|
Bruno Franzon
Självstudier i diverse ämnen. Tidlös. Tidningsbud på heltid i Värnamo 1988–2002 med arbete både under natt och dag. Arbetsfilosofi: Meningen med livet är att cykla. Vapenfri tjänst 1980 som biblioteksassistent och fritidsledare. Stort intresse för andliga frågor. Esoterik. Resenär, vagabond. Grekland, Italien, Portugal, Spanien, England, Island, Östeuropa, Norden, Kina… och Sverige! Har publicerat lyrik vid flera olika tillfällen i Vår Lösen, första gången i Debutantnumret 1984. Men också i 80Tals debutantnummer 1988, och i Horisont, Den blinde Argus, Nytt liv, Trots allt, Mosaik 80, In spe. Öppen scen etc. Delat första pris tillsammans med Mattias Jacobsson och Lotta Lotass i Montages lyrikpristävling 1995. Prosa i Horisont, Jönköpingsposten, Cupido (novell översatt till danska, tyska, engelska). Noveller i Tabloiden, novell med Greklandsmotiv i Hellenika (organ för Svenska Atheninstitutets vänner). Senaste publikationen är novellen ”Esox Lucius” i Smålandspostens sommarbilaga den 20 juni 2002. Novellen ”Mina” finns publicerad i Barnets bästa. En mångkulturell antologi inspirerad av FN-konventionen om barnets rättigheter, Utgiven av Invandrarnas Kulturcentrum, 1993. Jag skriver därför att jag vill och måste! Det handlar om att formulera mina känslor och min identitet. För en sann författare, en hjärtats poet, är språket ett ständigt utsatt psykologiskt centrum. Jag drivs att finna de exakta orden, den rätta tonen. I vardagslivet kan jag lida av att bli missförstådd på grund av språkets ”skevhet”, och det räcker för att rubba mina cirklar. Annars är ju språket en relativt sen uppfinning i vår evolution, så djupast sett är det nog de cellulära kroppsliga minnena som utgör vårt psykologiska centrum. Som rytmer, musik, beröring och sånt. Men jag tror ändå på språkets betydelse för vår mentalitet. Det berikar åtminstone våra liv högst avsevärt. Att få utforska min egen själ och mitt förhållande till andra och livet överhuvudtaget är jag mycket tacksam för. Jag kommer från småländska Gnosjö, denna steniga bygd, där klurighet och uppfinningsrikedom tvingade fram mängder av tråddragerier ute vid de många vattendragen i skogarna, och som sedermera utvecklades till rikskänd industri. Det sägs att dessa tråddragare var nöjda med sin tillvaro. Men att skriva och bedriva andlig forskning kunde det aldrig bli tal om, där de satt i sina enkla timrade stugor och drog tråd, nedstänkta av fläskaflott (de koniska hål varigenom de drog tråden smörjdes av fläskaflott). Säkert berättade de en och annan spökhistoria, kanske fanns det en och annan kreativ romantiker som såg skogshuldran kika fram mellan de mossludna klipporna och gjorde poesi av det. Lusten att berätta har ju funnits sedan lägereldarnas tid! Men mest var det nog hårt fysiskt arbete för dessa Gnosjöbygdens hjältar. Och det är därför som jag är så tacksam för att ha fått födas i en tid då jag har fått friheten att något så när välja. Jag säger: Att skriva dikter är som pärlfiske. Romankonst är som bergsbestigning. ”LJUSETS BUDBÄRARE”
|
|
|||||||
 |
||||||||
