Hitlers självbiografi Mein Kampf tillhör numera den politiska
standardlitteraturen i länder med demokratisk tradition. Så
icke i Tyskland, vars myndigheter försöker stoppa all utgivning
av hänsyn till "det tyska anseendet i utlandet".
Detta har de gjort med maktmedel och med påstående att Bayerns
finansministerium har konfiskerat upphovsrätten till boken. I några
länder har Tyskland lyckats. Bara i ett land har verkligen en domstol
prövat Bayerns upphovsrätt och torrt avvisat Bayerns anspråk
med konstaterandet att Bayern inte på lagligt sätt tillskansat
sig upphovsrätten.
Ändå har svensk åklagare godtagit Bayerns påstående
om upphovsrätt till boken.
Alltfler här i landet ser anledning att ta nazismen på allvar
och aktivt bekämpa den med kunskap i botten. Tillgång till
Mein Kampf är naturligtvis helt nödvändig för att
grundligt förstå denna sociala rörelse i dess tyska
tradition. Andra anser naturligt nog att påståendena om
Bayerns ensamrätt till Mein Kampf hur som helst är ett genomskinligt
svepskäl för censur och att Tyskland inte har det minsta med
svensk bokutgivning att göra. Dessutom hotar det den enskildes
upphovsrätt.
Det här är en stridsskrift med bitvis frän ton mot de
styrande i Tyskland, varför jag är angelägen om att framhålla
att jag vägrar att delta i ett allmänt tyskhat, som för
övrigt utvecklar sig bara när det är opportunt. Det utesluter
tyvärr inte att även vänliga, bildade, gästfria,
sympatiska och antifascistiska tyskar har svårt att frigöra
sig från den tyska olyckliga traditionen. De inte bara accepterar
utan förordar ofta censur och förbud mot vad de anser är
förkastliga åsikter. De spelar därmed den obrutna demokratifientliga
traditionen i Tyskland i händerna, den traditon som aldrig riktigt
bröt med nazismen. Eller kanske riktigare: den tradition som nazismen
avvek lite för lite ifrån.
Det är inget tvivel om att flertalet med mig avvisar tanken på
att Tyskland skall kunna förbjuda en bokutgivning här i vårt
land. I synnerhet gäller det Tysklands minst sagt magstarka för
att inte säga kränkande försök att undervisa oss
att man skall bekämpa nazismen med censur.
Folkrörelsernas framgångsrika kamp här i Sverige mot
30-talets hemmanazism byggde på motsatt politik. Den förutsatte
att vi svenskar är aktivt ansvarstagande medborgare, att vi själva
sätter oss in i saker och ting och tar del i statens affärer.
För oss är det helt främmande med den censurmentalitet
som råder i länder som Tyskland och Frankrike, där medborgarna
tvingats bli undersåtar och politikens åskådare. Likväl
är tydligt att censuren nu tränger sig på oss. Liksom
under andra världskriget sker det genom påtryckning från
främmande stormakt. Samma stormakt. Med detta bokbeslag - det första
politiska bokbeslaget på utländsk makts begäran sedan
april 1942 – ställs folkrörelsepolitiken mot nazismen
på sin spets. ”Hur ska det gå när man inte ens
får läsa sin värsta fiendes böcker?” frågade
amerikanen Noam Chomsky när han hörde vad som hänt.
Sedan kan man ha delade meningar om huruvida bokbeslaget i Stockholm
den 15 december 1994 skedde ”på tysk order”, som flera
författare har hävdat, eller genom tjänstaktighet hos
svenska myndighetspersoner som låtit besluten gå ”den
vanliga vägen”. Det överlåter jag till läsarna
att diskutera och bedöma.
Om det blir början till omfattande diskussioner och studier i en
ny folkrörelse på demokratisk grund mot rasism och nynazism,
för välfärd och människovärde, har Bayerns
bisarra ingripande mot Mein Kampf fått ett lyckat resultat.
