HÖGSTA DOMSTOLENS DOM OM MEIN KAMPF
– avskrift
dom meddelad i Stockholm den 21 december 1998
Karl-Erik Hägglund, Stockholm
Offentlig försvarare och ombud: jur kand Erik Göthe, Svart-
mangatan 27, 111 29 STOCKHOLM
MOTPARTER:
1. Riksåklagaren
2. Fristaten Bayern genom dess Staatsministerium der
Finanzen, Postfach 220003, D-803 35 MüNCHEN, Tyskland
Ombud: Advokaten Björn A Marklund, Stockholm
Brott mot upphovsrättslagen
exemplar och vitesförbud ogillar Högsta domstolen Fristaten
Bayerns talan i denna del.
att beslutet om beslag upphävs.
erkänns Erik Göthe ersättning av allmänna medel med skäliga
trettiotusen (30 000) kr, avseende arbete. Denna kostnad skall
stanna på staten.
mot honom.
två delar. Förlagsrätten överläts på ett tyskt förlag, Eherför-
laget i München. Ett svenskt förlag gav ut en svensk över-
sättning av boken på 1930-talet. Hitler dog år 1945
ett testamente med annan universell testamentstagare än sys-
tern. I enlighet med en efter det tyska nederlaget införd
lagstiftning i Tyskland fattade en "Spruchkammer" i München år
1948 beslut om konfiskering av all Hitlers kvarlåtenskap i
förbundslandet Bayern. Enligt en överlåtelsehandling år 1965
överläts kvarlåtenskapen, bl a upphovsrätten till Mein Kampf,
till Fristaten Bayem. På motsvarande sätt har förlagsrätten för
Mein Kampf överförts från Eherförlaget till Fristaten Bayern.
Karl-Erik Hägglund gav år 1992 genom Hägglunds förlag ut Mein
Kampf i en utgåva som byggde på den tidigare svenska över-
sättningen.
Karl-Erik Hägglund är åtalad enligt 2 och 53 §§ lagen (1960:-
729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk för
att utan medgivande av upphovsrättshavaren, Fristaten Bayern,
ha framställt Hägglunds förlags utgåva av boken och gjort den
tillgänglig för allmänheten och härigenom uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet gjort intrång i den Bayern tillkommande upp-
hovsrätten. Fristaten Bayern, som angett gärningen till åtal,
har för sin del också fört talan enligt 55 § andra stycket
upphovsrättslagen om förstörande av exemplar av boken och
enligt 53 a § samma lag om vitesförbud.
Karl-Erik Hägglund har bestritt åtalet och yrkandena om för-
störande och vitesförbud och har i Högsta domstolen anfört
grunder som kan sammanfattas enligt följande:
- Bayern har beträffande upphovsrätten till Mein Kampf inte
genom konfiskationsbeslutet gjort något i Sverige gällande
rättighetsförvärv.
- Även om Bayern anses ha upphovsrätten till boken, hindrar
hänsyn till ordre
Sverige.
- lntresset av tryckfrihet tar över upphovsrättsintresset.
Riksåklagaren har i Högsta domstolen gjort gällande att,
oavsett hur man bedömer lagligheten i Bayerns rätt till verket,
besluten av tyska myndigheter inte på något sätt har berört
Karl-Erik Hägglund eller dennes rättigheter. Enligt Riksåklaga-
rens uppfattning har Karl-Erik Hägglund själv tagit sig rätten
att ge ut verket, oavsett vem som har upphovsrätten till det.
Den som har skapat ett litterärt verk har enligt 1 § upphovs-
rättslagen upphovsrätt till verket. I lagens 2 § regleras den
del av upphovsrätten som kan sägas vara dess ekonomiska sida,
dvs den uteslutande rätten att förfoga över verket genom att
framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt
för allmänheten t ex i översättning. Den s k ideella rätten
behandlas i 3 §. Enligt 60 § är det som är föreskrivet om
upphovsrätt i lagen tillämpligt på verk som har viss angiven
anknytning till Sverige. Mein Kampf, som är ett litterärt verk
i upphovsrättslagens mening, saknar sådan svensk anknytning som
anges i nämnda paragraf.
Enligt 2 § internationella upphovsrättsförordningen (1994:133)
skall bestämmelserna om upphovsrätt i upphovsrättslagen till-
ämpas också på bl a verk av den som är medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i ett annat land än Sverige inom den
internatiollella unionen för skydd av litterära och konst-
närliga verk (Bernunionen) och på verk som först har getts ut
inom annat unionsland än Sverige (jfr 62 § upphovsrättslagen).
Som anges i 6 § i förordningen
bestämmelser skall föreskrifterna om upphovsrätt i upphovs-
rättslagen tillämpas på Mein Kampf (se 65 § upphovsrättslagen
angående lagens tillämpning på litterära verk som har till-
kommit före lagens ikraftträdande den 1 juli 1961).
Det kan anmärkas att bestämmelser som motsvarar den nu åter-
givna regleringen gällde även före upphovsrättslagen (se 1-3
och 30 §§ lagen 1919:381 om rätt till litterära och musikaliska
verk samt kungörelsen 1937:318).
Den svenska upphovsrättslagstiftningens tillämpningsområde är
alltså enligt de redovisade bestämmelsema utsträckt till att
omfatta bl a verk med tysk anknytning som Mein Kampf. Därmed
blir också i princip svensk upphovsrätt tilllämplig på sådana
verk.
Detta innebär inte att alla frågor angående upphovsrätt i
Sverige skall bedömas enligt svensk rätt. Uppkommer exempelvis
en tvist mellan en tysk författare och en tysk förvärvare,
huruvida en i Tyskland gjord överlåtelse är avtalsrättsligt
ogiltig eller återgått på grund av hävning efter ett kontrakts-
brott, torde tysk rätt bli tillämplig (lex contractus) och
därmed besvara frågan vem som är innehavare av upphovsrätten i
Sverige, såvitt avser mångfaldigande- och spridningsrätten.
Också konfiskation rör upphovsrätten som förmögenhetstillgång.
Upphovsrättslagen reglerar emellertid i vad mån en upphovsrätt
är överlåtbar (se 3, 27, 28 och 31 §), kan övergå genom famil-
jerättsligt fång (se 41 §) eller tas i anspråk av upphovsman-
nens eller dennes arvingars eller testamentstagares borgenärer
(se 42 §). Det framstår då som följdriktigt att
avgörs enligt lagen i det land där upphovsrättsligt skydd
påkallas. Denna lösning torde dessutom överensstämma med den
övervägande meningen i internationell debatt (jfr Strömholm i
SvJT 1993 s 351 ff, särskilt s 355).
Som tidigare berörts är upphovsrätten enligt svensk rätt
sammansatt av dels vissa ideella rättigheter som är starkt
personliga och i princip oförytterliga, dels vissa befogenheter
av huvudsakligen ekonomiskt värde vilka kan överlåtas med
begränsningar som påkallas av de ideella och personliga in-
slagen i upphovsrätten. Under upphovsmannens livstid kan
upphovsmannarätten med hänsyn till dessa inslag därför inte i
sin helhet överlåtas på någon annan person (NJA 11 1961 s 269).
Det är också att märka att upphovsrätt inte kan utmätas hos
upphovsmannen själv (42 § upphovsrättslagen). Däremot kan
upphovsrätt förvärvas genom ett familjerättsligt fång, t ex arv
eller testamente, vid upphovsmannens död (41 §). Inte heller
hos den som på så sätt förvärvat upphovsrätt kan denna utmätas
(42 §). Samma sakliga innebörd hade regleringen före upphovs-
rättslagens tillkomst (se 15 § första stycket och 19 § i 1919
års lag).
Den i Tyskland genomförda konfiskationen av upphovsrätten till
Mein Kampf kan inte anses förenlig med svensk upphovsrättslag-
stiftning. Upphovsrätten i Sverige till detta verk övergick
enligt svensk lag vid Adolf Hitlers död till hans arv- eller
testamentstagare. Någon klarhet om vem som nu har upphovsrätten
här i landet finns visserligen inte i målet, men i vart fall är
det inte visat att Bayern har gjort ett giltigt förvärv av
upphovsrätten i Sverige till Mein Kampf.
upphovsrätten till Mein Kampf, kan frågan ställas om Bayern i
stället har förvärvat förlagsrätten i Sverige till boken.
Förlagsrätt är överlåtbar enligt upphovsrättslagen (se 27, 28
och 31 §§, jfr 15 § andra stycket i 1919 års lag). Även om
Bayern kan anses ha förvärvat förlagsrätt på grund av beslut i
Tyskland om konfiskation av Eher-förlagets tillgångar med
efterföljande överlåtelse, är det inte visat i målet att Bayern
nu har förlagsrätten i Sverige; denna lär ju åtminstone tidiga-
re ha innehafts av ett svenskt förlag.
Frågan är då vilken konsekvens det har för den talan som förs i
målet att Bayern således inte kan anses ha ställning som
innehavare av någon rätt enligt upphovsrättslagen. Av denna
ståndpunkt följer i första hand att Bayerns yrkanden om för-
störande av exemplar enligt 55 § andra stycket upphovsrättsla-
gen och vitesförbud enligt 53 a § samma lag inte kan bifallas,
eftersom de får framställas enbart av upphovsmannen eller hans
rättsinnehavare.
När det gäller åtalet kan noteras att angivelse från upphovs-
mannen eller hans rättsinnehavare inte längre är en nödvändig
förutsättning för allmänt åtal (59 § upphovsrättslagen i dess
lydelse från och med den 1 juli 1982). En annan sak är om
ståndpunkten i målet, att det inte är visat att Bayern innehar
upphovsrätten till Mein Kampf, innebär att åtalet enligt
åklagarens gärningsbeskrivning inte kan bifallas.
För att ett åtal enligt 53 § upphovsrättslagen skall kunna
bifallas är det inte en nödvändig förutsättning att det är
klarlagt vem som innehar upphovsrätten. Det
att någon har kränkt en annans upphovsrätt utan att det finns
uppgift om vem denne andre är. Ett skäl som åberopats vid
införandet av möjligheten till allmänt åtal utan angivelse är
just att det kan vara faktiskt eller rättsligt osäkert vem som
är målsägande (NJA 11 1982 s 137). Mot denna bakgrund får det
anses att uppgiften om vem som innehar upphovsrätten inte är
ett nödvändigt moment för att gärningsbeskrivningen skall kunna
leda till ett bifall till åtalet. Enbart det förhållandet att
Bayern inte har visats vara innehavare av upphovsrätten till
Mein Kampf innebär därför inte att åtalet mot Karl-Erik Häg-
glund skall ogillas på den grunden att det skulle vara fråga om
en annan gärning än den som anges i gärningsbeskrivningen (se
30 kap 3 § rättegångsbalken). Det får hållas för visst att
upphovsrätten till Mein Kampf tillkommer någon annan än Karl-
Erik Hägglund och att denne inte har någon egen rätt enligt
upphovsrättslagen att ge ut boken.
Till följd av den ståndpunkt som har intagits i det föregående
till frågan om Bayerns rättsställning i målet saknar det
betydelse att här pröva spörsmålet om ordre public-hänsyn
beträffande verkan i Sverige av konfiskationsbeslutet i Tysk-
land.
Vad gäller frågan i målet om tryckfrihetsintresset skall ges
försteg framför intresset av skydd för upphovsrätten är rätts-
fallet NJA 1985 s 893 av betydelse. Högsta domstolen uttalade i
det rättsfallet att uppgiften att i berörda typfall begränsa
straffansvaret för upphovsrättsintrång till förmån för ett
motstående yttrandefrihetsintresse bör förbehållas lagstifta-
ren. Emellertid förklarade
där yttrandefrihetsintresset gjorde sig gällande med sådan
styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande
dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avsåg domstolen
fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nöd-
situationer som enligt 24 kap 4 § brottsbalken leder till
straffrihet.
Till det sagda kan fogas att riksdagen, med anledning av
motioner vari hänvisades till nyss nämnda rättsfall, har tagit
ställning till förhållandet mellan upphovsrätt och tryckfrihet.
Lagutskottet uttalade i betänkandet LU 1986/87:11 (s 19) att
upphovsrättslagen i sin gällande utformning fick anses in-
nefatta en lämplig avvägning mellan upphovsmännens intressen
och intresset av en fri opinionsbildning. Utskottet avstyrkte
bifall till motionerna, som avslogs av riksdagen (prot 1986/87-
:74 s 36)
Rättsläget kan i viss mån ha ändrats genom inkorporeringen i
svensk rätt av Europakonventionen om mänskliga rättigheter. I
konventionens artikel 10 tillerkänns envar rätt till yttrande-
frihet, som emelleltid får underkastas sådana inskränkningar
eller straffpåföljder som är angivna i lag och i ett demokra-
tiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till bl a annans
rättigheter. Lagstöd kan härigenom finnas för att i vissa
situationer tillerkänna yttrandefrihetsintresset försteg
framför skyddet för upphovsrätten och då fria från ansvar för
upphovsrättsintrång.
Även om ett något ökat utrymme sålunda kan finnas för att låta
intresset av yttrandefrihet få medföra att ansvar för upphovs-
rättsintrång inte skall ådömas,
skall gå fri från ansvar för att ha gett ut Mein Kampf. Att det
kan vara svårt att få tag i exemplar av detta verk av histo-
riskt intresse är alltså inte, som Karl-Erik Hägglund hävdat,
tillräckligt för att åtalet skall ogillas.
Högsta domstolen gör samma bedömning som tingsrätten och
hovrätten i oaktsamhets- och påföljdsfrågorna.
Hovrättens domslut skall alltså fastställas i ansvarsdelen,
medan Bayerns talan skall ogillas i fråga om förstörande av
exemplar och vitesförbud. Vidare skall beslutet om beslag
hävas.
Beckman (skiljaktig) *), Westlander, Regner (referent) och
Håstad Föredragande revisionssekreterare: Tor Olsson"
