Johan Engbloms inlägg vid mötet med justitieminster Bodström i Markaryd den 19 oktober 2004

Personerna som ställde justitieministern till svars, närmast kameran Siv Nilsson, Gertrud Galster, Per-Ove Petterson (granne till Yngve Christensson) och bakom hans rygg Eva Lilja, Rolf Nilssons sambo.
 
Den 8:onde januari i år förändrades mitt liv. Eller i vart fall min perception av desamma. Den kvällen hittade jag Rolf Nilssons kropp slängd på sitt eget badrumsgolv.
 
Våldet hade kommit till den lilla byn Esbjörnamåla. En stillsam plats på jorden där Roffe stod för en stor del av det liv som fanns. Det var han som körde runt i sin traktor, sågade med sin motorsåg och drev sina kor mellan olika fält under sommarmånaderna. Idag är det tyst här. Hans helt nybyggda lada stor tom och vinden är nästan den enda som hörs.
 
Sedermera upptäckte jag att Rolf inte var ensam. Bara två veckor efteråt dödades Arne Salomonsson i Båraryd vid Gislaved. Efter ett tag hörde jag även om Yngve Christensson och insåg att det finns framsidor och baksidor på alla mynt, även Euro. Där i badrummet stod jag framför en av baksidorna.
 
Det fick mig att förstå att jag befann mig i en mycket speciell situation. Här bor vi i Norrland, fast bara 30–40 mil från Berlin. Grannar med miljoner människor som har det bra mycket sämre ekonomiskt än vad vi har. Det föreligger helt enkelt en gigantisk klasskillnad som ingen omedelbart kan avskaffa, men som samtidigt är en realitet. Något som är ett problem för våra folkvalda att hantera och som jag personligen tror kommer att vara mer eller mindre löst om något tjogtal år eller så.
 
Men vad ska vi som bor isolerade göra idag? Vi som redan är välbeställda och har vårat i stort sett på det torra vilket alltså gör oss till stödbegärliga innehavare av tillgångar. Kan vi ge upp hela vårt liv och i Kristi namn, kanske, ge bort all vår trygghet? Alla våra barns trygghet? Det strider mot all mänsklig självbevarelsedrift. Så det går ju inte. Men kan vi kanske försvara oss mot de enskilda individer som av olika orsaker är benägna att tillgripa våld för att lösa sina ekonomiska problem? Vilka rättigheter till detta har vi inom det gällande juridiska systemet? Kan vi kanske slå oss ihop och upprätta lokala alarmsystem? Något i likhet med det som pensionärer och handikappade har idag. Jag kan tänka mig att ett antal glesbyggdsgrannar upprättar ett internt larmsystem av denna typ. När man sedan ser en främmande bil komma in på gårdsplanen eller om man tycker att någon smyger omkring därute i mörkret, trycker man på en alarmknapp som larmar ett antal andra personer i närheten (kanske bara några kilometer bort) vilka sedan ringer tillbaka. Om inget svar erhålles åker de dit för att se vad som är på färde.
 
Om detta kan upprättas i samarbete med myndigheternas och kanske ekonomiska hjälp, så tror jag att det skulle skänka trygghet till många. Det innebär även att medborgarna bör få klart för sig vilka åtgärder de kan vidta mot folk som hotar deras liv och egendom. Såvitt jag förstår finns det en lag som ger medborgare rätt att ingripa vid allvarligare brott. Men jag vet samtidigt att nästan ingen har klart för sig vad som gäller.
Kan ovan nämnda system dessutom kombineras med en decentralisering av polisen, skulle det öka dess effekt. T. ex. förstår jag inte varför de tre poliser som alla bor mindre än 10 km från vår by ska behöva åka hela vägen in till Växjö (5 mil bort) för att hämta en bil och sedan åka tillbaka ut i skogen för att patrullera. Dylika poliser skulle kunna erbjudas (på frivillig basis) att arbeta utifrån var de bor. Det kunde på så sätt växa fram en ny slags polis, gräsrotspoliser.
 
Sen förefaller det finnas systemfel. Hur kommer det sig att spaningarna efter en av Rolf mördare, efterlyst av Interpol, på rymmen från ett 20-årigt straff för anstiftan till mord, får (för att citera en polis): ”samma dignitet som en rattfyllerist som inte inställt sig till rättegång”. Vilket gjorde det möjligt för honom att bo i Vislanda, arbeta, gifta sig och betala skatt under mer än två år. Personen blev även stoppad för att ha framfört fordon på gågata, såvitt jag kunnat bekräfta, medan han var anhållen av svenska åklagare. Det enda man från myndigheternas (dvs. Länsstyrelsen) sida lyckades göra var att dra in hans körkort…
 
Med större samarbete och lokalt initierad polis skulle detta ha vara mycket svårare.
 
Situationen är också farlig. Många i vår trakt är intensivt oberoende och klart benägna att ta saker i egna händer. Många är beväpnade…
 
Främlingshatet får större och större svängrum mellan kök och vägg. Och det sades ju om Hitler att han skrek vad den tyska folksjälen viskade.
 
Sverigedemokrater sitter också idag i alltfler kommunalfullmäktigeförsamlingar och t.o.m. Nationaldemokraterna sitter i två.
 
Hur kommer det att se ut om några val om inte vi tar tag i situationen och agerar.
 
Kommer då inte folk att göra det själva? Utan att be om hjälp?
 
Under insamlande av namnunderskrifter har jag stött på folk som inte ville skriva på, de ansåg att det inte hjälpte att stoppa våldet, man måste tvärtom sätta in motvåld.
 
Rolf hatade inga utlänningar. En av hans mördare (samme efterlyste man) utnyttjade också hans generositet och (i området) liberala inställning till folk från andra länder under närmare 10 månader då han hyrde en stuga av Rolf.
 
Som Rolf gamla mor sa: ”Vad fick han för det?”
Det var hon som uppfostrat honom till att se på människor som individer, inte grupper.
 
Jag vill ära hans minne genom att försöka tillse att dessa föreställningar överlever.
 
Med dessa frågor gör jag ordet fritt och naturligtvis först till Thomas Bodström om justitieministern finner att han har någon kommentar.