Förord av Svante Nycander

Tingsrätten i Mölndal, som ogiltigförklarade lagen om uniformsförbud såsom oförenlig med yttrandefriheten, har mångas sympati: äntligen en domstol som självständigt prövar om en lag stämmer med författningens grundläggande principer.

Ännu för femton år sedan hade domen knappast varit möjlig. De flesta jurister skulle på goda grunder ha funnit en så långtgående lagprövning tvivelaktig. Domstolarna ska döma efter lagen med utgångspunkten att rättsystemet är ett sammanhängande helt och inte placera sig själva på en nivå ovanför riksdagen och regeringen. Detta synsätt är i Sverige historiskt betingat men har också stöd i folkstyret. I dag gör sig andra resonemang gällande. Man säger att den skandinaviska så kallade rättsrealismen, präglad av Uppsalafilosofins ”värdenihilism”, har gjort de svenska domstolarna osjälvständiga och undergivna, oförmögna att skilja mellan makt och rätt.

Här begär nu Europas ledande stormakt, som Sverige har många skäl att vara vän med, att vi ska stoppa spridningen av Mein Kampf. Stockholms tingsrätt har låtit ta boken i beslag, Svea hovrätt har avslagit förläggarens överklagande, och högsta domstolen har vägrat prövningstillstånd. Kanske kommer den svenska rättvisan så småningom att slå fast att Hägglunds Förlag gjort intrång i fristaten Bayerns rättigheter enligt lagen om upphovsrätt, vilket leder till att den i Tyskland förbjudna boken blir förbjuden också i Sverige.

Skulle detta i så fall bestyrka kritiken mot rättsrealismen, den svenska rättstraditionen? Inte nödvändigtvis, men det är svårt att föreställa sig någonting som i lika hög grad skulle få människor att ana ett grundläggande fel i domstolarnas förhållningssätt och deras relation till den politiska makten. Sveriges domare kan bli de första i världen att godkänna Bayerns upphovsrätt till Mein Kampf. I andra länder kommer man förvånat att fråga hur denna tjänstvillighet mot tyska censurkrav går ihop med Sveriges kamp för offentlighet och informationsfrihet i Europa.
Vad som redan inträffat är allvarligt nog: inte bara bokbeslaget i sig utan också den lama reaktionen inom delar av den svenska opinionen. ”Vår bedömning är att ärendet endast sekundärt berör PEN:s intresseområde. ... svenska PEN får för närvarande konstatera att den inte avser att engagera sig i ärendet”, heter det i brev från PEN-klubben efter ett styrelsebeslut om Mein Kampf i februari 1995. Så litet engagemang för den intellektuella friheten när det anmälda ärendet inte är opportunt.

PEN motiverar sitt avslag med att upphovsrätten inte bör urgröpas. Erik Göthes rättsliga argumentering mot att Bayern skulle inneha upphovsrätten till Hitlers bok är stark och övertygande, men för svenska författare och opionsbildare borde inte enbart juridiken avgöra. Tyska myndigheter måste inte undertrycka Mein Kampf i Sverige, även om de skulle ha den lagliga rätten. Det är ett politiskt beslut, som ingenting har med omsorg om författarrätten att göra. Som framgår av Erik Göthes dokumentation rör det sig knappast heller om ett försök att motverka spridningen av nazistiska idéer, vilket är förevändningen. Franz Alscher, talesman för Bayerns finansministerium, säger att ministeriet försöker förhindra publicering av Mein Kampf varhelst det går. ”Även utrikesministeriet (det i Bonn) företräder uppfattningen att det tyska anseendet i utlandet avsevärt skulle ta skada genom en publicering”, tillägger han. Det är Tysklands anseende som anses stå på spel.

Tyskarna kan ju inte tro att omvärlden ska glömma nazismen eller Hitlertiden. Men det för Tyskland särskilt plågsamma med Mein Kampf är att boken redovisade Hitlers politiska program redan under Weimartiden: alltsammans var tillgängligt och känt när nazismen lockade 36 procent av väljarna i presidentvalet 1932 och över 37 procent i riksdagsvalet samma år.

Förbudet mot Mein Kampf i Tyskland genast efter kriget bör inte klandras. Tyska myndigheter bekämpar högerextrema tendenser med relativ framgång och de måste under demokratisk kontroll få avgöra vilka medel som krävs. Men deras inblandning i andra länders bokutgivning och försök att stoppa information om nazismens källskrifter är förkastlig, även om motivet skulle vara att bekämpa totalitära idéer. Vilka inskränkningar i informationsfriheten som eventuellt är motiverade i Sverige avgör vi, och de relevanta rättsreglerna finns i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken, inte i lagen om upphovsrätt.

De som vägrar protestera mot bokbeslaget med författarrätten som motivering måste resonera så här: – Adolf Hitler innehade till sin död rättigheten till Mein Kampf. Han hade lagt Europa i ruiner och vållat tiotals miljoner människors död, men upphovsrätten är en så viktig idéell princip att den måste hävdas även i hans fall. Om antinazister i Sverige i upplysningssyfte hade gett ut en kommenterad upplaga av boken under krigsåren, mot Hitlers vilja, hade de gjort någonting orätt, som förtjänade att beivras.

Det är Hitlers upphovsrätt aktionen mot Hägglunds Förlag utgår ifrån. Rättsligt må det vara hur som helst. Från moralisk synpunkt är det orimligt att tillerkänna monstret i Berlinbunkern rättigheter av vad slag det vara månde. Vi borde anse hans författarrätt utplånad och fördöma varje försök att utnyttja den, vare sig ändamålet är censur eller ekonomisk vinning.