bästa stupade vid fronten, så kunde man åtminstone utrota ohyran hemma". På ett annat ställe i Mein Kampf heter det: "Om man vid krigsutbrottet och under kriget en gång utsatt tolv- eller femtontusen av dessa hebreiska folkförstörare för giftgas ... då skulle frontens miljonförluster inte varit förgäves". Inte de militära nederlagen utan judarna är anledningen till Tysklands sammanbrott efter första världskriget. Och Hitler säger tydligt ifrån att humanitära betänkligheter är ovidkommande i kriget mot ärkefienden. I dag vet vi vad bokens läsare ännu på 1940-talet inte ville tro på: att Hitler inte tvekade att själv använda de metoder han efterlyste i Mein Kampf.

Finns det någon anledning att ge ut denna bok på nytt, tjugofem år efter Hitlers död? När den kom ut i USA ännu före krigsutbrottet, undersökte den amerikanske litteraturkritikern Kenneth Burke Hitlers retorik för att visa vad slags "medicin" den tyske diktatorn hade att erbjuda, och mot vilka företeelser man skulle vara på sin vakt för att förhindra "att liknande medicin en gång framställs även i vårt land". När Hitler levde, kunde man läsa Mein Kampf för att få en uppfattning om schackdrag han kanske förberedde. I dag gäller Kenneth Burkes formulering alltjämt och överallt. Begrepp som "nazism" och "fascism" används numera så tanklöst och vagt av folk som inte upplevt Hitler som hot utan bara läst om honom som historisk figur, att det är nödvändigt att gå till den främsta källskriften för att ringa in dessa tänkesätt och känna igen dem även i nya skepnader.

Copyright @ Erwin Leisers dödsbo