Förord Mein Kampf

Stig-Björn Ljunggren Uppsala 2001-10-21

Förra gången denna bok gavs ut på svenska beslagtogs den av polisen. Året var 1992 och polisen stormade in på förlaget och plockade åt sig alla böckerna. De agerade på order från den tyska delstaten Bayern, som hävdar sin äganderätt till alla kvarlåtenskap från Adolf Hitler.

Det kan tyckas vara lite anmärkningsvärt att svenska myndigheter i ett fall som detta agerar på utländska påtryckningar. Det är ju ytterst sällan i vårt land som böcker hanteras på detta sätt. När Mein Kampf beslagtogs hade exempelvis inget liknande skett på 50 år i Sverige. Böcker anses annars inte farliga - det är video, kabel-TV och "nätet" får politiker och myndigheter att reagera.

Men tydligen är boken fortfarande kontroversiell. Även om polisens beslag sedemera ogiltigförklarades av Högsta Domstolen, kan vi fortfarande misstänka att konstatera att detta verk är omgärdat av frågetecken.

1. En farlig bok?

Men hur är det då, är detta en farlig bok? Nej, knappast. Boken är till att börja med ett historiskt dokument som måste finnas tillgänglig för alla som vill försöka förstå 1900-talets mest fasansfulla epok. Den är nödvändig för att analysera Förintelsen och tränga in i psyket hos den person som utan tvekan är en av förra århundradets mest betydelsefulla.

Den upplysta förståelsen kräver även att förkastliga idéer granskas närgånget. Exempelvis ingick Mein Kampf i de officiella bokutsändelserna till brittiska trupper under andra världskriget. Syftet var självfallet inte att bryta ner de egna truppernas moral, utan att soldaterna skulle begripa vad de slogs emot.

Det var också anledningen till att kulturpersonligheter som Albert Einstein, Pearl Buck och Thomas Mann på trettiotalet såg till att boken gavs ut i USA. Det var inte för att de ville propagera för nazismen, utan tvärtom önskade upplysa sin omvärld om vad Adolf Hitler var för slags figur.

Samma skäl låg också bakom att tyskarna själva försökte styra utgivningen av Mein Kampf. De var inte intresserade av att Fürerns tankegångar skulle presenteras alltför naket.

Denna bok är således inget som automatiskt gynnar nazistiska strömningar. Rätt använd, är den tvärtom en del i grundvaccineringen mot intolerans och totalitära läror. Vi skulle till och med kunna säga, att det är en skyldighet att läsa Mein Kampf för den som vill försvara det öppna samhället mot dess fiender.

Kanske bör det till och med påpekas, att det enda sätt på vilket denna bok skulle kunna hota demokrati och öppenhet, är om den förbjuds. Ett sådant ingrepp i vår grundläggande informationsfrihet skulle bara ge näring åt åsikten att den svenska demokratin är falsk. Och vi ska aldrig glömma visdomen i talessättet, att "förbjuden frukt smakar bäst".

2. Den historiska bakgrunden

Den historiska bakgrunden till boken finns redovisade i de två övriga förorden. Utöver detta finns anledning att på några områden lägga ut texten en smula.

Bokens inramning är följande. I eftersvallet av 1 världskriget befann sig Tyskland på gränsen till sammanbrott. Ett kaotiskt politiskt liv, en usel ekonomi och ett land som kokade av rykten, politiskt våld och en mångfald av motsättningar, stärkte längtan efter ordning och reda. I synnerhet som tyskarna sedan gammalt närt en kult kring sin nationella storhet och ledande figurer som Bismarck.

I detta kaos agerade det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, där Adolf Hitler tagit över ledningen. Ett torftigt iscensatt kuppförsök misslyckades, och Adolf Hitler dömdes till fem års fängelse. Vistelsen blev, med hans egna ord, ett "universitet" för honom. Hitler läste, fick besök av prominenta personligheter och fick tid att börja reflektera över sitt politiska program.

Han höll sedvanligt sätt långa politiska utläggningar för sin omgivning. Hitler fick därför rekommendationen att skriva ner sina erfarenheter i bokform. Föräggaren Max Amann hoppades få en intressant och välsäljande bakgrund till kuppförsöket. Hitler grep sig entusiastiskt an uppdraget, och satte genast igång med att diktera boken. Först var det chauffören Emil Maurice och sedan en av de blivande nazistkoryférna, Rudolf Hess, som var sekreterare.

Boken var, efter mycken redigering, färdig att publiceras i juli 1925. Den andra delen skrev Hitler efter frigivningen, och den utgavs i december 1926.

Han brukade också läsa högt för sina medfångar, kanske i syfte att pröva kraften i orden. Men som färdig text var det ett bedrövligt aktstycke och förläggaren hade ett stort arbete med att få boken läsbar.

Trots förläggarens insatser blev inte boken först någon försäljningssuccé. Men sedan i takt med Hitlers fortsatta karriär fick den allt större betydelse. Så småningom blev den offentlig litteratur och spreds i propagandasyfte i massiv upplaga.

Hitler blev därmed en rik man, inkomsterna var så stora att han demonstrativt avsade sig lönen som Rikskansler.

3.Trummaren blir ledare, två idéer blir en

Mein Kampf kan symbolisera en viktig utvecklingsfas i Hitlers och nazismens utveckling.

Kuppförsöket var en konsekvens av Hitlers önskan att starta en process där Tyskland skulle resa sig ur eländet. Men han själv skulle inte spela någon huvudroll, utan endast fungera som en "trumslagare" i bakgrunden. Hitlers kupp skulle bli en startmotor för Tysklands återupprättelse.

Men fängelsevistelsen - och författandet av Mein Kampf - gav till resultat att Hitler allt mer kom att se sig själv som en huvudfigur i det politiska spelet.

Ett skäl till detta var att Hitler tyckts sig förstå, att han misstagit sig när det gällde det politiska ledarskapet i Tyskland. Kuppfiaskot hade visat att det inte gick att räkna med hjälp av det ledande maktskiktet. Dem kunde han inte lita på. Det räckte inte med att han själv stod för bakgrundsmusiken, utan sakta växte det fram en idé hos honom om att Tysklands öde vilade på hans egna axlar.

Man skulle kunna säga att fröet till det hitlerska storhetsvansinne började gro under fängelsevistelsen. Bifiguren började aspirera på huvudrollen. Underofficeren började sträva efter att bli Ledare.

Vanligtvis brukar det sägas att Hitler egentligen inte framförde något nytt med denna bok. Det mesta som stod där hade han förkunnat i andra sammanhang. Hans utläggningar hade dessutom motsvarigheter hos andra opinionsbildare i deras böcker. Pratet om det "tyska folket" och dess egenart, behovet av tyskt "Livsrum", hetsen mot judarna, var inget nytt eller unikt för Hitler och nazisterna. Sådant diskuterades flitigt på annat håll. Inte minst pekades den nya socialistiska staten i öst ut som ett hot.

Men det brukar också påpekas att Adolf Hitler i denna bok formulerar ett nytt politiskt budskap som ingen tidigare med samma kraft slagit mynt av. Han gjorde en ny sammankoppling av två tidigare skilda ståndpunkter, vilka i fortsättningen kom att fungera som ledstjärna för hans aktiviteter.

Det tycks nämligen ha varit under fängelsevistelsen som han regelmässigt började smälta samman tanken på tyskt livsrum med bekämpandet av den bolsjevikiska Sovjetunionen. Livsrummet var en nödvändighet för Tysklands överlevnad, bolsjevismen var en judisk konspiration.

Vad Hitler gör är att han ändrar fokus på Tysklands expansionsplaner. Istället för att fullfölja traditionen med att försöka flytta det tyska inflytandet söderut och mot väst, skulle istället blicken vändas österut, menade Hitler. Och då skulle man samtidigt kunna bekämpa bolsjevismen och kommunismen. Därmed slogs två flugor i en smäll - Tyskland skulle få sitt livsrum, och det judisk-bolsjevikiska projektet skulle raderas ut.

Vi kan själv läsa vad han skriver i denna bok. Han menar att Tyskland antingen expanderar sina gränser, eller upphör att existera. Var finna detta livsrum?

Hitler svarar själv: "Vi hejdar det eviga tåget av germaner till Syd- och Västeuropa och riktar blickarna mot landet i öster."

Men är det rätt att på detta sätt flytta gränserna?

Hitler konstaterar krasst att staters gränser aldrig är av naturen givna - "Statsgränserna skapas av människor och kan därför även ändras av människor", konstaterar han krasst.

I Mein Kampf talade han med andra ord i klartext. Faran med denna bok torde således snarast ha varit att ingen läste vad han skrev, utan att de flesta ignorerade Hitlers budskap.

4. Hitler som lögnare, sanningssägare och propagandamakare

Adolf Hitler var en skicklig talare. Det var sitt mästerskap i taleskonsten som förde in honom på politikens bana. Hans förmåga att bemästra större folkförsamlingar var en viktig beståndsdel i nazisternas framgångar. Men han ansågs samtidigt fullständigt omöjlig att ha att göra med i mindre sällskap. Då blev hans utfall irriterande och ansågs vittna om obildning.

Är detta möjligt att upprepa idag? Kan en agitator få ett folk med sig på det totala kriget, folkmord och sanslös förstörelse?

Förvisso lider politiken stor brist på agitatorer och retoriken är svagt förankrad. Men skulle därför en Hitler av idag ha större möjligheter att svinga sig till makten?

Nej, knappast. Den stora skillnaden är att dagens medborgare lärt sig förstå sådana som Hitler. Mänskligheten har lärt sig en läxa. Vi faller inte till föga för pratkvarnar. Vi genomskådar det mesta av vad reklam och PR-kampanjer står för. Lätt cyniska tror vi oss förstå vilka metoder som används för att få oss på kroken, som väljare eller konsumenter. Det kan tyckas som föga troligt att någon som Adolf Hitler åter skulle kunna dupera oss.

Men vi kan inte vara helt säkra. Katapulterade in i samma kaotiska och osäkra tillvaro som präglade tjugo- och trettiotalets Tyskland kanske även vi skulle kunna falla för en ondskans apostel. Men just därför bör vi också läsa Mein Kampf, för att närmare bekanta oss med hur demokratins fiender kan resonera när de planerar att erövra makten.

Det går till och med att här hämta en del insikter om hur propaganda kan bedrivas även av dem som har betydligt renare mjöl i påsen än vad nazisterna hade.

Vi kan börja med att se hur Hitler förhåller sig till sanningen. Det brukar sägas om denna bok att han skriver en tillrättalagd historia. Detta bör vi inte vara förvånade över. Vi kan själva läsa vad Adolf Hitler anser om syftet med den politiska propagandan.

Hitler menade att den inte skulle objektivt utforska sanningen, utan framhålla det som propagandamakarna står för. Folket bestämmer sitt tänkande mer av känslan än den nyktra eftertanken. Det gällde bara att slå an rätt tonläge.

Därför ska vi inte förvånas över om Adolf Hitlers beskrivning av nationalsocialismens historia är en förskönande framställning. I många avseenden överdriver han sin egen roll, eller tonar ner andras insatser. Han kommer också med uppgifter som ansetts direkt felaktiga, som exempelvis att han aldrig hade medlems nummer 7 i partiet - utan han var medlem 555….

Denna typ av anmärkningar kan dock sannolikt riktas mot de flesta som skriver sin egen biografi. Vi har sällan förmågan att skildra vår egen historia på ett objektivt sätt. Att på detta sätt kriarätta Hitlers egen uppfattning om vad som hänt blir lätt lite löjligt. Han är inte den ende makthavare som ägnat sig åt att städa arkiven. Och den viktiga poängen är att han själv betonar att lögnen mycket väl kan användas, om det tjänar rätt syfte.

Det som för normala människor verkar osympatiskt blir i Hitlers värld något fullständigt rimligt.

En annan intressant aspekt på denna bok är istället att Hitler på ett kyligt cyniskt sätt lyfter fram flera av de mekanismer som ingår i en framgångsrik propagandakampanj. Det är ingen slump att böcker om PR och information ofta innehåller hänvisningar till nazisterna och deras propagandakampanjer

Det har till och med hävdats att propagandan var en del av kriget som nazisterna vann. Den främste tänkaren i det nazistiska lägret - Joseph Goebbles - brukar i dessa sammanhang omnämnas med en blandning av beundran och avsky. Fortfarande kan vi se på Leni Riefenstahls filmer och slås av den skicklighet med vilken budskapet fördes fram.

Den uppenbara slutsatsen är att skönheten också kan ställas i det ondas tjänst. Vi kan inte räkna med att de som ämnar ställa till med elände avslöjas på sin torftiga kommunikationsförmåga.

Det finns till och med dem som menar att den del av andra världskriget som handlade om propaganda, faktiskt vanns av tyskarna. Skälet till detta framgår delvis av Mein Kampf. Det var inte sanningslidelse som drev Adolf Hitler, utan en iskall analys av maktövertagandets logik.

I denna bok skriver Hitler relativt utförligt om sin inställning till hur politiska kampanjer skall bedrivas.

Hans synsätt är mycket krasst. När väl en mål är bestämt så är alla medel tillåtna. Han hyser inga skrupler utan kan lätt ses som en sentida representant för den machiavelliska skolan - det är tillåtet att manipulera och ljuga för att nå sina mål.

Det tycks vara en författare som inbjuder oss till att läsa mellan raderna. Han är på en gång en flammande agitator som har en glödande tro på framtiden för sitt folk - men han dribblar samtidigt med orden när utrikespolitiken kommer på tal. Men det förefaller inte omöjligt att ur hans formuleringar också ana sig till vad han har för planer.

Det kan med historiens facit i hand, tyckas som att det borde stå ganska klart vad Hitler egentligen avsåg att göra. Hur han resonerade kring maktövertagandet - och vad han egentligen ansåg om "folket" framgår för alla som läser denna bok. Följer vi Hitlers tankegångar kan vi dela in mediakonsumenterna i tre grupper:

1) de som tror på media
2) de som inte tror på något alls
3) de som tänker själva, kritiskt och med eget omdöme

Hitler menade att det var den första gruppen som var den ojämförligt största. Och i ett samhälle där massans röstsedlar är utslagsgivande, blir det hopen av enfaldiga och lättrogna som bestämmer. Därför var det också statens intresse att övervaka dessa lättrogna, så att de inte blev massförgiftade.

För att vinna makten krävdes det, enligt Hitler, en välformulerad propaganda och en stark organisation. Men det var viktigt att inte ha för många medlemmar, då tappade organisationen slagkraft. Det var en annan sak att vinna många anhängare, och ju bättre propagandan arbetade, desto mindre kunde organisationen vara, menade Hitler.

Han framhöll också vikten av att propagandan alltid upprepade samma sak, slagorden kan backas upp med olika argument, men det ska alltid finnas en stor linje som inte överges. Konsekvensen och uthålligheten bestämmer också slutresultatet, menade Hitler. Ingenting är omöjligt, skriver han. Utan det är fanatismen och viljan hos en politisk rörelse som bestämmer dess framgångar.

Adolf Hitler påstår i denna bok att politikern och programmatikern måste förenas i samma roll. Politikern är den som gör det möjliga möjligt, men programmatikern är den som försöker se i framtiden och tala för det som andra anser som verklighetsfrämmande.

Under större delen av mänsklighetens historia är det oftast olika personer som innehar dessa två roller. Men ibland händer det att de förenas. När politikern och programmatikern smälter samman däremot, kan samhället förändras.

Det är möjligt att Hitler har en poäng. Framgångsrik politik bör rimligtvis vara en avvägning mellan det praktiska och principiella. Men i Hitlers världsbild bygger detta på att egenskaperna ska finnas hos en och samma person. Han tycks inte inse, att det som präglar framgångsrika rörelser är att de lyckas väga samman bägge dessa inriktningar i samma parti eller sammanslutning.

Hitler är rädd för att drunkna i teorier eller förflackas av verkligheten. Men moderna politiska rörelser, som tillåter en mångfald av åsikter och politiska verksamheter, får framgång just därför att de lyckas blanda dessa två verksamheter med rätt avvägning.

Politiken kan gå runt i cirklar om det inte finns någon vägledning. Men predikningar om framtiden får ingen framgång om den inte förenas med praktiskt handlag.

Men det räcker inte med att ha en bra blandning av idé och entreprenörskap. Det måste också finnas några korn av sanning i förkunnelsen och handlingsprogrammet.

4. Var Hitler höger eller vänster?

En av de vanligaste stridsfrågorna när det gäller Adolf Hitler och nazismen är om rörelsen ska betraktas som "borgerlig" eller "socialistisk".

Svaret torde vara att nazismen var en blandideologi. Den upptog såväl konservativa som socialistiska idéer. Det var därför den också hette "nationalsocialism". Det var en slags socialism med nationalistiska förtecken som Adolf Hitlers rörelse stod för.

Men vi kan också notera att det finns dem som tycker sig hitta en del liberala värderingar i nazismen. Rasernas kamp som Hitler och andra talade om, påminner om tankarna hos den liberala inriktning som brukar kallas "socialdarwinism" och som förkunnar att den bäst anpassade överlever, inte bara bland djuren utan också bland företag och samhällen. Och raserna, skulle Hitler tillägga.

Var hör då Adolf Hitler hemma?

Till att börja med kan vi konstatera att nationalsocialismen i Hitlers tolkning är en mischmasch av olika idéer. Han misstror demokrati och parlamentarism, marknadsekonomi och ett öppet samhälle. Han är rasist och antisemit.

Kanske skulle vi kunna klassificera Hitler som en rasist, med starka nationalistiska och fascistiska inslag.

Vi skulle också kunna hävda att Hitler förestod en speciell typ av fascism, som har starka rasistiska idéer. Det fanns en grupp inom nationalsocialismen som inte hade samma antisemitiska hållning som Hitler, och vars politiska inriktning var mer åt det socialistiska hållet. Deras hållning var också principiellt antikapitalistisk.

Adolf Hitler gör förvisso viktiga markeringar mot marxismen. Men han klargör också att hans syfte är att nå arbetarklassen. Han tvekar inte att lyfta fram sin egen bakgrund, sitt liv på botten av samhällspyramiden, sina umbäranden och erfarenheter av livets skuggsida.

Faktum är att Hitler gör stor affär av sin plebejiska bakgrund. Han är arbetare och patriot, hävdar han, och konstaterar i mitten av trettiotalet han att det inte var så länge sedan som han bara var "en obetydlig byggnadsarbetare ", och strax innan det en vanlig soldat, till och med en "okänd soldat".

Nu när denne enkle man stigit upp till makten betraktade han sig inte själv som diktator, utan som "ledare" och "förtroendeman".

Vi skulle kunna säga att han beskriver "klassresan". Hans principiella inställning var att samhället borde hålla alla vägar öppna för den skicklige, för "geniet," oavsett från vilken samhällsklass denne kom. Han menade att "varje soldat bär marskalkstaven i sin ränsel".

Hur ska detta förstås? Å ena sidan menar alltså Hitler att det goda samhället ska ta vara på förmågan även hos den enklaste medborgare. Alla ska ha chansen. Även i de enklaste sociala grupper kan finnas en oerhörd samhällelig utvecklingskraft, om bara förmågan tillåts växa. Det kan betraktas som socialistiskt.

Men å andra sidan säger han också att det är geniet som ska vaskas fram. Och att han bland annat tänker på sig själv råder det väl ingen tvivel om. Genikulten är knappast något som kan förknippas med socialismens grundläggande idéer.

Hitlers syn på arbetet som en uppfriskande samhällskraft är också klart uttalat. Det är människor som producerar något konkret nyttigt som han hyllar, inte spekulation. Han beskriver det egna partiet som ett arbetarparti, en "nationell rörelse av arbetande människor". Men en arbetare är "en hederstitel för alla dem, som voro verksamma i hederligt skapande arbete - vare sig på det andliga eller rent manuella området", skriver han och vänder sig mot rentiererna, de som lever på andras arbete, och främst pekar han ut de judiska profitörerna.

Vi skulle kunna säga att Hitler uttalar sig lika kritiskt om kupongklippare och utsugare som någonsin socialister gör, men att för honom är detta ett utslag av att judarna har nästlat sig in i ekonomin.

Det finns hos Hitler en kritik av borgarklassens omedvetenhet och feghet. Han menar att nazistpartiet har mer av handens än hjärnans arbetare i sina led. En förklaring till detta, menar Hitler, är att borgerskapet länge ringaktade nationalsocialisterna. De trodde att arbetarkaraktären gjorde partiet odugligt att lösa högre uppgifter.

Hitler konstaterade att många inom borgerliga kretsar misstänkte nationalsocialismen för att vara en marxistisk trojansk häst, en avart av den judiska egendomsrövande socialismen.

Men den socialism som Hitler säger sig förespråka hade som inriktning att vräka undan den judiska rasen, som infiltrerat Tyskland. Inte primärt att ge sig på de privata kapitalintressena, åtminstone inte så länge dessa fullgjorde sina förpliktelser mot det tyska folket.

Hitlers hela resonemang går nämligen ut på att nationalsocialisterna är de verkliga vänner till arbetarna, till skillnad från de marxistiska rörelserna som bara använde dem som murbräcka för sina dolska judiska syften.

Kommunisterna tilltalade varandra "kamrat", nationalsocialisterna "folkkamrat". De hade samma beundran för ny teknologi och drömde om ett helt nytt samhälle. Deras respekt för demokratins långsamma malande kvarnar var lika med noll. De bubblade av handlingsiver och var starkt beroende av att ha en fasansfull fiende att skrämmas med - kommunisterna pekade ut den kapitalistklassen, nazisterna hade sitt judehat.

I de tidiga formuleringarna om judarna, anmärkte Hitler främst på deras girighet. Han hävdade att judarna präglades av en ensidig materialistisk världsuppfattning, att deras dans kring guldkalven förvandlades till ett hänsynslöst sökande efter egendom. Hitler menade därmed bestämdes inte människornas värde av deras karaktärsdrag eller betydelse för samhället, utan bara av deras förmögenhet. En nation får därmed status bara ur sin materiella standard, inte den själsliga kvalité.

Detta puritanska betraktelsesätt var inte ovanligt på den tiden - och kan hittas i dagens debatt. Det som skiljer ut Hitler är att han ensidigt lastar judarna för att inspirera nationerna att tillbedja Mammon.

Det är inte fel att säga att några av de nationalsocialistiska tankarna återfinns hos olika vänstergrupper. Det finns heller inget skäl att vara förvånad över att ett stort antal av fascismens företrädare haft vänsterböjelser - det kanske bästa exemplet på detta är Mussolini, som i sin ungdom var socialist.

Och även i Sverige fanns det dem som gick från vänstern in i det nationalsocialistiska och fascistiska lägret - den mest berömde av dem var Nils Flyg.

Det som skilde ut Hitlers socialistiska drag från de gängse vänsteruppfattningarna var just rasismen. Här går vattendelaren mellan det nationalsocialisterna står för och vad socialister hävdar.

Ett sätt att komma tillrätta med Hitlers politiska hemhörighet är att beskriva honom som en revolutionär - en slags konservativ radikal. Det innebär inte att han reduceras till en simpel reaktionär, utan snarare att han var en visionär på traditionens grund. Han ville åstadkomma en våldsam omvandling av samhället, och in i framtiden ville han ta med sig det värdefulla som tysk historia åstadkommit.

Något tillspetsat skulle vi kunna säga, att nazismen, eller nationalsocialismen, ursprungligen blandade element främst ur konservatismen och socialismen. Det är en slags amalgering, en sammansmältning, av olika element ur dessa två ideologier.

Det parti som Hitler ställer sig i spetsen för var som sagt ett tyskt arbetarparti OCH nationellt parti. Det kombinerade en vurm för det tyska folket med speciell inriktning mot arbetarklassen. Hitlers uttalade syfte är att vinna tillbaka arbetarklassen till de nationella, att försöka få de marxistiska grillerna ur deras huvuden.

Med modernt språkbruk skulle vi kunna säga att nationalsocialisterna hade nischat sin produkt. Det var en inte helt vanlig kombination som de förde fram. Att blanda det nationella och socialistiska var en "triangulering", med modernt språkbruk, alltså en blandning av två motståndares tankegångar till något nytt.

Trianguleringens frestelser kan vi ta fasta på i vår analys av denna bok. Vad Hitler här gör, är delvis att ta över kommandot av partiet, stöta bort det mesta av socialism, och eftertänksam konservatism. Istället skapades ett parti som bäst kan beskrivas som rasistiskt, antidemokratiskt och totalitärt. Det konservativa och socialistiska blandas efter läge, men riktkarl blir Tysklands expansion till varje pris.

På senare år har studierna av andra världskrigets händelser fördjupats i vårt land. Exempelvis har frågan om Sveriges ställning till Förintelsen fått ökad belysning. En inte allför smickrande bild av vårt land har vuxit fram.

Frågor som tidigare generationer tvekat att dra upp diskuteras idag mycket mer öppet. Även om många har förståelse för att Sverige försökte hålla sig undan från de direkta krigshändelserna, har funderingar framförts om det lämpliga i att anlända till fronten ungefär samtidigt med likplundrarna. Sverige slapp kriget, anpassade oss till den som för tillfället hade övertaget - och gjorde oss en god välfärd på att delta med friskt humör i återuppbyggnadsarbetet.

Diskussionen kommer säkerligen att fortsätta. Det finns onekligen utrymme för en fortsatt fördjupning, även om vi inte kan vara helt säkra på att den politiska viljan finns hos dem som kontrollerar statsmakten. Frågan om Förintelsen, Adolf Hitler och andra världskriget är inte enbart ett historiskt problem. Det rör också vid känsliga politiska dagsfrågor, där exempelvis förhållandet mellan Israel och Palestina färgar av sig på diskussionen om hur vårt förflutna bäst diskuteras.

Utgivandet av denna bok bör ses som ett bidrag till såväl debatten om Sveriges nutidshistoria som diskussionen kring demokratins och det öppna samhällets villkor. Denna bok är ett argument för att alla papper bör läggas på bordet, och att det är den upplysta allmänheten som bäst förmår att föra diskussionen vidare.

Stig-Björn Ljunggren
Uppsala i oktober 2001
stikkan@ljunggren.com
www.ljunggren.com/