Lars Forssell

f. 1928 i Stockholm. Fadern stadsarkivarie. Amerikansk universitetsexamen 1948. Fil. kand 1952. Ledamot av Svenska akademin 1971.                 Detalj från omslaget av Rune Hassner 1948

Crister Enander träffar Forssell på 70-årsdagen

Ljuset är som målat av Vermeer, det dansar av dammkorn och svunna samtal. Sorlet är dämpat, gästerna ganska få. Eftermiddagen är ännu inte över. I ett av hörnen har Lars satt sig, med den rutinerade restauranggästens längtan efter överblick och uppsikt.
 
Timmarna rinner undan. Allvar varvas med skratt. Som alla svenska män på lokal pratar vi snart om kvinnor. Men idag är Lars Forssell mer än vanligt intresserad; han har ett medvetet mål med sina frågor. Och snart övergår de till att bli något av ett stillsamt förhör om mina erfarenheter.
 
Det är märkvärdigt lätt att prata med Forssell. Trots skratt och de gemensamma intressena litteratur och lärdomshistoria blir alltid allvaret och det som tränger sig på i ens egen lilla verklighet en självklar del av samtalet. Men Lars låter det smyga sig in, på tå, för att det inte ska få tillåta breda ut sig och ta överhanden. Ty de flesta av våra livserfarenheter liknar ju varandra intill förväxling och kan därför bli lika tröttande att lyssna på som andras drömmar.
 
Där är Lars exemplarisk. Han lirkar upp det väsentliga såsom i förbifarten. Ibland påminner ett samtal med Lars Forssell om vissa av hans dikter. Det avgörande ringas målmedvetet in utan att sägas fullt ut. Där ges alltid plats för läsaren. Författaren Forssell - likaväl som människan Lars - aktar sig för att sluka allt syre själv. Den konsten har skribenten Lars Forssell behärskat ända sedan gymnasieåren och i sina essäer alltmer drivit till sin fulländning.
Förhöret fortsätter. Frågorna blir allt envisare.
 
– Hur många gånger har du vara riktigt kär?
 
Svaren och vad som senare sades behåller jag för mig själv. Men ett par ord av Lars återkommer ofta.
 
Det är som att ha humlor i pungen, summerade Lars Forssell den eftermiddagens funderingar.
 
Den meningen är början på en pjäs. En pjäs som nu väntar på att bli skriven. Den blir – en dag rätt snart, tror jag –ännu en av Lars Forssells gåvor till oss, hans läsare och publik. Vi kan enbart tacka och ta emot och önska dig många lyckliga och svettiga stunder framför din gamla hederliga handdrivna skrivmaskin.