Arne Häggqvist

För oss svenskar i gemen var tjurfäktningen länge någonting som vi mekaniskt associerade med Spanien och mer eller mindre medvetet uppfattade som en barbarisk etnologisk företeelse, dvs. en kvarleva av forna tiders primitivitet utan värde för nutidskulturen och i varje fall utan betydelse for oss själva.
 
Nu är läget ett annat. Turistresorna till Spanien har gett oss tillfälle att se tjurfäktningar, och många av oss har blivit entusiaster – s.k. aficionados – i och med att vi fatt uppleva skådespelet och i och med att vi börjat studera dettas egentliga mening och innebörd. Ja en och annan svensk har redan praktiserat på spanska arenor. En svenska, Agnes von Rosen, har i Latinamerika uppträtt som tjurfäktare till häst. Tjurfäktningsklubbar har bildats i Stockholm, Göteborg och Malmö osv. Man har äntligen börjat inse att tjurfaktningen är en ännu levande verklighet och att den i väsentlig grad är en konstart, närmast släkt med balett men också med exempelvis opera, måleri och poesi.
 
En modern diktare som gjort en stor insats för att förklara och upprätta tjurfäktningen inför ickespanjorers kritiska ögon, är Ernest Hemingway. Hans bok ”Döden på eftermiddagen” har blivit en första handledning och en bibel för oändligt många nutida aficionados som i denna bok funnit alla behövliga analyser och förklaringar och dessutom de argument som kan behövas då man skall bemöta de ofta okunniga tjurfäktningsmotståndarnas propaganda.
 
Djurskyddsvännerna, som vid sina angrepp på tjurfäktningsvännerna inte sällan uppvisar en veritabel blodtörst, laborerar mestadels med osanna eller halvsanna påståenden, alla ägnade att framställa skådespelet som en sorts okomplicerad slakt eller ett grymt djurplågeri. Mot den framställningen kan ställas Hemingways medicinskt grundade påpekande att ett sår som tillfogas en kropp i kraftig rörelse inte smärtar avsevärt förrän efter att kroppen kommit i stillhet (dvs. i det ögonblick då tjuren redan hunnit dö). För att inte tala om andra argument...
 
Den som vet vad tjurfäktning är (när den är som bäst) kanske rent av vill instämma med Hemingway, då denne säger att han för sin del helst föreställer sig himmelriket som en stor tjurfäktningsarena där han själv är innehavare av två barreraplatser och där det alldeles intill finns en forellbäck i vilken ingen annan än han själv har rätt att fiska. Yttrandet ifråga härrör från en av diktarens egna Spanienresor och har anknytning till Navarra med dess tjurfäktningscentrum Pamplona, vars stora julifiesta San Fermín numera även besöks av en stor kontingent svenska entusiaster.
 
Den lilla bok som härmed utges vill så kort och koncist som möjligt ge några objektiva fakta om tjurfäktning. Men om mina ord och ordvändningar därvid skulle ra någon färg av författarens kärlek till ämnet måtte det förlåtas mig – just därför att detta ämne är så fängslande och vackert.

Olé, olé – en liten bok om tjurfäktning

Tjurfäktningens historia
av Arne Häggqvist